Ned önskade att han kunde säga detsamma. När de femton år tidigare red ut för att vinna en tron hade lorden av Stormens ände varit renrakad, klarögd och muskulös och sett ut som jungfruns bön. Han var nästan två meter lång och tornade upp sig över alla andra, och då han iförde sig rustning och sitt hus hornprydda hjälm blev han en riktig jätte. Han hade haft en jättes styrka också, och hans favoritvapen var en stridsklubba i järn som Ned knappt orkade lyfta. På den tiden hade doften av läder och blod häftat vid honom som en kvinnas parfym.
Nu var det parfym som häftade vid honom som parfym, och han hade ett midjemått som matchade längden. Senast Ned såg kungen var nio år tidigare under Balon Greyjoys revolt då kronhjorten och skräckvargen hade slagit ihop sina styrkor för att få den självutnämnde kungen på Järnöarna att ge upp sina anspråk på tronen. Sedan den kvällen de stod sida vid sida i Greyjoys fästning, där Robert tagit emot den rebelliske lordens kapitulation och Ned tagit hans son Theon som gisslan och myndling, hade kungen gått upp minst femtio kilo. Ett skägg lika grovt och svart som järntråd täckte hakan och dolde dubbelhakorna och de kungliga kindpåsarna, men ingenting kunde dölja magen eller de mörka ringarna under ögonen.
Ändå var Robert Neds kung nu och inte bara en vän, så han sa bara: ”Ers höghet, Vinterhed är ert.”
Vid det laget höll även de andra på att sitta av och stalldrängar kom fram för att ta hand om hästarna. Roberts drottning, Cersei Lannister, kom gående till fots med sina minsta barn eftersom karossen de färdats i, en enorm dubbeldäckad vagn av oljad ek och förgylld metall som drogs av fyrtio starka draghästar, var för bred för att komma in genom slottsporten. Ned föll på knä i snön för att kyssa drottningens ring medan Robert kramade om Catelyn som om hon vore en länge saknad syster. Sedan fördes barnen fram och blev presenterade och i vederbörlig ordning beskådade.
Knappt var dessa hälsningsformaliteter överstökade förrän kungen sa till sin värd: ”För mig ner till kryptan, Eddard, för jag vill betyga min aktning.”
Ned älskade honom för det, för att han mindes henne efter alla dessa år, och bad om en oljelampa. Inga andra ord behövdes. Drottningen började protestera, för de hade varit på väg ända sedan gryningen och alla var trötta och frusna. Nog kunde de väl få något att äta och dricka först, de döda skulle vänta. Hon sa inte mer än det, för Robert bara tittade på henne, och tvillingbrodern tog henne i armen och då höll hon tyst.
Ned och denne kung som han knappt kände igen gick ner till kryptan tillsammans. Spiraltrappan i sten var smal, och Ned gick före med lampan. ”Jag började tro att vi aldrig skulle komma fram till Vinterhed”, klagade Robert medan de gick nedför trappan. ”När de pratar om mina sju konungariken nere i Södern är det lätt att glömma att din provins är lika stor som alla de andra sex tillsammans.”
”Jag hoppas att ni hade en angenäm resa, ers höghet.”
Robert fnös. ”Träsk, skogar och slätter och knappt ett enda värdshus värt namnet norr om Näset. Jag har aldrig sett sådan ödslighet. Var finns alla människor?”
”Förmodligen var de för blyga för att komma ut”, skämtade Ned. Han kunde känna kylan komma uppför trappan, en kall pust djupt inifrån jorden. ”Vi ser inte kungar så ofta här uppe i Norden.”
Robert fnös igen. ”Det är mer sannolikt att de gömde sig under snön. Snö, Ned!” Kungen satte handen mot väggen för att stödja sig medan de fortsatte neråt.
”Det är inte ovanligt med snöfall på sensommaren”, påpekade Ned. ”Jag hoppas ni inte hade besvär av dem, för de brukar oftast vara lätta.”
”Må vålnaderna ta dina lätta snöfall”, svor Robert. ”Hur kommer det att vara här på vintern? Jag ryser vid blotta tanken.”
”Vintrarna är stränga”, medgav Ned, ”men ätten Stark klarar det. Det har vi alltid gjort.”
”Du borde komma ner till Södern”, menade Robert, ”för du behöver uppleva lite sommar innan den försvinner. I Höggården finns fält med gyllengula rosor som sträcker sig så långt ögat når, och frukterna är söta och så mogna att de exploderar i munnen — meloner, persikor, plommon. Du har aldrig smakat deras like. Du ska få se, för jag har med mig lite frukt åt dig. Till och med på Stormens ände, där det blåser kraftigt från bukten, är dagarna så heta att man knappt orkar röra sig. Och du borde se städerna, Ned! Blommor överallt, marknaderna dignar av mat och sommarvinerna är så billiga och bra att man kan bli berusad bara av att andas in doften. Alla är feta och fulla och förmögna.” Han skrattade och klappade sig på den omfångsrika magen. ”Och flickorna, Ned!” utbrast han med lysande blick. ”Jag svär på att kvinnorna struntar i all anständighet i värmen. De simmar nakna i floden alldeles nedanför slottet. Till och med på gatorna är det för hett för ylle och päls, så de går omkring i korta klänningar, av siden om de har pengar och annars bomull, men det är sak samma när de börjar svettas och tyget klistrar mot huden, för då kunde de lika gärna vara nakna.” Kungen skrattade lyckligt.
Robert Baratheon hade alltid varit en man med stor aptit på livet, en man som inte missunnade sig några njutningar, men det var inte något man kunde beskylla Eddard Stark för. Ändå kunde Ned inte undgå att märka att njutningarna började sätta sina spår hos kungen. Robert andades tungt när de kom till foten av trappan och hans ansikte lyste rött i lampskenet då de steg in i den mörka kryptan.
”Ers höghet”, sa Ned respektfullt och lyste med lampan i en vid halvbåge. Skuggorna hoppade och dansade då det fladdrande ljusskenet föll på stenarna på golvet och på de långa raderna av granitpelare som två och två sträckte sig in i mörkret. Mellan pelarna satt de döda på sina stentroner vid väggarna med ryggen mot sarkofagerna som innehöll deras jordiska kvarlevor. ”Hon ligger längst in tillsammans med far och Brandon.”
Han gick före mellan pelarna och Robert följde tyst och huttrande efter i den underjordiska kylan, för det var alltid kallt här nere. Deras steg återkastades av stenarna och ekade mot det välvda taket medan de gick bland huset Starks döda. Vinterheds lorder såg dem passera. Deras ansikten var uthuggna i stenarna som förseglade gravarna, och de satt där i långa rader, blinda ögon som stirrade ut i det eviga mörkret medan väldiga skräckvargar av sten låg hopkrupna vid deras fötter. De fladdrande skuggorna fick statyerna av sten att verka röra sig då de levande gick förbi.
Enligt urgammal sed hade ett långsvärd av järn lagts över knäna på var och en som varit lord av Vinterhed för att hålla kvar de hämnande andarna i sina gravar. De äldsta hade för länge sedan rostat sönder och kvar fanns bara några röda fläckar där metallen vilat på stenen. Ned undrade om det betydde att de vålnaderna fritt kunde hemsöka slottet nu. Han hoppades inte det. De första lorderna av Vinterhed hade varit lika hårda som det land de härskade över. Under århundradena innan draklorderna kom över havet hade de vägrat att svära någon herre trohetsed och titulerat sig Nordens kungar.
Till slut stannade Ned och höjde oljelampan. Kryptan fortsatte in i mörkret framför dem, men där bortom var gravarna tomma och oförseglade, svarta hål som väntade på sina döda, väntade på honom och hans barn. Ned ville helst inte tänka på det. ”Här”, sa han till sin kung.
Robert nickade tyst, föll på knä och böjde på huvudet.
Där fanns tre sarkofager sida vid sida. Lord Rickard Stark, Neds far, hade ett långt och strängt ansikte. Stenhuggaren hade känt honom väl, och han satt där med stilla värdighet och stenfingrarna höll hårt om svärdet som vilade i hans knä, men i livet hade alla svärd svikit honom. I två mindre sarkofager på var sida om honom låg hans barn.