Benjen gav Jon en försiktig, mönstrande blick. ”Det är visst inte mycket som undgår dig, Jon. Vi kunde ha användning för en man som du på muren.”
Jon pöste av stolthet. ”Robb är en starkare lansiär än jag, men jag är bättre med svärdet, och Hullen säger att jag rider lika bra som någon på slottet.”
”Det är nyttiga färdigheter.”
”Ta mig med när du återvänder till muren”, bad Jon ivrigt. ”Far kommer att ge sitt tillstånd om du frågar honom, det vet jag.”
Farbror Benjen studerade ingående hans ansikte. ”Muren är en hård plats för en pojke, Jon.”
”Jag är nästan en vuxen man nu”, protesterade Jon. ”Jag fyller femton nästa gång, och mäster Luwin säger att oäktingar växer upp fortare än andra barn.”
”Det är sant”, medgav Benjen med ett snett leende. Han tog ett vinkrus på bordet, fyllde på Jons bägare och drack en djup klunk.
”Daeron Targaryen var bara fjorton då han erövrade Dornien”, sa Jon. Den unge draklorden var en av hans hjältar.
”En erövring som varade en sommar”, påminde farbrodern. ”Din pojkkung förlorade tio tusen man när han tog riket och ytterligare femtio tusen då han försökte hålla det. Någon borde ha talat om för honom att krig inte är någon lek.” Han tog ännu en klunk vin. ”Dessutom”, fortsatte han och torkade munnen, ”var Daeron Targaryen bara arton år gammal när han dog. Eller har du glömt den delen av historien?”
”Jag glömmer aldrig något”, skröt Jon. Vinet gjorde honom djärv och han försökte sitta mycket rak i ryggen för att verka längre. ”Jag vill tjäna i nattens väktare.”
Han hade tänkt på det länge och väl då han låg i sin säng om nätterna medan bröderna sov runt omkring honom. Robb skulle en dag ärva Vinterhed och föra befälet över stora arméer som ståthållare i Norden. Bran och Rickon skulle bli vasaller till Robb och styra över fästningar i hans namn. Hans systrar Arya och Sansa skulle gifta sig med arvtagare till andra adelshus och flytta söderut som härskarinnor över sina egna slott. Men vad kunde en oäkting hoppas på?
”Du vet inte vad du ber om, Jon. Nattens väktare är ett edsvuret brödraskap. Vi har inga familjer, och ingen av oss kommer någonsin att bli far till söner. Plikten är vår hustru och hedern vår älskarinna.”
”En oäkting har också sin heder”, påpekade Jon, ”och jag är redo att svära er ed.”
”Du är en pojke på fjorton”, fastslog Benjen, ”och inte en man, inte ännu, och du kan inte förstå vad du avstår från förrän du har känt en kvinna.”
”Det är jag inte intresserad av!” utbrast Jon hett.
”Det kanske du skulle vara om du visste vad det innebar”, sa Benjen. ”Om du visste vad eden skulle kosta dig vore du kanske inte lika angelägen om att betala priset, min son.”
Jon kände ilskan stiga inom sig. ”Jag är inte din son.”
Benjen Stark reste sig. ”Tyvärr inte.” Han lade handen på Jons axel. ”Kom tillbaka till mig då du har avlat några egna oäktingar, så får vi se vad du tycker då.”
Jon darrade. ”Jag ska aldrig avla någon oäkting”, förkunnade han långsamt och tydligt. ”Aldrig!” Han spottade ut ordet som ett gift.
Med ens märkte han att det blivit tyst vid bordet och att alla tittade på honom. Han kände tårarna välla upp i ögonen och reste sig från bordet.
”Ursäkta mig”, sa han med de sista resterna av sin värdighet och svängde runt på klacken för att komma därifrån innan de andra märkte att han grät. Men han måste ha druckit mer än han trodde. Fötterna trasslade in sig och han ramlade rakt på en serveringsflicka så att hon tappade kruset med kryddat vin i golvet med ett brak. Skrattsalvorna dånade omkring Jon och han kände heta tårar rinna nedför kinderna. Någon försökte stödja honom, men han slet sig fri och sprang halvblind mot dörren och ut i natten med Gast tätt i hälarna.
Borggården låg tyst och tom. En ensam vaktpost syntes högt uppe på den inre muren med manteln svept tätt om sig som skydd mot kylan. Han såg uttråkad och ömklig ut där han stod ensam och kurade, men Jon skulle gärna ha bytt plats med honom. För övrigt var slottet mörkt och öde. Jon hade en gång sett en övergiven fästning, en dyster plats där ingenting rörde sig utom vinden, och stenarna höll tyst om de människor som en gång levt där. Den här kvällen påminde Vinterhed om det stället.
Ljudet av sång och musik trängde ut genom de öppna fönstren bakom honom, och det var det sista Jon ville höra. Han torkade tårarna med skjortärmen, rasande över att han gråtit, och började gå därifrån.
”Pojk”, ropade en röst och Jon vände sig om.
Tyrion Lannister satt på avsatsen ovanför dörren till stora salen och såg närmast ut som en djävulsfigur. Dvärgen flinade mot honom. ”Är det där en varg?”
”En skräckvarg”, sa Jon, ”och han heter Gast.” Han stirrade upp på den lille mannen och smäleken var med ens glömd. ”Vad gör du där uppe, och varför är du inte på festen?”
”Där är alldeles för varmt och bullrigt och dessutom hade jag druckit för mycket vin”, svarade dvärgen. ”Jag har för länge sedan lärt mig att det anses opassande att kräkas på bordsgrannen. Får jag titta närmare på din varg?”
Jon tvekade och nickade sedan långsamt. ”Kan du klättra ner eller ska jag hämta en stege?”
”Det behövs inte”, sa den lille mannen och hoppade rakt ut i tomma luften. Jon flämtade till och såg sedan imponerat på medan Tyrion Lannister snurrade runt som en boll, landade på händerna och därefter gjorde en baklängesvolt och kom på fötter.
Gast backade osäkert undan för honom.
Dvärgen borstade av sig och skrattade. ”Jag tror jag har skrämt din varg. Jag ber om ursäkt.”
”Han är inte skrämd”, invände Jon. Han ställde sig på knä och ropade: ”Gast, kom hit. Så ja, kom nu.”
Vargungen tassade närmare och nosade Jon i ansiktet, men han höll ett vaksamt öga på Tyrion Lannister, och då dvärgen sträckte ut handen för att klappa honom drog han sig bakåt och visade tänderna med ett lågt morrande. ”Han verkar blyg”, anmärkte Lannister.
”Sitt, Gast”, beordrade Jon. ”Så där ja, sitt still.” Han tittade upp på dvärgen. ”Nu kan du klappa honom, för han kommer inte att röra sig förrän jag säger till. Jag har dresserat honom.”
”Jag förstår”, sa Lannister. Han kliade den snövita pälsen mellan Gasts öron och tillade: ”Fin varg.”
”Om inte jag var här skulle han slita upp strupen på dig”, påstod Jon. Det var inte riktigt sant än, men det skulle bli det.
”I så fall är det bäst du håller dig nära mig”, sa dvärgen. Han lade sitt överdimensionerade huvud på sned och studerade Jon med sina olikfärgade ögon. ”Jag är Tyrion Lannister.”
”Jag vet”, svarade Jon. Han reste sig och stående var han längre än dvärgen. Det kändes konstigt.
”Du är väl Ned Starks oäkting?”
Jon blev alldeles kall över hela kroppen och han pressade ihop munnen och sa ingenting.
”Har jag förolämpat dig?” undrade Lannister. ”Jag är ledsen, men dvärgar behöver inte vara taktfulla. Generationer av löjliga hovnarrar har gett mig rätten att klä mig illa och säga vad som faller mig in.” Han flinade. ”Men du är väl oäktingen?”
”Lord Eddard Stark är min far”, medgav Jon stelt.
Lannister granskade hans ansikte. ”Ja, jag ser det, för du har mer av Norden i dig än dina bröder.”
”Halvbröder”, rättade Jon. Han var belåten över dvärgens kommentar men försökte att inte visa det.
”Jag ska ge dig en del goda råd, oäkting”, sa Lannister. ”Glöm aldrig vad du är, för omvärlden kommer definitivt inte att göra det. Gör det till din styrka, för då kan det aldrig bli en svaghet. Beväpna dig med det, så kan det aldrig användas för att skada dig.”