Efter dem kom barnen. Lille Rickon gick först och klarade av det långa intåget med all den värdighet en treåring kunde uppamma. Jon var tvungen att mana på honom då han stannade för att prata. Alldeles bakom kom Robb i grått ylle kantat med vitt, ätten Starks färger, och han hade prinsessan Myrcella vid armen. Det var en spenslig flicka på snart åtta år med ett svall av gyllene lockar under ett juvelprytt nät. Jon märkte de skygga blickarna hon gav Robb då de passerade mellan borden och hennes blyga sätt att le mot honom. Han avgjorde att hon var tråkig, men Robb hade inte ens förstånd nog att inse hur dum hon var utan log som en idiot.
Hans halvsystrar eskorterade de kungliga prinsarna. Arya var hopparad med den knubbige unge Tommen vars vitblonda hår var längre än hennes. Den två år äldre Sansa hade fått kronprinsen, Joffrey Baratheon, på sin lott. Han var tolv, yngre än både Jon och Robb men längre än dem bägge, till Jons stora förtrytelse. Prins Joffrey hade systerns hår och moderns mörkgröna ögon, och tjocka, blonda lockar hängde ner över halsringen av guld och den höga sammetskragen. Sansa strålade där hon spatserade bredvid honom, men Jon tyckte inte om Joffreys trutande mun och hans uttråkade och föraktfulla sätt att blicka ut över Vinterheds stora sal.
Jon var mer intresserad av paret som kom bakom prinsen: drottningens bröder av huset Lannister på Casterlyklippan, lejonet och dvärgen, och det gick inte att ta fel på vem som var vem. Ser Jaime Lannister var tvillingbror till drottning Cersei: lång och gyllene med blixtrande gröna ögon och ett leende som var skarpt som en kniv. Han var klädd i karmosinrött siden, höga svarta stövlar och svart sidenmantel. På framsidan av tunikan var hans hus rytande lejon broderat med guldtråd. Man kallade honom Lannisters lejon då han hörde det och viskade kungamördaren bakom hans rygg.
Jon hade svårt att slita blicken från honom. Det är så en kung borde se ut, tänkte han då mannen gick förbi.
Så fick han syn på den andre som vaggade fram till hälften dold vid broderns sida: Tyrion Lannister, det yngsta av lord Tywins barn och det absolut fulaste. Allt som gudarna skänkt Cersei och Jaime hade de förvägrat Tyrion. Han var dvärg, bara hälften så lång som brodern, och fick kämpa hårt för att hålla jämna steg med honom på sina förkrympta ben. Huvudet var för stort för kroppen med ett ansikte som var intryckt under en alltför utbuktande panna. Ett grönt och ett svart öga kikade ut under ett stripigt hårsvall som var så blont att det nästan såg vitt ut. Jon betraktade honom fascinerat.
De sista av de höga lorderna som steg in var hans farbror, Benjen Stark i nattens väktare, och faderns myndling, unge Theon Greyjoy. Benjen gav Jon ett varmt leende då han gick förbi medan Theon inte tog minsta notis om honom, men det var inget nytt. När alla hade satt sig utbringades skålar och välkomsttal hölls, och sedan började festmåltiden.
Det var då Jon började dricka, och han hade inte slutat än.
Något gned sig mot hans ben under bordet och han såg röda ögon stirra upp mot sig. ”Är du hungrig igen?” frågade han. Det fanns fortfarande en halv honungsglaserad kyckling kvar mitt på bordet. Jon sträckte ut handen för att vrida av ett ben men fick sedan en bättre idé. Han stack kniven i hela kycklingen och lät den glida ner på golvet mellan benen. Gast började slita i den under hotfull tystnad. Jons syskon hade inte fått ta med sig sina vargar till gästabudet, men i den här änden av salen fanns fler byrackor än han kunde räkna, och ingen hade sagt ett ord om hans vargunge. Han sa sig att han kunde skatta sig lycklig på den punkten också.
Det sved i ögonen och Jon gnuggade dem hårt och förbannade röken. Han svalde ännu en klunk vin medan han såg skräckvargen sluka kycklingen.
Hundarna följde efter serveringsflickorna och sprang mellan borden. En av dem, en svart tik av blandras med stora gula ögon, kände doften av kycklingen, och hon stannade och kröp in under bänken för att få sig en munsbit. Jon väntade intresserat på vad som nu skulle hända. Tiken morrade dovt långt nere i strupen och gick närmare. Gast tittade upp utan att ge minsta ljud ifrån sig och stirrade på hunden med de där glödande röda ögonen. Tiken gav ifrån sig ett utmanande skall, för hon var tre gånger så stor som skräckvargungen. Gast flyttade inte på sig utan stod kvar och försvarade sitt byte. Så öppnade han munnen och visade tänderna. Tiken stelnade till, skällde igen och bestämde sig för att inte ta upp striden. Hon vände sig om och slank i väg med ett sista trotsigt skall för att rädda stoltheten, och Gast återgick till sin måltid.
Jon flinade, stack handen under bordet och rufsade om den raggiga vita pälsen. Skräckvargen tittade på honom, nafsade mjukt efter hans hand och fortsatte sedan äta.
”Är det här en av de där skräckvargarna som jag hört så mycket om?” undrade en välbekant röst intill honom.
Jon tittade lyckligt upp då farbror Benjen lade handen på hans huvud och rufsade honom i håret på ungefär samma sätt som Jon gjort med vargen. ”Ja”, svarade han, ”och den heter Gast.”
En av väpnarna avbröt den oanständiga historia han höll på att berätta för att göra plats vid bordet för deras lords bror. Benjen Stark klev över bänken med sina långa ben och tog vinbägaren ur Jons hand. ”Sommarvin”, konstaterade han efter att ha smakat. ”Det finns inget godare. Hur många bägare har du druckit, Jon?”
Jon log.
Ben Stark skrattade. ”Som jag befarade, fast jag tror nästan jag var yngre än du första gången jag drack mig redlöst berusad.” Från ett träfat nappade han till sig en stekt lök som dröp av brun sky och satte med ett krasande ljud tänderna i den.
Med sina skarpskurna drag och sin magra kropp påminde farbrodern om en skrovlig bergspets, men det lurade alltid ett leende i de där gråblå ögonen. Han klädde sig i svart, som det anstod en i nattens väktare, och den här kvällen var det tjock svart sammet med höga läderstövlar och ett brett bälte med silverspänne. En tung silverkedja hängde om halsen. Benjen betraktade roat Gast medan han åt löken. ”En mycket tyst varg”, anmärkte han.
”Han är inte som de andra”, förklarade Jon, ”för han ger aldrig ett ljud ifrån sig. Det var därför, och för att han är vit, som jag kallade honom Gast. Alla de andra är mörka, grå eller svarta.”
”Det finns fortfarande skräckvargar på andra sidan muren, och vi hör dem när vi är ute på våra spaningsuppdrag.” Benjen Stark gav Jon en lång blick. ”Brukar du inte sitta tillsammans med dina syskon vid måltiderna?”
”Oftast”, svarade Jon uttryckslöst, ”men i kväll tyckte lady Stark att det skulle vara en förolämpning mot den kungliga familjen att sätta en oäkting bland dem.”
”Jag förstår.” Farbrodern kastade en blick över axeln på det upphöjda bordet i andra änden av salen. ”Min bror tycks inte vara på festhumör i kväll.”
Det hade Jon också märkt, för en oäkting var tvungen att lära sig lägga märke till saker och ting och läsa sanningen som människorna dolde bakom sina blickar. Fadern uppträdde precis så artigt och uppmärksamt som en värd skulle göra, men det fanns ett spänt drag hos honom som Jon sällan sett. Han sa inte mycket och blickade ut över salen med halvslutna ögon som inte såg någonting. Kungen satt två stolar därifrån. Han hade druckit tappert hela kvällen och det breda ansiktet var rödbrusigt bakom det stora svarta skägget. Han skålade oavbrutet, skrattade högljutt åt varje skämt och gav sig i kast med varje rätt som om han vore utsvulten, men bredvid honom verkade drottningen lika kall som en isskulptur. ”Drottningen är också arg”, talade Jon om för farbrodern med låg röst. ”Far tog med sig kungen ner till kryptan i eftermiddags trots att drottningen inte ville att han skulle gå dit.”