– Jag vill nu höra hur det ska gå med sågen, fortfor Ingmar.
Halvor och Karin sågo på varandra, båda voro rädda för att säga något.
– Du ska komma ihåg, Ingmar, att det är ingen i världen vi tycker mera om än dig, sade Halvor.
– Ja, men hur ska det bli med sågen? frågade Ingmar envist.
– Först och främst ska du såga färdigt allt ditt timmer, Ingmar.
Då Halvor svarade så undvikande, började Ingmar förstå sammanhanget.
– Kanske Hellgum sedan ska arrendera sågen!
Halvor och Karin voro alldeles förvirrade av Ingmars häftighet. Alltsedan han hade fått höra det där om Gertrud, hade det inte varit möjligt att komma till rätta med honom.
– Låt nu Hellgum tala vid dig! sade Karin lugnande.
– Han ska nog få tala vid mig, men det vore brra för mig att få veta vad jag har att rätta mig efter.
– Nog vet du, att vi vill dig väl.
– Men Hellgum ska arrendera sågen, sade Ingmar.
– Vi behöver allt ett passande arbete åt Hellgum, så att han kan stanna här i hemlandet. Vi har tänkt, att han och du kunde bli bolagsmän, om du komme till den rätta tron. Hellgum är en god arbetare.
– Jag vet inte när du, Halvor, blev rädd för att tala rent ut, sade Ingmar. Jag ville ju bara veta om Hellgum skulle ha sågen.
– Han ska ha den, om du står Gud emot, sade Halvor.
– Tack ska du ha, Halvor, nu vet jag hur gott det vore för mig att gå över till er tro.
– Du vet nog, att det inte var menat på det viset, sade Karin.
– Jag förstår nog vad som är meningen, sade Ingmar, både Gertrud och sågen och det här gamla hemmet går förlorade för mig, om jag inte går över till er.
Ingmar givk raskt ur rummet. Han vågade inte stanna kvar där inne.
När han kom ut på gården, tänkte han på nytt: "Det är bäst, att detta får ett slut. Det är bäst, att jag får veta vad jag har att rätta mig efter."
Han började med långa steg vandra ner till skolhuset.
När Ingmar öppnade grinden till skolans trädgård, föll en lätt regnskur, ett riktigt ljumt och fint vårregn. I den vackra trädgården hade allt börjat knoppas och växa. Marken grönskade så hastigt, att man tyckte sig se hur gräset stack upp. Gertrud stod ute på trappan och såg på vårregnet, och två stora häggar, som voro fulla av utsprickande blad, sträckte sina grenar fram över henne.
Ingmar blev stående stilla i förvåning över att allt var så ljuvligt och fridfullt här nere. Än en gång mildrades den upphetsning, vari han befann sig. Gertrud had einte ännu sett honom, han stängde grinden sakta och gick fram emot henne.
Men när Ingmar kom närmare, stannade han än en gång och såg häpen på Gertrud. När han skildes från henne, var hon inte stort mer än ett barn, men på detta enda år, som han inte sett henne, hade hon blivit en stolt, högvuxen jungfru. Gertrud var nu lång och smärt och fullt utbildad. Huvudet satt vackert på den fina halsen, hyn var dunvit och övergick fagert till friskt rött på kinderna. Ögonen hade blivi djupa och längtande, och uttrycket i hela ansiktet hade från att vara lekfullt och muntert övergått itll allvar och mild trånad.
När Ingmar såg Gertrud sådan, kände han sitt hjärta fyllas av en stor ljuvhet, det blev stilla och högtidligt inom honom, som om det hade varit en stor helgdag. Det var så vackert, det, som han kände, att han hade velat falla på knä och tacka Gud.
Men när Gertrud såg Ingmar, lade sig en plötslig stelhet över hennes drag, och ögonbrynen drogo sig samman, så att det mittemellan dem uppkom en liten grund rynka.
Ingmars tankar gingo den dagen snabbare än vanligt. Han såg genast, att Gertrud inte tyckte om, att han kom, och det skar igenom honom som ett skarpt hugg. "De vill ta henne ifrån dig", tänkte han. "De harredan tagit henne ifrån dig."
Helgdagsfriden var borta, och den förra upphetsningen och oron kom tillbaka. Utan all inledning fågade han Gertrud om det var sant, att hon ämnade sluta sig till Hellgum och hans angängare. Gertrud svarade, att det var så. Ingmar frågade om hon hade betänkt, att Hellgumianerna inte skulle tillåta henne att umgås med andra än liktänkande. Gertrud svarade stilla, att hon hade betänkt detta.
– Har du fått lov av din far och mor? frågade Ingmar.
– Nej, svarade Gertrud, de vet ännu ingenting.
– Men, Gertrud.
– Tyst, Ingmar, jag måste göra det för att få ro. Gud tvingar mig.
– Å, for Ingmar ut, det är inte Gud, utan det är.
gertrud vände sig häftigt mot honom. Ingmar sade då endast:
– Jag vill säga dig, att jag aldrig kommer att sluta mig till Hellgumianerna. Går du över till dem, så är vi skilda för allan tid.
Gertrud såg sådan ut, som visste hon inte vad detta angick henne.
– Gör det inte, Gertrud! bad Ingmar.
– Du ska inte tro, att jag handlar i lättsinne. Jag har noga betänkt mig.
– Du ska allt tänka än en gång.
Gertrud vände sig otåligt bort från honom.
– Du ska också tänka på saken för Hellgums skull, sade Ingmar i stigande vrede och grep Gertrud om armen för att hålla fast henne. Gertrud skakade bort hans hand.
– Är du från dina sinnen, du Ingmar?
– Ja, svarade Ingmar, jag blir galen av allt detta, som Hellgum ställer till. Det måste ha ett slut.
– Vad måste ha ett slut?
– Det ska du få veta en annan gång.
Gertrud ryckte på axlarna.
– Farväl nu, Gertrud, sade Ingmar, och kom ihåg, att jag säger dig, att aldrig kommer du in bland Hellgumianerna!
– Vad tänker du ta dig till, Ingmar? frågade flickan. Hon började bli orolig.
– Farväl, Gertrud, och tänk på vad jag har sagt! ropade Ingmar. Han var redan nere på sandgången.
Ingmar vände nu tillbaka hemåt. "Om jag vore så klok som min far!" tänkte han under vägen. "Om jag hade sådan makt som Stor Ingmar! Vvad ska jag ta mig till? Jag förlorar allt, vad jag håller av, och jag ser ingen utväg."
Det enda han säkert visste var, att om all denna olycka komme över honom, skulle inte Hellgum slippa undan helskinnad.
Ingmar gick fram till Stark Ingmars stuga för att råka Hellgum. När han stod utanför dörren, hörde han röster tala ivrigt och högt. Det tycktes vara flera främmande inne i stugan, och Ingmar vände genas. När han gick hörde han en karl säga med vredgad röst:
– Vi är tre bröder, som har vandrat en lång väg för att ställa dig till ansvar, Johan Hellgum, för vår yngsta bror, som ör två år sedan reste ut till Amerika. Där kom han att ingå i din församling, och i dessa dagar har vi fått brev om att han har blivit tokig av att grubbla över din lära.
Ingmar skyndade bort. Det var nog flera än han, som hade att klaga på Hellgum, och där stod de alla lika hjälplösa.
Ingmar gick ner till sågen. Stark Ingmar hade redan satt den i gång. Mittunder det att sågen gnisslade och forsen larmade, tyckte sig Ingmar höra ett skrik. Han lyddes dock inte vidare efter det. Han hade inte sinne för annat än det starka hat han kände mot Hellgum. Han gick och räknade upp för sig allt, vad Hellgum hade berövat honom, både Gertrud och Karin och sågen och hemmet.
Än en gång tyckte han sig höra ett skrik. Det föll honom in, att det hade kommit till strid mellan Hellgum och de främmande. "Det vore ingen olycka om de sloge honom död och fördärvad", tänkte han.
Då hördes ett högt rop på hjälp, och Ingmar började springa uppför branten.
Ju närmare han kom, desto tydligare hörde han Hellgums nödrop, och när han var framme vid stugan, tyckte han att marken skakade under stridsbullret.
Ingmar öppnade alltid en dörr mycket stilla och försiktigt, och denna gång gjorde han det dubbelt varligt. Han kom inglidande med stor försagdhet. Där inne stod Hellgum uppe vid ena väggen och värjde sig med en kort yxa. De tre främmande som alla voro starka och resliga karlar, anföllo honom med vedträn, som de svängde likt klubbor. Bössor hade de inte med sig, därav kunde man se, att de endast hade kommit för att ge Hellgum ett gott kok stryk, men då han hade försvarat sig mit dem, hade mordlusten kommit över dem, så att nu var det Hellgums liv det gällde.