Härmed fick Ingmar gubben att tiga. Om en stund gick Stark Ingmar från arbetet. Han ville gå ner till kyrkbyn och tala med sin bän kor pral Fält. Han hade inte samspråkat med någon klok människa på långan tid, sade han.
Ingmar var glad, att han gick. Det är visst alltid så, då man har varit länge borta, att man intet obehagligt vill höra, utan bara önskar, att allt ska vara ljuvligt och lätt och fröjderikt omkring en.
Nästa dag kom Ingmar till sågen klockan fem på morgonen. Stark Ingmar var där före honom.
– I dag får du råka Hellgum, sade gubben. Han och Anna Lisa kom sent i går kväll. Jag tror, att de har skyndat hem från de stora gästabuden för att omvända dig.
– Jaså, du börjar nu igen, sade Ingmar. Gubbens tal hade ljudit för hans öron hela natten. Han kunde inte låta bli att grubbla över vem som hade rätt. Men nu ville han inte höra mer ont om sina närmaste.
Stark Ingmar var tyst en stund, så började han småskratta.
– Vad skrattar du nu åt? sade Ingmar. Han stod just pch skulle dra från dammluckan för att sätta sågen i gång.
– Å, det är åt skolmästarns Gertrud.
– Vad är det med henne?
– Jo, de sa i går där nere i byn, att hon var den enda, som hade någon makt över Hellgum.
– Vad har Gertrud att göra med Hellgum?
Ingmar drog inte upp dammluckan, för om sågen hade kommit i gång, skulle han ingenting ha kunnat höra. Gubben såg prövande på honom. Ingmar log en smula.
– Du vet nog att ställa det så, att du får det, som du vill, sade han.
– Det var den där tokan, Gunhild, nämndeman Lars Clementssons dotter.
– Inte är hon tokig, inföll Ingmar.
– Du får kalla det hur du vill, men det var så, att hon var med här på Ingmarsgården, när denna sekten stiftades. Så snart hon kom hem, sa hon till föräldrarna, att hon hade antagit den enda rätta läran och att hon måste flytta från dem och bo på Ingmarsgården. Föräldrarna frågade förstås varför hon ville flytta. Jo, därför att hon skulle kunna föra ett rättfärdigt liv.
De sa, att det kunde hon väl också göra hos dem. – Det kunde ingen, om han inte fick leva bland dem, som var av samma tro. – Skulle då alla flytta till Ingmarsgården? frågade nämndeman. – Nej, det var bara hon. Det andra hade sanna kristna i sina hem.
Nämndeman är ju en snäll karl, och både han och hustrun sökte att tala Gunhild till rätta med godo, men flickan höll i med sitt och retade opp nämndemannen så, att han till sist stängde in henne i lillrummet och sa henne, att hon skulle stanna där, tills denna galenskap hade givit med sig.
– Jag tänkte du skulle tala om Gertrud, inföll Ingmar.
– Jag kommer väl till Gertrud, jag, om du har tålamod. Jag kan säga nu först som sist, att nästa dag, då Gertrud och mor Storm satt och spann i köket, kom nämndemansmor in till dem. De blev skrämda, när de såg henne. Nämndemansmor, som alltid ser så glad ut, var alldeles förgråten. – "Vad är det, vad står på, och varför ser ni så ledsen ut?" Då svarade nämndemansmor: "Man kan väl inte se bättre ut, när man har mistat sitt käraste."
Jag önskar, att jag kunde slå dem, sade gubben.
– Vilka? frågade Ingmar.
– Å, Hellgum och Anna Lisa, sade Stark Ingmar, de hade varit hon nämndemans under natten och rövat bort Gunhild.
Nu gav Ingmar till ett utrop.
– Ja, sannerligen tror jag inte det är en rövare som Anna Lisa har blivit gift med! sade gubben.
Mitt i natten kom de och knackade på fönstret i lillrummet och frågade Gunhild varför hon inte hade flyttat till Ingmarsgården. Hon talade om, att föräldrarna hade stängt in henne. – Det hade djävulen förmått dem till, sa då Hellgum.
Allt detta låg föräldrarna och hörde.
– Hörde de det?
– Ja, de låg i nästa rum, och dörren stod på glänt, de hörde allt, vad Hellgum sa för att locka dottern.
– Men de kunde ju har kört bort honom.
– Nej, de tyckte, att Gunhild skulle välja själv, de kunde ju aldrig tro, att hon skulle vilja gå, så goda, som de hade varit mot henne. De låg och väntade, att hon skulle säga, att hon aldrig ville gå ifrån sina gamla föräldrar.
– Men gick hon då?
– Ja, Hellgum gav sig inte, förrän hon följde med honom. Och då nämndemans hörde, att hon inte kunde motstå honom, så lät de henne gå. Det är somliga, som är på det sättet.
Men på morgonen ångrade modern sig och bad mannen, att han skulle fara opp till Ingmarsgården och föra hem dottern. "Nej", sa han, "aldrig hämtar jag henne, och aldrig vill jag se henne, om hon inte kommer tillbaka självmant."
Då hade nämndemansmor skyndat till skolhuset för att be Gertrud gå och tala med Gunhild.
– Gick så Gertrud?
– Ja, hon gick, och hon talade med Gunhild, men Gunhild brydde sig inte om vad hon sa.
– Jag har inte sett Gunhild där hemma, sade Ingmar eftertänksamt.
– Nej, nu har hon flyttat tillbaka till föräldrarna.
Det tillgick så, att när Gertrud kom ut från Gunhild, fick hon se Hellgum. "Se, där står den, som är vållande till all denna olycka", tänkte hon. Hon gick rätt på honom och började gräla. Hon hade inte varit rädd för att slå honom.
– Gertrud kan tala, hon, sade Ingmar beundrande.
– Hon s till Hellgum, att han bar sig åt som en hednisk stridsman och inte som en lärare i kristendom, när han så där kom och rövade en jungfru från hennes hem mitt i natten.
– Vad sa då Hellgum?
– Han stod tyst och hörde på en stund, så sa han saktmodigt, att hon hade rätt och att han hade varit för häftig. Och så på eftermiddagen förde han hem Gunhild till föräldrarna och gjorde allt gott igen.
När Stark Ingmar slutade, såg Ingmar upp och smålog.
– Gertrud är duktig, hon, sade han, och Hellgum är en storkarl, fastän han är vild av sig.
– Jaså, du tar det på det sättet, sade gubben. Jag tänkte du skulle undra över varför Hellgum var så eftergiven mot Gertrud.
Till detta teg Ingmar.
Stark Ingmar var också tyst en stund, så började han på nytt.
– Det var många i kyrkbyn, som frågade efter dig. De ville veta på vilken sida du ämnade ställa dig.
– Det gör väl detsamma vart jag hör.
– Jag ska säga dig en sak, sade gubben, i den här socken är de vana vid att någon ska styra och ställa för dem. Men nu är Stor Ingmar borta, och skolmästarn har förlorat sin makt, och kyrkoherden har aldrig haft någon duglighet att regera. Därför följer de nu Hellgum, så länge som du håller dig undan.
Ingmar lät händerna sjunka, han såg utpinad ut.
– Men jag vet ju inte vem som har rätt.
– Folk väntar sig nog, att du ska befria dem från Hellgum. Du kan tro, att vi har sluppit mycket ont, som inte har varit hemma i vinter. Det var nog svårast i början, innan männsikorna vande sig vid denna omvändelsesjukan och vid att bli kallade djävlar och helveteshundar. Och allra värst var det, när de omvända barnen också började predika.
– Jaså, barnen predikade även, sade Ingmar misstroget.
– Ja, Hellgum hade talat cid dem om att de skulle tjäna Gud istället för att leka, och så tog de sig för att omvända de vuxna. De låg på lur och föll över dem, som komo gående framåt vägen. Och så ljöd det en om öronen: "Ska du inte börja striden mot djävulen? ska du fortfara att leva i synden?"
Ingmar satt och stred emot, allt vad han kunde. Han ville inte tro vad Stark Ingmar berättade.
– Nu kommer du visst med sådant, som den där Fält har slagit i dig, sade han.
– Det är just detta, som jag ville tala om för dig, sade Stark Ingmar. Det är slut med Fält också. Ja, när jag tänker på att allt detta har utgått från Ingmarsgården, så tycker jag knappt, att jag kan se folk i ögonen.
– Har de gjort Fält någon orätt? frågade Ingmar.
– Å, det var de där barnen. En kväll, när de inte hade annat att göra, föll det dem in, att de skulle gå till Fält och omvända honom. De hade ju förstås hört, att Fält var en så stor syndare.