Han var andlös, när han klättrade över murspillrorna och kom in på begravningsplatsen. Äntligen var han så långt kommen, att han kunde se hur det stod till där inne. I detsamma kände han, att det skedde något galet med hans hjärta. Det stannade plötsligt, så slog det ett par starka slag, därpå stannade det igen. Det var likt ett urverk, som går sönder.
Halvor fick lov att sätta sig ner på en sten, medan hjärtat bråkade som värst. Så småningom började det arbeta som förut, fast med tyngd och ansträngning.
–Å, jag lever nog, sade han sakta. Jag får nog leva.
Han tog mod till sig och såg in på begravningsplatsen än en gång. Alla gravar stodo öppna, och kistorna, som hade varit nersatta i dem, voro borta. På marken lågo ett par skallar och kotor. De hade väl fallit ur några kistor, som varit murkna. Alla gravhällarna hade blivit sammanförda i ett hörn av kyrkogården.
–Å, Herre Gud, var har de gjort av de döda? utropade Halvor.
Halvor gick fram till arbetarna.
–Var har ni gjort av Lill Greta? frågade han på svenska Han var inte riktigt sig själv, hade inte fullt reda på vad han sade. Så märkte han, att han talade det gamla språket. Han strök sig över pannan och blev förlägen.
Han försökte tänka på vem han var. Han var ju inte något lättskrämt barn, utan en gammal, klok man. Han var en storbonde, hela socknen där hemma hade en gång sett upp till honom. Det gick inte an för en sådan man som han att förlora fattningen.
Halvor antog en styv och stram hållning och frågade arbetarna på engelska om de visste varför kyrkogården hade blivit uppriven.
Det var infödda, som utförde arbetet, men en av dem kunde tala en smula engelska.
Han berättade Halvor, att amerikanarna hade sålt begravningsplatsen till tyskar och att dessa ämnade bygga ett sjukhus där. Därför måste de döda upp ur jorden.
Halvor stod tyst en stund och grubblade över svaret. Jaså, det skulle bli ett sjukhus här, just här. Tänk, att man inte hade kunnat finna plats för det på någon av dessa mångfaldiga kala backar, utan måste lägga det just här! Bara inte de utkastade döda kommo och ringde på sjukhusets dörr en mörk kväll och bådo att få slippa in ! "Vi vill också ha sängplats här", skulle de säga. Och de skulle stå där i en lång rad, Birger Larsson och Lill Erik och Gunhild och hans lilla flicka allra sist.
Halvor stod och kämpade med gråten, men han sökte alltjämt se ut, som om saken inte anginge honom. Han påtog en likgiltig min. satte fram foten och stod och svängde med sin bukett av röda vallmor.
–Men var har ni gjort av de döda? frågade han.
–Amerikanarna har varit här och fört bort sina kistor, svarade arbetaren. Alla, som hade några döda här, har fått bud om att de skulle komma och hämta dem.
Här avbröt sig den talande och betraktade Halvor.
–Kanske att du är från det stora huset utanför Damaskusporten? sade han. De, som bor där, har inte fört bort en enda av de sina.
–Till oss har det inte kommit något bud, sade Halvor. Han stod alltjämt och svängde med blommorna. Hans ansikte såg ut att ha förvandlats till sten, under det han bemödade sig att inte visa de främmande karlarna hur han plågades.
–De, som inte är avhämtade, ligger där borta, sade arbetaren och pekade neråt kullen. Jag ska visa dig var de är, så att ni kan komma och begrava dem.
Karlen gick före och Halvor följde efter honom. När de klättrade över den nervräkta muren, tog Halvor upp en sten. Arbetaren gick lugn och obesvärad, medan Halvor kom efter med stenen i handen.
–Det är besynnerligt, att han inte är rädd för mig, sade Halvor högt på svenska, att han törs gå så nära mig. Och han har ändå varit med om att kasta ut henne. Han har vräkt ut Lill Greta på sopbacken.
–Lill Greta, Lill Greta, fortfor han, hon var så fin, att hon väl hade förtjänat ligga i marmorkista. Och så har hon inte en gång fått vara i ro i den här usla graven.
–Kanske att det var just den här karlen, som tog opp henne, mumlade Halvor och gick och måttade med stenen. Aldrig har jag haft sådan lust att slå sönder något som den rakade skallen under den där röda luvan.
–Jag ska tala om för dig, att det var Lill Greta från Ingmarsgården, sade han, under det att han gick och retade: upp sig, och hon skulle med rätta ha legat vid sidan av Stor Ingmar. Hon var av sådant folkslag, hon. att hon hade rätt att sova i egen grav till världens yttersta tid. Här blev det inte firat något ordentligt gravöl över henne, och inte kom hon ut till kyrkogården med klockringning, och ingen riktig präst var det, som läste över henne. Men inte hade du därför rätt att kasta henne ur graven. Om jag än inte har visat mig som en riktig far mot henne härvidlag, så kan du väl förstå, att jag inte är så dålig, att jag kan tåla, att du kastar henne ur graven.
Halvor höjde stenen och skulle säkert ha kastat den, om inte karlen just i detsamma hade stannat och vänt sig mot honom.
–Här har du dem, sade han.
Mellan avskrädeshögar och ruinhopar låg en djup grop, och i denna hade kolonisternas enkla svarta kistor blivit nerkastade. De hade blivit nervräkta utan omsorg, gamla kistor hade gått sönder, så att de döda, som lågo i dem, voro synliga. Somliga kistor hade fallit upp och ner, och ur. de murkna locken framträngde långa, förtorkade händer, som tycktes anstränga sig för att åter vända kistan på rätt led.
Medan Halvor stod och såg ner, kom arbetaren att betrakta hans hand, som höll så hårt om stenen, att fingertopparna vitnade. Karlen flyttade blicken upp till hans ansikte och måtte däri ha läst något förfärligt. Han gav till ett utrop och tog till flykten.
Men Halvor tänkte nu inte mer på honom. Han var alldeles tillintetgjord av det han såg. Det förfärligaste var, att den sträva liklukten hade stigit upp i luften och vitt och brett förkunnat vad som hade skett. Ett par gamar seglade redan högt uppe i rymden och väntade endast på ännu några kamrater för att slå ner. På långt håll hördes surrandet av en mängd svarta och gula småkryp, som svärmade över kistorna. Ett par gathundar kommo löpande. De satte sig med långt uthängande tunga på randen av den stora graven och blickade ner.
Halvor påminde sig med en rysning, att han befann sig på sluttningen av Hinnoms dal, helt nära den plats, där Gehennas eld fordom hade brunnit.
–Detta är sannerligen Gehenna, detta är fasans boning! utbrast han.
Men Halvor stod inte länge stilla och betraktade detta. Han sprang ner i gropen, vräkte undan de tunga kistorna i och kröp in mellan de döda. Han sökte och sökte, tills han fann Lill Gretas kista. Och när han hade funnit den, lyfte han den på sina axlar och steg upp ur graven.
–Hon ska då åtminstone inte säga, att hennes far lät henne ligga på det här stället över natten! utropade han.
–Käraste barn! sade han med allvarlig och övertygande stämma, som ville han försvara sig inför den döda. Käraste Lill Greta, vi visste inte om detta. Ingen visste om, att du skulle bli kastad opp ur jorden. Andra fick veta vad som stod på, men inte vi. De håller oss inte för människor, därför har de inte brytt sig om att låta oss veta det.
När han kom upp ur gropen med kistan, kände han på nytt, att hjärtat var i olag. Han måste sätta sig ner, tills den värsta smärtan hade gett med sig.
–Du ska inte vara rädd, barnet mitt, sade han. Det här går snart över. Du ska inte tro, att jag inte orkar bära bort dig härifrån.
Så småningom fick han sina krafter tillbaka, och med kistan på axeln vandrade han upp mot Jerusalem.
När han gick framåt på den smala stigen utanför muren, tyckte han, att allt, vad han såg, hade fått ett annat utseende. Murarna och ruinhögarna skrämde honom. Allt hade blivit besynnerligt hotfullt och fientligt. Det främmande landet och den främmande staden gladde sig åt hans sorg.