Jon var inte på humör att få goda råd. ”Vad vet du om hur det är att vara oäkting?”
”Alla dvärgar är oäktingar i sina fäders ögon.”
”Du är din mors äkta son av ätten Lannister.”
”Är jag?” undrade dvärgen sardoniskt. ”Tala om det för min höge far. Min mor dog då hon födde mig, och han har aldrig varit säker.”
”Jag vet inte ens vem min mor var”, sa Jon.
”Förmodligen en kvinna, de flesta mödrar är det.” Han gav Jon ett sorgset leende. ”Kom ihåg att skönheten inte alltid sitter på utsidan, och att det vackraste utseende kan dölja en djävul.” Med de orden vände han sig om och strosade visslande tillbaka in i stora salen. När han öppnade dörren sken ljuset inifrån på honom och kastade hans skugga över borggården, och för ett kort ögonblick var Tyrion lång och ståtlig som en kung.
CATELYN
Av alla rummen i kärntornet på Vinterhed var Catelyns sovgemak det varmaste, och hon behövde sällan ha någon brasa tänd. Slottet var byggt på naturligt varma källor, och det skållheta vattnet rann genom dess murar och rum som blod genom en människas kropp och drev ut kylan ur stensalarna, fyllde växthusen med fuktig värme och hindrade marken från att frysa. Dag och natt ångade det om öppna dammar på dussintalet små borggårdar. Det betydde inte så mycket på sommaren, men på vintern var det skillnaden mellan liv och död.
Catelyns bad var alltid ångande hett och väggarna i sovgemaket var varma då man rörde vid dem. Värmen påminde henne om Flodvattnet, om dagar i solen tillsammans med Lysa och Edmure, men Ned stod inte ut med hettan. Ätten Stark var skapt för köld, brukade han säga, och då skrattade hon och sa att i så fall hade de byggt sitt slott på helt fel ställe.
Så när de var klara rullade Ned av henne och klev ur hennes säng som han gjort tusentals gånger förut. Han gick tvärs över rummet, drog de tunga draperierna åt sidan och slängde ett efter ett upp de höga smala fönstren för att släppa in nattluften.
Vinden virvlade runt honom där han naken och tomhänt stod och stirrade ut i mörkret. Catelyn drog upp skinnfällarna till hakan och betraktade honom. På något sätt verkade han mindre och sårbarare, som den yngling hon femton år tidigare äktat i kapellet på Flodvattnet. Det värkte fortfarande i underlivet efter hans passionerade famntag, men det var en bra värk. Hon kunde känna hans säd inuti sig och hoppades att den skulle ge upphov till ett nytt liv där. Det hade gått tre år sedan Rickon föddes, men hon var inte för gammal, hon kunde skänka honom ännu en son.
”Jag tänker tacka nej”, upplyste Ned och vände sig åter mot henne. Hans blick var jagad och rösten hes av tvehågsenhet.
Catelyn satte sig upp i sängen. ”Det kan du inte. Du får inte.”
”Min plikt finns här i Norden och jag har ingen önskan att bli Roberts hand.”
”Det skulle han aldrig förstå, för han är kung nu och kungar är inte som andra män. Om du vägrar att tjäna honom kommer han att undra varför, och förr eller senare börjar han misstänka att du motarbetar honom. Inser du inte vilken fara det skulle försätta oss i?”
Ned skakade på huvudet och vägrade tro på det. ”Robert skulle aldrig göra mig eller de mina något ont, för han älskar mig. Om jag tackar nej kommer han att ryta och gorma, och en vecka senare kan vi skratta åt det tillsammans. Jag känner den mannen!”
”Du kände mannen”, instämde hon, ”men kungen är en främling för dig.” Catelyn mindes skräckvargen som legat död i snön och det avbrutna hjorthornet som suttit djupt inne i strupen. Hon måste få honom att förstå. ”Stoltheten betyder allt för en kung. Robert kom hela den här vägen för att träffa dig och ge dig dessa hedersbetygelser, och du kan inte kasta dem i ansiktet på honom.”
”Hedersbetygelser?” utbrast Ned med ett ironiskt skratt.
”Ja, i hans ögon”, sa hon.
”Och i dina?”
”Och i mina!” fräste hon ilsket, för hon var arg nu. Varför förstod han inte? ”Vad vill du annars kalla det när han föreslår trolovning mellan sin egen son och Sansa? Sansa kan bli drottning en dag, och hennes söner kan komma att regera över ett rike som sträcker sig från muren ända till Dorniens berg. Vad är det för fel med det?”
”Vid alla gudar, Catelyn, Sansa är bara elva”, påminde Ned. ”Och Joffrey…Joffrey är…”
”…kronprins”, avslutade hon åt honom, ”och arvtagare till järntronen. Själv var jag bara tolv när min far lovade bort mig till din bror Brandon.”
De orden fick Neds mun att bittert kröka sig. ”Brandon. Ja, Brandon skulle ha vetat hur man borde göra, för det gjorde han alltid. Allt var menat för Brandon — du, Vinterhed, alltihop. Han var född till att bli kungens hand och en far åt drottningar. Jag har aldrig bett om att denna kalk skulle hamna i mina händer.”
”Kanske inte”, sa Catelyn, ”men Brandon är död och kalken har gått vidare, och vare sig du vill det eller ej måste du dricka ur den.”
Ned vände sig bort från henne och stirrade ut i mörkret igen. Kanske betraktade han månen och stjärnorna eller kanske vaktposterna på murkrönet.
Då Catelyn såg hans smärta mjuknade hon. Eddard Stark hade som seden föreskrev gift sig med henne i Brandons ställe, men skuggan av hans döde bror stod fortfarande mellan dem, precis som skuggan av den kvinna han vägrade namnge, kvinnan som fött honom hans oäkte son.
Hon skulle just gå fram till honom när det helt oväntat hördes en ljudlig knackning på dörren. Ned vände sig irriterat om. ”Vad är det?”
Desmonds röst hördes genom dörren. ”Ers nåd, mäster Luwin är här och ber om företräde i ett brådskande ärende.”
”Talade du om för honom att jag inte ville bli störd?”
”Ja, ers nåd, men han säger att det är mycket viktigt.”
”Skicka in honom då.”
Ned gick fram till garderoben och tog på sig en tjock morgonrock, och med ens märkte Catelyn hur kallt det blivit och drog upp skinnfällarna till hakan. ”Vi kanske skulle stänga fönstren”, föreslog hon.
Ned nickade frånvarande samtidigt som mäster Luwin visades in.
Livmedikusen var en liten grå man. Ögonen var grå och kvicka och såg mycket, och det lilla han hade kvar av håret var också grått. Hans ämbetsdräkt var av grått ylle och kantad med vit päls, ätten Starks färger. I de stora vida ärmarna fanns dolda fickor, och Luwin stoppade alltid saker i de där ärmarna och plockade fram annat: böcker, budskap, konstiga artefakter, leksaker åt barnen. Det förvånade Catelyn att mäster Luwin alls orkade lyfta sina armar med allt han hade gömt i ärmarna.
Livmedikusen väntade tills dörren stängts bakom honom innan han tog till orda. ”Ers nåd”, sa han till Ned, ”jag ber om ursäkt för att jag stör er vila, men ett budskap har tillställts mig.”
Ned såg irriterad ut. ”Tillställts? Av vem? Har det varit en budbärare här? Det har ingen talat om för mig.”
”Det har inte kommit någon budbärare, ers nåd, bara en snidad träask som lämnades på ett bord i observatoriet medan jag tog mig en tupplur. Mina tjänare såg ingen, men asken måste ha lämnats där av någon i kungens följe, för vi har inte haft några andra besökare söderifrån.”
”En träask, säger ni?” insköt Catelyn.
”Inuti fanns ett nytt fint objektiv till observatoriet, från Myr av utseendet att döma, för objektivmakarna i Myr är utan like.”
Ned rynkade pannan, för han hade inte tålamod med sådant här, och det visste Catelyn. ”Ett objektiv”, sa han, ”men vad har det med mig att göra?”
”Jag ställde mig själv samma fråga”, svarade mäster Luwin, ”och det stod klart för mig att här låg en hund begraven.”