–Du ska inte vara ond på far, barnet mitt, därför att han har fört dig till ett obarmhärtigt land, sade han.
–Om detta hade hänt där hemma, fortfor han, så skulle skogen ha gråtit, och bergen skulle ha jämrat sig, men detta är ett obarmhärtigt land.
Han gick allt långsammare för att spara hjärtat, som inte tycktes ha kraft att driva blodet genom kroppen. Han kände sig hjälplös och förtvivlad, och framför allt kom det över honom ångest, därför att han var så långt borta i främmande land, där ingen skulle ha barmhärtighet med honom.
Så vek han om hörnet och gick fram utefter den östra muren. Den gravfyllda Josafats dal utbredde sig under honom.
"Och det är här, som domen ska stå och de döda ska uppväckas", tänkte han.
"Vad ska Gud säga om mig på domens dag, som har fört de mina till denna dödens stad, Jerusalem?" frågade han sig.
"Och jag har även övertalat mina grannar och anförvanter att resa till denna förskräckelsens stad. De ska anklaga mig inför Gud."
Han tyckte sig höra hur hans landsmän höjde sin röst mot honom. "Vi trodde på honom, och han förde oss till ett land, där vi var mera föraktade än hundar, och till den staden, vars grymhet dödade oss."
Han sökte skaka bort dessa tankar, inte längre dröja vid detta. Men det var honom omöjligt. Han såg nu på en gång alla svårigheter och alla faror, som väntade hans kamrater. Han tänkte på den tunga fattigdom, som snart måste komma över dem, då de inte mottogo lön för något arbete. Han tänkte på det ovana klimatet och på sjukdomarna, som skulle ödelägga dem. Han tänkte på de hårda bud, som de hade pålagt sig själva, som skulle medföra splittring och undergång. Han kände sig dödstrött.
–Lika litet som vi kan odla detta landets jord och dricka dess vatten, lika litet kan vi fortsätta att leva här! utropade han.
Han släpade sig framåt allt långsammare. Han var alldeles utmattad och kraftlös.
Kolonisterna sutto redan vid aftonmåltiden, då en svag ringning hördes på portklockan.
När porten öppnades, satt Tims Halvor på marken där utanför. Han var nära nog döende. Hans lilla dotters likkista stod bredvid honom. Han satt och bröt blommor ur en stor bukett av vissnad vallmo och strödde över kistan. 1
Det var Ljung Björn, som hade kommit ut för att öppna. Han tyckte sig märka, att Halvor sade något och böjde sig ner för att höra bättre.
Halvor började flera gånger på nytt, innan han kunde framsäga hörbara ord.
–De har kastat ut våra döda, sade han, de ligger under öppen himmel borta i Gehenna. Ni måste i denna natt gå och hämta dem.
–Vad säger du? frågade Björn. Han förstod inte alls vad det var fråga om.
Den döende reste sig upp med en sista ansträngning.
–De har kastat ut våra döda ur sina gravar, Björn. I denna natt måste ni gå till Gehenna alle man för att hämta dem.
När han hade sagt detta, sjönk han åter samman och satt stönande på marken.
–Jag har fått så ont, Björn. Det är visst något åt hjärtat, framstötte han. Jag var rädd, att jag skulle dö, innan jag fick tala om detta. Jag har burit hem Lill Greta, men jag orkade inte med de andra.
Björn föll på knä bredvid honom.
–Ska du inte komma in, Halvor? frågade han, men Halvor hörde inte på honom.
–Lova mig, Björn, att Lill Greta kommer ordentligt i jorden! Jag vill inte, att hon ska tycka, att hon har en dålig far.
–Ja, ja, sade Björn, men ska du inte försöka att komma in nu, Halvor?
Halvor böjde huvudet allt djupare.
–Laga, att hon får ligga under en grön torva! viskade han. Och lägg också mig under en grön torva! tillade han om en stund.
Björn såg, att han var svårt sjuk, och skyndade efter hjälp för att bära in honom. När han kom tillbaka, var Halvor redan död.
Paradisbrunnen
Det blev en förfärligt hård sommar i Jerusalem med. vattenbrist och sjukdom. Vinterregnen hade varit mycket knappa det året, och den heliga staden, som inte har stort annat vatten att tillgå än det regn, som under vintern uppsamlas i underjordiska cisterner, vilka finnas vid varje gård, kom snart att sakna vatten. Och på samma gång som folket måste nöja sig med att dricka det unkna, dåliga vatten, som ännu fanns kvar på bottnen i cisternerna, tilltogo sjukdomarna i fruktansvärd grad. Det fanns snart knappt en gård, där inte någon låg sjuk i smittkoppor eller rödsot eller klimatfeber.
De Gordonska kolonisterna fingo en arbetsam tid. De blevo nästan samtliga upptagna av att sköta sjuka. De ibland dem, som hade bott länge i Jerusalem, tycktes inte vara mottagliga för smitta, de gingo utan att ta skada från sjukbädd till sjukbädd. Svenskamerikanarna, som hade genomlevat heta somrar ute i Chicago och voro vana vid att andas stadsluft, stodo också gott emot sjukdom och ansträngning. De stackars dalbönderna däremot blevo sjuka nästan allesammans.
I början såg det inte farligt ut. De flesta gingo uppe, om de än inte mäktade arbeta. Fastän de tynade av och kände ständig feber, trodde ingen, att det var annat än ett snart övergående illamående. Men efter en vecka dog Birger Larssons änka och kort därpå en av hans söner. På samma gång inträffade flera nya sjukdomsfall. Det såg ut, som om allt dalfolket skulle stryka med på en gång.
Alla de sjuka hade samma brinnande längtan och åstundan. De bådo alla om en dryck vatten, bara en enda munfull friskt, rent vatten. Det var. som skulle de inte behöva något annat än detta för att bli friska.
Men när man bjöd dem av cisternvattnet, vände de bort huvudet och ville inte ens se åt det. Fastän det var filtrerat och avkylt, tyckte de, att det luktade unket och hade en vedervärdig smak. Ett par av de sjuka, som hade försökt att dricka det, fingo svåra plågor och klagade över att de hade blivit förgiftade.
En förmiddag, då denna sjuklighet regerade som värst, sutto några av bönderna i den smala skuggan utanför huset och småpratade. De hade alla feber, det syntes på deras avtärda ansikten och på deras ögon, som voro matta och blodsprängda. Ingen av dem företog sig något arbete, de rökte inte en gång ur sina små kritpipor.
Deras egentliga sysselsättning var att se upp till himlen, som välvde sig klar och blå över deras huvuden. De höllo den noggrannaste vakt, och inte den minsta sky, som steg upp vid horisonten, undgick dem. De visste alla mycket väl, att intet regn var att vänta förrän om ett par månader, men så snart ett av de vita sommarmolnen höjde sig över horisonten, inbillade de sig, att det kunde ske ett under och att det snart skulle börja regna.
–Vem vet om inte Gud nu till sist vill hjälpa oss? sade de.
Medan de med största vaksamhet följde molnets tillväxt och färd uppåt himlen, började de tala med varandra om hur det skulle vara att höra stora droppar smattra mot väggar och fönster, att se vatten skvala ur takrännan och flöda neråt vägen, medförande småsten och sand. De kommo överens om att de inte skulle gå in under tak, om det började regna, de skulle bara sitta stilla och låta vattnet strömma ner över sig. De behövde känna sig genomdränkta av vatten, de likaväl som den uttorkade marken.
Men när molnet hade seglat ett stycke uppåt himlen, kunde de inte annat än märka, att det förminskades och liksom smalt bort. Först var det de fjunlika kanterna, som förtärdes, därpå började förstöringsarbetet inifrån, och det föll sönder i tunna flikar och strimmor. Och om några ögonblick var det alldeles försvunnet.
När bönderna inte mera sågo molnet, blevo de förtvivlade. De gamla karlarna voro så kraftlösa av sjukdom, att de lade händerna över ögonen för att dölja, att de höllo på att falla i gråt.
Ljung Björn Olofsson, som kände sig vara den ledande bland svenskarna efter Tims Halvors död, försökte då att uppmuntra de andra. Han började tala med dem om bäcken Kidron, som i forna dagar hade flutit genom Josafats dal och gjort Jerusalem till en vattenrik stad. Han hade sin bibel i fickan, han slog upp den och läste för dem alla de ställen, där Kidron var nämnd. Han beskrev för dem vilken stor och väldig ström Kidron hade varit. Den hade drivit kvarnar, och om vintern hade den till och med varit så mäktig, att den hade stigit över sina bräddar och översvämmat landskapet.