Det märktes på Ljung Björn, att han erfor en riktig lisa av att tala om det stora vattnet, som en gång hade strömmat förbi Jerusalem. Han hade säkert alltid floden i sina tankar. Allra mest fäste han sig vid stället, där det berättas, att David hade övervadat Kidron, när han flydde för Absalon. Ljung Björn beskrev för de andra hur det skulle vara att få gå med nakna fötter genom kallt, rinnande vatten.
–Det skulle jag tycka mer om än att få dricka det, sade han.
Ljung Björn hade ännu mycket att säga om Kidron, då hans svåger, Kolås Gunnar, avbröt honom. Gunnar sade, att han inte brydde sig om Kidron, som var borta och uttorkad. Men han hade, alltsedan den här svåra tiden började, gått och tänkt på en profetia av Hezekiel, fyrtiosjunde kapitlet, första och följande verserna. Den handlade om en ström, som skulle upprinna vid templets tröskel och flyta ut över heden ända till det Döda havet. Kolås Gunnar skakade den svarta luggen ur pannan, medan han talade, ögonen lyste på honom, och han berättade så, att alla bönderna sågo för sina ögon vattenledningen, som gick ner till Jerusalem. Vattnet kom glidande, sakta porlande fram i en stenränna. Därifrån utgöt det sig i många små rännilar, som löpte mellan gröna gräsmattor. Pil och poppel växte på stränderna, stora, tjockbladiga vattenväxter hängde ner mot vattenytan. På rännilarnas botten lågo små vita stenar, och vattnet glittrade och bubblade, då det strömmade över dem.
– Och detta måste komma att ske! utbrast Kolås Gunnar. Det är en Guds profetia, och den har inte ännu gått i fullbordan. Jag går och tänker på att den väl kan uppfyllas i dag eller i morgon.
Men när Hellgum, som också var med i skaran, hörde detta, blev han mycket ivrig, lånade Ljung Björns bibel och läste upp några verser ur Krönikeboken.
– Lägg nu märke till detta! sade han. Det är det märkvärdigaste jag någonsin har hört. Och han läste upp för dem, att i Hiskia konungs tid hade det blivit känt, att Sanherib drog upp för att belägra Jerusalem. Då hade Hiskia gått till råds med sina hövdingar och sina tappraste man, och de hade alla sagt:
– Det är ej gott, att assyrerna finner så mycket vatten när de kommer och belägrar staden.
Därpå hade Hiskia gått ut med en stor härskara och dämt upp vattnen utanför Jerusalem, både den stora floden, som gick mittigenom landet, och alla källorna.
När Hellgum hade läst upp detta, såg han ut över de kala markerna, som omgåvo kolonien.
–Jag har funderat mycket över den här berättelsen sade han, och jag har frågat amerikanarna om den. Och nu ska jag säga er, vad jag har fått veta.
–Jo, amerikanarna har sagt mig, fortfor Hellgum, att på Hiskia konungs tid var denna högslätt bevuxen med otaliga träd och buskar: Säd växte det inte i denna steniga mark, men en mängd trädgårdar låg här, fyllda med granatträd och aprikosträd, med saffran och kalmus och kanel, med koferbuskar och nardusplantor, med alla slags luktträd och alla slags kosteliga frukter. Alla dessa träd stod väl bevattnade, från strömmar och bäckar löpte vatten in i varje lustgård, och varje trädgårdsägare hade rätt att en viss tid på dagen sätta sin egendom under vatten.
Men en morgon gick kung Hiskia ut med sina härskaror, en morgon, då alla dessa träd stod i sin härligaste skrud. Då Hiskia vandrade bort, strödde mandel– och aprikosträd sina blomblad över honom. Luften var kvalmig av balsamångor, då Hiskia drog bort. Och vid dagens slut, då Hiskia vände om hem med sin här, stod träden på samma sätt och hälsade honom med sina ljuva dofter.
Men kung Hiskia hade den dagen varit borta och dämt upp alla Jerusalems källor och den stora strömmen, som flöt mittigenom landet. Och nästa dag flöt inte mer något vatten i de små rännorna, som löpte fram till trädens rötter.
Om några dagar, då träden skulle börja att sätta frukt, var de maktlösa och satte blott få frukter, och när bladen framkom ur knopparna, var de små och förkrympta.
Men sedan kom en ond tid över Jerusalem med krig och stora olyckor. Ingen hade tid att ånyo öppna källorna och att återföra den stora strömmen i dess fåra. Och så dog fruktträden ut på högslätten runtom staden, somliga under den första sommartorkan, några under den andra, några under den tredje. Och omkring Jerusalem blev öde land och har så förblivit intill denna dag.
Hellgum tog upp en skärva från marken och började borra i jorden.
–Men nu är saken den, fortsatte han, att när judarna kom åter från Babylon, visste de inte att finna stället, där strömmen hade blivit uppdämd, och inte heller de bortledda källornas läge. Och ingen människa har återfunnit dem intill denna dag.
–Men vi, som nu sitter här och trånar efter vatten, fortfor han, varför går vi inte ut och söker efter kung Hiskias källor? Varför går vi inte ut och finner den stora strömmen och de många källorna? Om vi funne dem, skulle träd åter kunna växa på högslätterna, och detta land skulle bli rikt och fruktbart. Om vi funne dem, skulle det vara mer värt än att upptäcka guld.
När Hellgum hade slutat tala, började de andra att överväga hans ord. Alla medgåvo, att det torde förhålla sig så, som han sade, och att det inte borde vara omöjligt att finna den stora strömmen. Men ingen av dem reste sig för att gå bort och börja sökandet inte en gång Hellgum. Det märktes nog, att hans ord inte voro något annat än ett hugskott, varmed han sökte stilla sin längtan.
Då började Hök Gabriel Mattsson, som ända dittills hade suttit tyst och hört på de andra.
–Jag tänker inte på så heliga och märkvärdiga vatten som ni andra, sade Gabriel långsamt, men från morgon till kväll tänker jag på en älv, som rinner frisk och klar med ljust, blankt vatten.
Bönderna sågo upp med spänd förväntan i blicken.
–Jag tänker på en älv, som hämtar tillflöde ur många bäckar och åar och kommer bred och vattenrik fram ur mörka skogen och är så klar, att man ser alla de kiselstenar, som ligger och glittrar på botten. Och den älven är inte uttorkad som Kidron eller blott en dröm som Hezekiels flod eller omöjlig att finna som Hiskias, utan den forsar och strömmar ännu i denna dag. Jag tänker på Dalälven.
De tre karlarna svarade inte ett ord. De sutto skygga med nedfällda ögonlock. Sedan Dalälven hade blivit nämnd, kunde ingen förmå sig att tala om Palestinas källor och floder.
*
Samma dag fram emot middagstiden inträffade ett nytt dödsfall. Det var ett av Kolås Gunnars barn, som dog, en liten glad pojke, som alla hade tyckt mycket om. Men nu märkte man, att ingen tycktes sörja barnet. Däremot grepos alla dalbönderna av en förskräckelse, som de knappt kunde behärska. Den lille döde gossen syntes dem alla ligga där som det förebådande tecknet, att det var omöjligt för någon av dem att genomleva sjukdomen.
De vanliga brådskande begravningsförberedelserna började genast, men de, som snickrade på kistan, stodo och undrade vem som skulle komma att göra detta arbete åt dem själva, och de, som gjorde i ordning svepningen, talade på samma gång om hur de ville ha det, då de själva voro döda.
–Kom ihåg, ifall du lever efter mig sade den ena kvinnan till den andra, att jag vill ligga i mina egna kläder!
–Kom ihåg, sade hennes kamrat, att jag vill ha svart krusflor omkring kistan, och min vigselring vill jag ha med mig i graven.
Mittunder detta kom ett besynnerligt tal smygande genom kolonien. Ingen visste vem som först hade sagt orden, men när de voro sagda, blevo alla uppmärksamma och började tänka och undra över dem. Som det ofta går, tyckte alla till en början, att det, som föreslogs, var orimligt och outförbart, men om en stund förekom det dem helt förnuftigt och det enda, som kunde göras.
Snart talades det inte om något annat i hela kolonien, både bland sjuka och friska, både bland amerikanare och svenskar.