–Då skulle jag svara honom och säga, fortfor Gabrieclass="underline" "Herre, vi hjälper och bistår varandra utan att begära lön, alldeles som barn brukar, och om vi vredgas på varandra, så blir det inte till något hat för livet, utan vi är goda vänner igen innan dagens slut. Ser du inte, Herre, att vi är alldeles som barn?"
–Vad tror du då att Kristus svarar dig? frågade Gertrud med mild röst.
–Han svarar mig ingenting, sade Gabriel. Han sitter där endast helt stilla och säger än en gång: "I skolen vara såsom barn, om I viljen inga i mitt rike." Och jag säger till honom ungefär som förut: "Herre, vi älskar alla människor, alldeles som barn brukar. Vi gör inte skillnad mellan jude och armenier, mellan beduin och turk, mellan vit och svart. Vi älskar lärd och olärd, hög och låg och delar vårt gods lika mellan kristna och muhammedaner. Ar det då inte så, Herre, att vi är såsom barn och kan ingå i ditt rike?"
–Vad svarar då Kristus? frågade Gertrud än en gång.
–Han svarar ingenting, sade Gabriel. Han sitter alltjämt kvar under trädet och säger mycket stilla: "Utan att I bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i mitt rike." Och då förstår jag vad han menar, och jag säger till honom: "Herre, också i detta har jag blivit såsom ett barn, att jag inte mer känner sådan kärlek som i forna dagar, utan min älskade är mig som en lekkamrat och en kär syster, med vilken jag vandrar ut och plockar blommor i det gröna. Herre, är jag då inte – – -"
Gabriel avbröt med ens, för på samma gång, som han uttalade orden, kände han, att han ljög. Det var honom, som hade Kristus verkligen stått där framför honom och sett in i hans innersta. Och Gabriel tyckte, att Jesus måste kunna se hur kärleken reste sig inom honom och slet i honom som ett vilddjur, därför att han ville förneka den både inför sig själv och den, som han älskade.
Och i häftig rörelse gömde Gabriel ansiktet i händerna. Och han stötte fram orden:
–Nej, Herre, jag är inte såsom ett barn, och jag kan inte ingå i ditt rike. Kanske att de andra kan det, men jag kan inte släcka elden i min själ och livet i mitt hjärta. Ty jag älskar och brinner, såsom intet barn kan brinna. Men om det så är din vilja, Herre, ska denna eld få förtära mig till livets slut, utan att jag söker hugnad för min längtan.
Gabriel satt kvar en lång stund och grät, överväldigad av den nya, stora kärlek, som hade brutit fram ur sitt gömsle. När han åter såg upp, hade Gertrud lämnat honom. Hon hade glidit bort så stilla, att han inte hade hört, då hon gick.
I armodets dagar
När Ingmar Ingmarsson hade vistats ännu ett par månader i Jerusalem och det led mot slutet av april, kom han en dag att bli stående nere vid Jaffaporten. Det var ovanligt vackert väder, mycket folk var ute, och Ingmar stod och gladde sig åt den brokiga folkströmmen, som drog ut och in genom porten.
Men han hade inte stått där länge, förrän han rent glömde bort var han befann sig. Hans tankar började syssla med en fråga, som upptog honom alla dagar: "Om jag bara kunde förstå hur jag ska förmå Gertrud att lämna kolonien", tänkte han, "men det ser alldeles omöjligt ut."
Ingmar hade fått fullt klart för sig, att han inte kunde låta Gertrud stanna i Jerusalem, utan måste föra hem henne, om han någonsin mer skulle få frid i sin själ. "Ack, om jag bara hade henne hemma igen i det gamla skolhuset!" tänkte han. "Om jag hade henne borta ur det här förfärliga landet, där det finns så många grymma människor och så många farliga sjukdomar och så många besynnerliga idéer och svärmerier! Att föra hem Gertrud till Dalarne, det är verkligen det enda jag nu har att tänka på. Jag ska alls inte fasta mig vid om jag tycker om henne eller om hon tycker om mig, jag ska bara försöka att föra hem henne till de gamla föräldrarna.
Det ser verkligen inte så bra ut nu i kolonien, som när jag kom", tänkte Ingmar. "Det är hårda tider där, jag kunde behöva att föra bort Gertrud bara fördenskull. Jag vet inte varför kolonisterna på en gång har blivit så fattiga, de tycks vara alldeles utan pengar. Det är ingen av dem, som törs skaffa sig en ny rock eller klänning, ingen vågar köpa sig en apelsin i ett fruktstånd, och jag tror knappt, att de tycker sig ha råd att äta sig mätta vid måltiderna."
På senare tiden hade Ingmar tyckt sig märka, att Gertrud hade börjat fatta tycke för Gabriel, och han föreställde sig, att hon kunde komma att gifta sig med denne, om de bara väl vore hemma. Ingmar ansåg, att detta vore den största lycka han nu kunde hoppas på. "Jag vet nog, att jag aldrig kan få tillbaka Barbro", tänkte han, "men jag skulle vara nöjd, om jag bara sluppe gifta mig med någon annan, utan finge gå ensam genom livet." Men han hade alltid mycket bråttom att skjuta ifrån sig dessa tankar. Han bannade sig själv mycket strängt. "Du ska varken tänka hit eller dit, och du får inte göra dig några inbillningar, du har ingenting annat att göra än att försöka fundera ut hur du ska kunna föra hem Gertrud."
Bäst Ingmar stod i dessa tankar, såg han, att en av de Gordonska kolonisterna kom ut från det amerikanska konsulatet i sällskap med konsuln. Ingmar fann detta besynnerligt. Han var nu så pass inne i allt, som rörde kolonien, att han visste, att konsuln beständigt sökte göra den all möjlig skada. Det brukade råda stor fiendskap mellan honom och alla, som tillhörde kolonien.
Karlen, som hade besökt konsuln, var en ryss vid namn Godokin, som i flera år hade bott i Förenta staterna, innan han hade slutit sig till Gordonisterna. När de kommo ut på gatan, bjöd konsuln farväl till honom.
–Du vill alltså försöka dig på företaget i morgon? sade konsuln.
–Ja, sade mannen, jag måste se till att få saken klar, medan mrs Gordon är borta.
–Du ska vara vid gott mod, sade konsuln. Hur det än går, ska jag hålla dig ryggen fri.
Just i detsamma fick konsuln syn på Ingmar.
–Är inte det där en av dem? frågade han med sänkt röst.
Godokin såg sig förskräckt om, men blev lugn, när han kände igen Ingmar.
–Jaså, det är den där, som ser ut att gå och sova hela dagen, sade han utan att ens bry sig om att tala saktare än förut. Han har inte varit länge i kolonien, jag tror inte, att han förstår engelska.
Härvid blev konsuln också lugn, och då han skildes från Godokin, sade han:
–Sköt nu din sak väl, så hoppas jag, att vi äntligen ska bli av med hela det där följet.
–Ja, sade Godokin, men han såg nu mer osäker ut. Han stod och såg efter konsuln en stund, och då tyckte Ingmar att han skälvde och var askgrå i ansiktet. Äntligen gick han. Ingmar dröjde kvar utan att röra sig. Han hade dock blivit mycket orolig över det, som han hade kommit att höra.
–Ja, han har allt rätt i att jag inte förstår engelska sa särdeles väl, sade Ingmar, men nog begriper jag så mycket, som att han ämnar gå och ställa till något spektakel borta i kolonien just nu, medan mrs Gordon är rest till Jaffa. Jag undrar just vad han har i sinnet. Konsuln såg så glad ut, som om han redan hade bringat hela kolonien på fall.
"Den där karlen har nog ganska länge varit missnöjd med ordningen i kolonien", tänkte Ingmar vidare. "Jag har hört, att han var en av de ivrigaste, när han kom, men nu på sistone har han visst svalnat. Ja, vem kan veta om det inte är någon, som han tycker om och inte kan föra därifrån på annat sätt, och så tänker han förstås, att kolonien inte kan ha bestånd, sedan fattigdomen har kommit, utan gärna kan bli skingrad ju förr ju hellre. Ja, när jag tänker rätt efter, kan jag förstå, att det nog är fattigdomen, som har gjort honom så missmodig. Han har allt länge smugit omkring och sökt göra de andra missnöjda. En gång hörde jag, att han stod och anmärkte på att miss Young var finare klädd än de andra unga kvinnorna, och en annan gång påstod han, att det bjöds bättre mat vid det bordet, där mrs Gordon själv satt, än vid något av de andra.