– Hon ska väl ha kläder?
– Det är allt i ordning, det står en kista packad hos köpman Lövberg, där vi tar in, när vi är i staden.
– Och riksdagsmansmoran far inte in och möter henne?
– Ja, hon ville nog fara, men jag säger, att det är bättre att slippa råkas.
– Det kan så vara, det.
– Det ligger biljett och pengar och väntar henne hos Lövbergs, så hon får allt, vad hon behöver.
– Jag tyckte Ingmar skulle veta't, så att han inte mer behöver lägga sig den här saken på hjärtat, sade riksdagsmannen.
Nu teg mor Märta också, hon satt med huvudduken nergliden i nacken och såg ner på förklädet.
– Nu ska Ingmar börja tänka på ett nytt gifte.
Det tego båda två lika tappert.
– Mor Märta behöver hjälp i det stora hushållet. Ingmar ska se till, att hon får en lugn ålderdom.
Riksdagsmannen höll upp och undrade om de hörde vad han sade.
– Jag och min hustru ville ju göra allt gott igen, sade han till sist.
Under tiden satt Ingmar och lät sig genomträngas av en stor glädje. Brita skulle till Amerika, och han behövde inte gifta sig med henne. Ingen mörderska skulle bli husmor i den gamla Ingmarsgården. Han satt tyst, därför att han inte fann det anständigt att genast visa hur nöjd han var, men nu började han tycka, att det var passande att yttra sig.
Riksdagsmannen satt nu tyst, han också. Han visste, att han fick lov att ge gammelfolket tid att betänka sig. Så sade då Ingmars mor:
– Ja, nu har Brita tjänat ut sitt straff, nu kommer turen till oss andra.
Gumman ville med detta säga, att om riksdagsmannen önskade någon hjälp av Ingmarssönerna som lön för att han hade jämnat vägen för dem, så ville de inte undandra sig, men Ingmar fattade orden annorlunda. Han ryckte till och var som vaknad ur sömnen. "Vad skulle far säga om det här?" tänkte han. "Om jag nu lägger fram den här saken för honom, vad skulle han då säga? 'Du ska inte tro, att du kan göra narr av Guds rättvisa', säger då far. 'Du ska inte tro, att han låter det ske ostraffat, om du låter Brita ensam bära all skuld. Om hennes far vill förkasta henne för att göra sig behaglig för dig och få låna pengar av dig, så ska du ändå gå Guds vägar, du, Lill Ingmar Ingmarsson.'
"Jag tror nog, att farsgubben vakar över mig i den här frågan", tänkte han, "han har visst skickat hit Britas far för att visa mig hur styggt det är att vilja lägga allt på henne, stackare. Jag menar han har sett, att jag inte har haft stor lust att resa de här sista dagarna."
Ingmar reste sig. slog konjak i kaffet och lyfte koppen.
– Nu tackar jag riksdagsman för att han har kommit hit i dag, sade han och skålade med honom.
iii.
Hela förmiddagen hade Ingmar arbetat med björkarna vid porten. Han hade först satt upp en ställning där, sedan hade han fattat om björktopparna och böjt dem mot varandra, så att de bildade ett valv. Träden lämpade sig motvilligt, sleto sig lösa gång på gång och reste sig kappraka.
– Vad ska det där bli till? sade mor Märta.
– Jag tycker de kan växa så här nu en tid, sade Ingmar.
Det blev middagsvila, och när man hade slutat måltiden, gick arbetsfolket ut p gårdsplanen och lade sig att sova där. Ingmar Ingmarsson sov också, men han låg på en bred sång i lillkammaren innanför storstugan. Den enda, som höll sig vaken, var husmodern. Hon satt och stickade i det stora rummet.
Dörren till förstugan öppnades sakta, och in kom en gumma som bar två stora korgar hängande i ett ok över nacken. Hon hälsade mycket stilla, satte sig på en stol vid dörren och lyfte utan att säga något locket av korgarna. Den ena var full av torkade skorpor och kringlor, den andra av färska, glänsande limpor. Husmodern kom genast och började göra affärer. Hon kunde nog annars hålla på styvern, men hon var svag för något gott att doppa till kaffet.
Medan hon valde bland limporna, gav hon sig i samspråk med gumman, som hade lätt för att tala liksom de flesta, som gå från gård till gård och känna många människor.
– Ni, Kajsa, är en klok människa, som man kan lita på, sade Ingmarsmoran.
– Å ja, sade den andra, som jag inte hade vett att tiga med somt jag hör, skulle många komma i luven på varandra.
– Men ibland tiger ni rent för mycket, Kajsa.
Gumman såg upp och förstod vad hon menade.
– Gud nåde mig så visst! sade hon och fick tårar i ögonen. Jag talade med riksdagsmansmor i Bergskog, men jag skulle ha gått till er.
– Jaså, ni talade med riksdagsmansmor! Det var ett oändligt förakt i tonfallet, varmed hon uttalade det långa ordet.
Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen vid att dörren till storstugan sakta öppnades. Ingen kom in, utan dörren blev stående på glänt. Han visste inte om den hade gått upp av sig själv eller om någon hade öppnat den. Sömnig som han var, blev han liggande stilla och hörde då, att det talades i det yttre rummet.
– Säg mig nu, Kajsa, hur ni kom underfund med att Brita inte tyckte om Ingmar! sade modern.
– Det hörde man ju strax från början, att folk sa, att föräldrarna tvingade henne, sade gumman undvikande.
– Tala ni rent ut, Kajsa, för när jag frågar, så behöver ni inte krusa för att säga sanningen. Jag tänker jag tål att höra vad ni kan säga.
– Jag ska säga, att var gång jag kom till Bergskog på den tiden, tyckte jag hon såg förgråten ut. En gång, då hon och jag var ensamma i köket på Bergskog, sa jag till henne: "Det är ett grant gifte du gör, du Brita." – Hon såg på mig, som om hon trodde att jag gjorde narr av henne. Och så sa hon: "Det må du säga, Kajsa. Grant är det." Hon sa det så, att jag tyckte jag såg framför mig Ingmar Ingmarsson, och han är ju inte vacker, men det hade jag aldrig tänkt på förr, för jag har alltid haft en stor aktning för Ingmarssönerna. Men nu kunde jag inte hjälpa, att jag drog på munnen litet. Då såg Brita på mig och sa än en gång: "Ja, grant är det", och vände sig ifrån mig och rusade in i kammaren, och jag hörde, att hon gav sig till att gråta.
Men när jag gick, tänkte jag för mig själv: "Det blir nog bra ändå, det där, allting blir bra för Ingmarssönerna." Jag undrade inte på föräldrarna; om jag hade haft en dotter och Ingmar Ingmarsson hade friat till henne, skulle jag inte ha givit mig någon ro, förrän hon hade sagt ja.
Ingmar låg kvar på sängen och lyssnade. "Detta gör mor med flit", tänkte han. "Hon har blivit undrande över den här stadsresan, som jag ska göra i morgon. Mor tror, att jag tänker fara och hämta hem Brita, mor vet inte, att jag är en sådan stackare, att jag inte kan."
– Nästa gång jag såg Brita, fortsatte gumman, var hon redan nerflyttad hit till Ingmarsgården. Jag kunde inte fråga henne strax hur hon trivdes, för det var fullt med folk inne i stugan, men när jag hade gått en bit bortåt lövhagen, kom hon efter mig. "Kajsa", sa hon, "har du nyss varit hemma på Bergskog?" – "Jag var där i förrgår", sa jag. – "Å, herregud, var du där i förrgår, och jag, som tycker, att jag inte varit hemma på många år!" Det var inte lätt att veta vad jag skulle säga henne. Hon var, som skulle hon ingenting tåla, utan genast börja gråta, vad jag än sa. – "Du kan väl gå hem och hälsa på", sa jag. – "Nej, jag tror aldrig jag kommer hem mer." – "Å, gå du!" sa jag till henne. "Det är vackert där oppe, hela skogen är full av bär, det är rött av lingon på kolbottnarna." – "Kära då", sa hon, och ögonen blevo stora på henne, "är det redan lingon?" – "Ja, du kan väl komma ifrån en dag, så att du får gå hem och äta dig mätt på bär?" – "Nej, jag tror inte jag vill", sa hon. "Om jag går hem, blir det bara värre att gå tillbaka hit."
"Jag har allt hört, att det var bra att vara hos Ingmarssönerna", sa jag. "Det är ett präktigt folkslag." – "Ja", svarade hon, "det är bra folk." – "Det är det bästa folket i socken", sa jag. "De är rättrådiga." – "Ja, det räknas inte för orätt att tvinga till sig en hustru." – "Klokt folk är det också." – "Ja, men de tiger med vad de vet." – "Säger de aldrig något?" – "Det är aldrig någon, som säger mer, än vad som just är nödvändigt."