Brandon hade varit tjugo då han dog, strypt på order av den galne kung Aerys Targaryen, bara några dagar innan han skulle äkta Catelyn Tully av Flodvattnet. Fadern hade varit tvungen att se honom dö, han som var den sanne arvingen, den äldste, född att härska.
Lyanna hade bara varit sexton år gammal, en ungmö av enastående skönhet. Ned hade älskat henne av hela sitt hjärta, men Robert hade älskat henne ännu högre och hon skulle ha blivit hans brud.
”Hon var vackrare än så”, anmärkte kungen efter en stunds tystnad. Blicken dröjde sig kvar vid Lyannas ansikte, som om han med sin viljestyrka kunde göra henne levande igen. Slutligen reste han sig mödosamt. ”Tusan också, Ned! Måste du begrava henne på ett sådant här ställe?” Rösten blev hes av sorg vid minnet. ”Hon förtjänade mer än mörker…”
”Hon var en Stark av Vinterhed”, svarade Ned lågmält, ”och det här är hennes plats.”
”Hon borde vila på en kulle någonstans, under ett fruktträd med solen och molnen ovanför sig och regnet som strilar ner över henne.”
”Jag var hos henne när hon dog”, påminde Ned kungen. ”Hon ville komma hem och ligga bredvid Brandon och far.” Han kunde fortfarande höra henne ibland. Lova mig, hade hon utropat i ett rum som luktade blod och rosor. Lova mig, Ned. Febern hade berövat henne all styrka och rösten hade varit svag som en viskning, men när han gav systern sitt ord hade rädslan lämnat hennes blick. Ned mindes hur hon hade lett då, hur hårt hennes fingrar kramat hans när hon gav upp andan och rosenbladen vissna och svarta föll ur hennes slappa fingrar. Därefter mindes han ingenting. De hade funnit honom med hennes hand fortfarande i sin, stum av sorg. Den lille träskmannen, Howland Reed, hade tagit hennes hand från hans, men det mindes Ned inget av. ”Jag har med mig blommor åt henne när jag kan”, sa han. ”Lyanna…tyckte om blommor.”
Kungen rörde vid hennes kind och fingrarna smekte den skrovliga stenen lika mjukt som om den vore levande hud. ”Jag svor att döda Rhaegar för det han gjorde mot henne.”
”Det gjorde du också”, påpekade Ned.
”Bara en gång”, sa Robert bittert.
De hade brakat samman vid vadstället över Treudden medan striderna rasade omkring dem, Robert med sin stridsklubba och sin hornprydda hjälm och prins Targaryen helt i svart pansar. Bröstharnesket var prytt med hans hus trehövdade drake, gjord av rubiner som flammade som eld i solen. Treuddens vatten flöt rött runt hovarna på deras stridshästar då de kretsade kring varandra och drabbade samman, om och om igen, tills ett sista våldsamt hugg från Roberts klubba krossade draken och bröstet innanför. När Ned senare kom till platsen låg Rhaegar död i floden medan soldater från båda arméerna letade i det forsande vattnet efter rubiner som lossnat från rustningen.
”I mina drömmar dödar jag honom varenda natt”, erkände Robert. ”Tusen dödar är mindre än han förtjänar.”
På det hade Ned inget svar, så efter en stunds tystnad sa han: ”Vi borde gå tillbaka, ers höghet. Er hustru väntar.”
”Må vålnaderna ta min hustru”, muttrade Robert vresigt, men han började med tunga steg gå tillbaka samma väg de kommit. ”Och om jag hör ’ers höghet’ en gång till ska jag se till att du får ditt huvud spetsat på en påle. Vi betyder mer än så för varandra.”
”Det har jag inte glömt”, försäkrade Ned lugnt. När kungen inte svarade tilllade han: ”Berätta om Jon.”
Robert skakade på huvudet. ”Jag har aldrig sett en man insjukna så hastigt. Vi ordnade en tornering på min sons namndag, och om du sett Jon då hade du kunnat svära på att han skulle leva för evigt. Fjorton dagar senare var han död. Sjukdomen var som eld i hans mage, och den brände rakt igenom honom.” Han stannade vid en pelare framför en grav med en sedan länge död medlem av ätten Stark. ”Jag älskade den gamle mannen.”
”Det gjorde vi båda två.” Ned gjorde en paus. ”Catelyn är orolig för sin syster. Hur bär Lysa sorgen?”
Roberts mun förvreds i en bitter grimas. ”Inte särskilt bra, om jag ska vara ärlig”, medgav han. ”Jag tror att förlusten av Jon har gjort kvinnan galen, Ned. Hon har tagit pojken med sig tillbaka till Örnnästet, mot min vilja. Jag hade hoppats få fostra honom hos Tywin Lannister på Casterlyklippan. Jon hade inga bröder, inga andra söner. Skulle jag låta honom bli uppfostrad av kvinnor?”
Ned skulle hellre anförtro ett barn till en orm än till lord Tywin, men han höll tyst med sina tvivel. En del gamla sår läker aldrig helt och blöder igen vid minsta ord. ”Hustrun har förlorat sin make”, sa han försiktigt, ”och modern kanske var rädd för att förlora sonen. Pojken är mycket ung.”
”Sex år och sjuklig och lord av Örnnästet till råga på eländet”, svor kungen. ”Lord Tywin hade aldrig förut tagit någon myndling, och Lysa borde ha känt sig hedrad, för huset Lannister är ädelt och förnämt. Men Lysa vägrade att ens höra talas om saken, och sedan gav hon sig av mitt i natten utan att ens be om lov. Cersei blev rasande.” Han suckade djupt. ”Pojken är min namne, visste du det? Robert Arryn. Och jag har svurit att beskydda honom, men hur ska jag kunna göra det när hans mor smiter i väg med honom?”
”Jag kan ta honom som myndling om du vill”, föreslog Ned, ”och det borde Lysa gå med på, för hon och Catelyn stod varandra nära som flickor. Hon är själv välkommen hit också.”
”Ett generöst erbjudande, min vän”, svarade kungen, ”men det kommer för sent. Lord Tywin har redan gett sitt samtycke, och att fostra pojken någon annanstans skulle vara en grov förolämpning mot honom.”
”Jag bryr mig mer om Catelyns systersons väl än ätten Lannisters stolthet”, förkunnade Ned.
”Det beror på att du inte sover med en Lannister.” Robert skrattade och ljudet skallade bland gravarna och studsade tillbaka från det välvda taket. Han log så att tänderna blixtrade vita i det buskiga svarta skägget. ”Å, Ned”, utbrast han, ”du är fortfarande alldeles för allvarlig.” Han lade sin väldiga arm runt axlarna på Ned. ”Jag hade tänkt vänta några dagar innan jag pratade med dig, men nu inser jag att det inte behövs. Kom, så ska du få höra.”
De började åter gå mellan pelarna, och blinda stenögon tycktes följa dem med blicken då de passerade. Kungen höll kvar armen om Neds axlar. ”Du måste ha undrat varför jag äntligen kom till Vinterhed efter så lång tid.”
Ned hade sina misstankar men gav inte uttryck för dem. ”För nöjet att få träffa mig naturligtvis”, svarade han i lätt ton, ”och så är det muren. Ni måste se den, ers höghet, promenera längs bröstvärnet och tala med dem som bemannar det. Nattens väktare är bara en skugga av vad styrkan en gång var, och Benjen säger…”
”Tids nog får jag säkert höra vad din bror säger”, avbröt Robert. ”Muren har stått i…åtta tusen år, väl? Den klarar sig några dagar till och jag har mer brådskande angelägenheter att ta itu med. Det är svåra tider vi lever i och jag behöver dugliga män omkring mig, män som Jon Arryn. Han tjänade som lord av Örnnästet, som ståthållare i Östern och kungens hand, och det blir inte lätt att ersätta honom.”
”Hans son…”, började Ned.
”Hans son får ärva Örnnästet och alla dess intäkter”, klippte Robert bryskt av. ”Inget mer.”
Detta kom som en överraskning för Ned. Han stannade förvånat och tittade på kungen och orden kom av sig själva. ”Huset Arryn har alltid varit ståthållare i Östern och titeln följer med domänerna.”
”När han blir myndig kan han kanske återfå den värdigheten”, sa Robert. ”Jag måste tänka på det här året och nästa och en sexårig pojke är ingen härförare, Ned.”
”I fredstid är titeln bara en hederstitel. Låt pojken behålla den, om inte för hans egen så för hans fars skull. Nog är du skyldig Jon så pass mycket efter alla år han tjänade dig.”