–Jag sitter och undrar om jag inte borde gå och hämta hem sådant där vatten åt dig, sade han.
Gertrud blev helt förskräckt och grep honom i rockärmen för att hålla kvar honom.
–Å nej, det ska du inte tänka på, jag klagar bara på Betsy, därför att jag är så törstig. Jag vet så väl, att hon inte kan skaffa mig vatten från paradisbrunnen. Miss Young talade ju om, att muhammedanerna håller den så helig, att de alls inte tillåter någon kristen att hämta vatten ifrån den.
Gabriel satt tyst en stund, men han fortfor att grubbla på samma sak.
–Jag kunde väl klä ut mig till muhammedan, föreslog han.
–Du får alls inte tänka på något sådant, sade Gertrud, det är riktigt dåraktigt av dig.
Men Gabriel ville inte överge planen.
–Om jag talar vid den gamla skomakarn, som sitter här i kolonien och lagar våra skor, så tror jag nog, att jag får låna hans kläder, sade han.
Gertrud låg tyst och eftersinnande.
–Är skomakarn här i dag? frågade hon.
–Ja, han är så, sade Gabriel.
–Ja, det kan i alla fall inte bli till något, suckade Gertrud.
–Jag tror, att jag borde ge mig av nu på eftermiddagen, då det inte är någon fara för att jag kan gå och få solstyng, sade Gabriel.
–Men är du inte förfärligt rädd? Du ska veta, att de slår ihjäl dig, om de känner igen dig och ser. att du är en kristen.
–Å, inte är jag rädd, om jag bara blir riktigt utklädd med röd fez och vit turban, du vet, och får ett par trasiga, gula tofflor på fötterna och livklädnaden så där uppfästad, som vattenbärare brukar ha den.
–Men vad tänker du bära vattnet i?
–Jag tar ett par av våra stora kopparämbar och hänger dem i ett ok över skuldran, sade Gabriel.
Han tyckte sig märka, att Gertrud hade fått nytt liv vid utsikten, att han skulle gå och hämta vattnet, fastän hon alltjämt gjorde svårigheter. Men på samma gång vaknade han upp till att förstå hur omöjligt hela företaget var. "Inte kan jag gå och hämta vatten på tempelplatsen, som muhammedanerna håller så helig, att en kristen knappt får beträda den!" tänkte han. "Jag skulle inte få lov för bröderna i kolonien att försöka sådant, hur gärna jag än ville. Och inte tjänar det något till heller, för det är nog lika dåligt vatten i den där paradisbrunnen som på alla andra ställen."
Medan han tänkte på detta, överraskades han av att Gertrud sade:
– Det är nog ganska litet folk ute på vägen vid den här tiden på dagen.
"Nu väntar hon visst, att jag ska gå", tänkte Gabriel, "nu är jag vackert ute! Och Gertrud ser så upplivad ut, att jag inte törs säga henne, att alltsammans år omöjligt."
–Ja, det är sant, sade Gabriel dröjande, det ska nog gå bra för mig, ända tills jag kommer fram till Damaskusporten, ifall jag inte råkar någon av kolonisterna.
–Kanske att de då förbjuder dig att gå? sade Gertrud och såg helt ängslig ut. Gabriel hade just ämnat säga något dylikt för att komma ifrån hela företaget, men när han såg hennes ängslan, hade han inte hjärta därtill.
– Inte förbjuder de mig att gå, sade han muntert, de känner inte en gång igen mig, som kommer klädd till vattenbärare med de stora kopparämbaren dinglande om benen.
Gertrud såg lugnare ut. Hon kom genast in på en ny tankegång.
–Jaså, är de så stora, de där ämbaren? sade hon.
–Ja, det kan du lita på, att de är stora, du kan inte dricka ut vattnet, som jag bär hem i dem, på många dar.
Därpå låg Gertrud tyst, men hon såg på Gabriel med ögon, som riktigt tiggde om att han skulle fortsätta, och han kunde inte motstå henne.
–Innanför Damaskusporten blir det värre för mig, sade han, jag vet inte hur jag ska ta mig fram genom folkträngseln.
–Men det går ju ändå för de andra vattenbärarna, sade Gertrud ivrigt.
–Ja, det är inte bara folk, det är kameler också, sade Gabriel. Han försökte att hitta på alla tänkbara hinder.
–Blir du uppehållen länge då, tror du? frågade den sjuka ängsligt.
Det gick Gabriel som förut. Han vågade inte säga Gertrud, att hela vandringen var omöjlig.
– Hade jag haft vatten i ämbaren, så hade jag nog måst vänta, men nu, då de är tomma, kilar jag väl fram mellan kamelerna.
Här teg Gabriel igen. Så sträckte Gertrud fram sin avmagrade hand och strök ett par gånger över hans.
–Du är så snäll, som går efter vatten åt mig, sade hon milt.
"Vad ska det bli med mig, som sitter här och inbillar henne, att det kan gå för sig ? " tänkte Gabriel. Men när Gertruds hand alltjämt smekte hans, blev han vid att tala om för henne hur han skulle vandra.
Så går jag rätt framåt, ända tills jag kommer in på Via Dolorosa, sade han.
–Ja, där brukar aldrig finnas mycket folk, inföll Gertrud livligt.
–Nej, där möter jag nog inte någon annan än ett par gamla nunnor, sade Gabriel raskt. Jag kan vandra på utan hinder, ända tills jag kommer ner till seraljen och fängelserna.
Här tystnade Gabriel på nytt, men Gertrud låg alltjämt och strök sakta över hans hand. Det var som en tyst bön till honom att gå vidare. "Jag tror, att hon känner sig mindre törstig, bara därför att jag talar om att gå efter vatten", tänkte han. "Jag får lov att berätta för henne hur det lyckas för mig."
–Där nere vid fängelserna råkar jag nog in i bråk och folkträngsel igen, sade han, för polisen kommer väl som vanligt dragande med en tjuv och för in honom i fängelset, och då stannar alltid en hel skara folk utanför och talar om saken.
–Du går väl förbi så fort du kan? sade Gertrud ivrigt.
–Inte går jag förbi, då skulle väl alla genast se, att jag inte är någon inföding, nej, jag stannar och står och lyssnar, som om jag skulle begripa varom frågan är.
–Du är bra klok, Gabriel, sade Gertrud beundrande.
–När så alla har fått klart för sig, att de inte får se något mer av den där tjuven, skiljes hopen åt, och jag vandrar vidare. Nu har jag bara att gå igenom ett mörkt portvalv, så är jag inne på tempelplatsen. Men jag är säker på att just som jag ska stiga över en barnunge, som ligger och sover mittpå gatan, slår en pojke ett krokben för mig, och jag snavar till och börjar svära på svenska. Jag blir förfärligt rädd förstås och sneglar på ungarna för att se om de har märkt något. Men de ligger liknöjda och lata som förut och vältrar sig i smutsen.
Gertruds hand låg alltjämt kvar över Gabriels, och han kände sig egendomligt rörd över detta. "Gunhild skulle nog tyckt om, att jag hjälpte henne", tänkte han. Han tyckte, att det var. som om han berättade en saga för ett barn, och han började roa sig med att brodera ut sin berättelse med många äventyr. "Nu får jag göra så mycket jag kan av den här vandringen, eftersom det roar henne", tänkte han, "sedan får jag väl på något sätt försöka att komma ifrån saken."
–Ja, så kommer jag ut i solskenet på den stora, vida tempelplatsen, sade han, och jag ska säga dig, att i första ögonblicket glömmer jag bort både dig och brunnen och vattnet, som jag skulle hämta.
–Vad i all världen är det då, som händer dig? frågade Gertrud och smålog mot honom.
–Det är ingenting, som händer mig, sade Gabriel med stor säkerhet, det är bara så, att där är så ljust och vackert och fridfullt och olikt den svarta staden jag kommer ifrån, så att jag bara vill stå stilla och se mig omkring. Och så är det ju den vackra Omars moské, som står på upphöjningen i mitten, och så många paviljonger och portvalv och trappuppgångar och överbyggda brunnar att se på. Och alla minnena sedan! När jag tänker på att jag står på judarnas gamla tempelgård, önskar jag, att de stora stenhällarna, som täcker marken, kunde tala och berätta för mig om allt som där har timat.
–Men det är kanske farligt, om du står stilla så där och ser så främmande ut, sade den sjuka.