–Det finns varken smak eller lukt på det här vattnet, sade Betsy saktmodigt. Det har blivit alldeles särskilt renat, för att de sjuka ska kunna dricka det utan fara.
Hon trugade henne att dricka, men Gertrud stötte undan glaset så häftigt, att vatten spilldes ut på täcket.
–Jag tycker, att du borde se, att jag är nog sjuk ändå, utan att du behöver förgifta mig, sade hon.
–Du skulle bli bättre, om du bara vågade smaka vattnet, envisades Betsy.
Gertrud svarade inte, men om en stund började hon snyfta och gråta.
–Å, käraste barnet mitt, varför gråter du? frågade Betsy.
–Det är så förfärligt, att ingen kan skaffa mig drickbart vatten, sade Gertrud, att jag ska ligga här och dö av törst, utan att någon har barmhärtighet med mig.
–A, nog vet du, att vi ville hjälpa dig, om vi kunde, sade Betsy och klappade hennes hand.
–Varför ger ni mig inte vatten då? snyftade Gertrud. Jag är inte sjuk av annat än törst. Jag skulle bli bra i samma ögonblick, som jag finge dricka gott vatten.
–Det finns inte bättre vatten än detta att få i Jerusalem, sade Betsy sorgset.
Gertrud hörde inte på henne.
–Det skulle inte kännas så svårt, om jag inte visste, att här finns gott vatten, jämrade hon sig. Tänk, att jag ska dö av törst, då det inne i Jerusalem finns en hel brunn full med friskt, rent vatten!
Gabriel spratt till, när han hörde detta, och såg frågande på Betsy. Flickan höjde litet på axlarna och skakade på huvudet. "Ack, det är bara sådant, som hon inbillar sig!" tycktes hon säga.
Men när Gabriel fortfor att se undrande ut, sökte Betsy förmå Gertrud att förklara vad hon menade. Inte tror jag, att det nu finns något riktigt gott vatten att få i Jerusalem, sade hon.
–Det är besynnerligt, att du har så dåligt minne, sade Gertrud, eller var du kanske inte med den dagen, då vi gick och besåg den gamla platsen, där judarnas tempel har stått ?
–Jo då, jag var visst med.
–Det var inte i Omars moské, sade Gertrud eftersinnande, nej, det var inte i den vackra moskén, som låg mittpå platsen, utan det var i den gamla fula moskén, som låg vid ena kortsidan. Minns du inte, att där inne fanns en brunn?
–Det minns jag nog, sade Betsy, men jag vet inte hur du kan tro, att det finns bättre vatten i den brunnen än på något annat ställe i staden.
–Det är så svårt, att jag ska behöva tala så mycket, när jag har en så brännande törst, klagade Gertrud. Du kunde väl ha hört på vad miss Young sa oss om brunnen.
Det förorsakade henne verklig pina att tala med torra läppar och brännande strupe, men innan Betsy hade hunnit svara, var hon dock i full färd med att berätta vad hon visste om brunnen.
–Den där brunnen är den enda i Jerusalem, som alltid har gott vatten, sade hon. Och det kommer sig därav, att den har sin källa i paradiset.
–Jag undrar just hur du eller någon annan kan ha reda på den saken, sade Betsy och log en smula.
–Jo, fortfor Gertrud mycket allvarsamt, det vet jag. Ser du, miss Young talade om, att en fattig vattenbärare en gång under en svår sommartorka gick in i den gamla moskén för att hämta vatten. Han satte fast sitt ämbar vid kroken på repet, som hängde över brunnen, och hissade ner det. Men när ämbaret slog mot vattenytan, föll det av kroken och blev liggande på botten av brunnen. Nu förstår du väl, att mannen inte ville förlora sitt ämbar.
–Ja, det förstår jag ju. sade Betsy.
–Han skyndade också genast efter ett par an dra vattenbärare och lät dem hissa sig ner i den mörka brunnen.
Här reste sig Gertrud på armbågen och såg på Betsy med sina feberstrålande ögon.
–Han gled mycket långt ner, förstår du, och ju djupare han kom, desto mer förvånad blev han, för ett milt ljus strömmade mot honom nerifrån brunnsbotten. Och när han äntligen kände fast mark under fötterna, var vattnet bortflutet, och i dess ställe utbredde sig där nere en härlig trädgård. Sol och måne lyste där inte, men en svag dager svävade över den, så att han kunde se den alldeles tydligt. Det märkvärdigaste var. att det föreföll, som om allt där nere skulle sova. Alla blommor stod med tillslutna kalkar, bladen hängde hopvikna på träden, och gräset låg utsträckt på marken. De härligaste träd stod lutade mot varandra i sömn, och fåglarna satt orörliga i trädkronorna. Och ingenting där nere var rött eller grönt, utan allt var grått som aska, fastan du förstår, att det var mycket vackert i alla fall.
Gertrud berättade mycket omständligt, liksom angelägen, att Betsy skulle tro henne.
–Hur gick det då med den där karlen? frågade Betsy.
–Jo, han stod en stund och undrade vart han var kommen, men så blev han rädd för att karlarna, som hade hissat ner honom, skulle förlora tålamodet, om han dröjde för långe. Men innan han lät hissa opp sig, till jordytan gick han fram till det största och härligaste trädet, som fanns i lustgården, och bröt av en kvist, som han tog med sig.
–Jag tycker inte, att han borde ha gått så snart opp ur lustgården, sade Betsy leende, men Gertrud lät inte störa sig.
–När han hade kommit opp till sina vänner igen, fortfor hon. talade han om för dem vad han hade sett och visade dem kvisten, som han hade brutit. Och vet du, att i samma ögonblick, som den kom opp i luften och ljuset, började den leva. Bladen slog ut, de förlorade sin gråa färg och blev klart, lysande gröna. Och när vattenbäraren och hans vänner såg detta, förstod de, att han hade varit nere i paradisets lustgård, som ligger och slumrar under Jerusalem, ända tills den med förnyat liv och glans ska uppstiga till jordytan på domens dag.
Gertrud drog tungt efter andan och sjönk ner på kudden.
–Kära, du blir för trött av att tala så mycket, sade Betsy.
–Jag får ju lov att tala, så att du begriper varför det finns gott vatten i den där brunnen, suckade Gertrud, och nu är det inte mycket kvar av historien heller. Du förstår nog, att ingen skulle ha trott, att mannen hade varit i paradiset, om han inte hade fört med sig den där kvisten. Men denna var olik varje trädslag, som människor hittills hade skådat, och för dess skull ville hans vänner genast stiga ner i brunnen och se paradiset. Men se, nu hade vattnet vänt tillbaka i brunnen, och hur djupt de än dök, kunde de inte nå botten.
–Jaså, det var ingen mer, som fick se paradiset? sade Betsy.
–Nej, det var ingen mer, och sedan den tiden har vattnet aldrig varit borta, så att fastän många, otaligt många har försökt det, har ingen kunnat nå till brunnens botten.
Gertrud suckade djupt. Så började hon på nytt:
–Ser du, det är väl inte meningen, att vi ska få se paradiset redan här i livet.
–Nej, det är väl inte det, medgav Betsy.
–Men det viktigaste för oss är att veta, att det ligger och slumrar och väntar på oss.
– Ja, så är det.
– Och nu kan du väl också förstå, Betsy, att det alltid är rent, friskt vatten i den där brunnen, som har sina källor i paradiset.
–Kära, om jag bara kunde skaffa dig av det vattnet, som du längtar så mycket efter! sade Betsy och smålog vemodigt.
Just när Betsy sade detta, öppnade en av hennes små systrar dörren och vinkade åt henne.
–Betsy, mor har blivit sjuk, sade barnet, hon ligger och kallar på dig.
Betsy såg villrådig ut, visste inte hur hon skulle kunna lämna Gertrud. Men om ett ögonblick fattade hon sitt beslut och vände sig till Gabriel, som alltjämt stod kvar vid dörren.
–Du kan väl stanna här hos Gertrud och vaka över henne, medan jag är borta! sade hon.
–Ja, svarade Gabriel, jag ska vaka över henne så gott jag kan.
–Försök bara att få henne att dricka, sa att hon kommer ifrån den tanken, att hon ska dö av törst! viskade Betsy, när hon gick.
Gabriel satte sig på Betsys plats bredvid sängen. Gertrud tycktes inte fråga efter om det var han eller Betsy, som satt där. Hon fortfor alltjämt att tala om paradisbrunnen, låg och målade ut för sig hur läskande och friskt och rent vattnet därifrån måtte vara.
–Ser du, Gabriel, jag kan inte få Betsy att tro, att vattnet i den brunnen är bättre än annat vatten här i staden, klagade hon. Det är därför, som hon inte gör något för att skaffa mig det. Gabriel hade blivit mycket fundersam och grubblande.