Catelyn huttrade under de tjocka skinnfällarna. ”Ett objektiv är ett instrument som hjälper oss att se.”
”Just precis.” Han fingrade på sin ämbetskedja, en tung halsring som han bar under dräkten och där varje länk var smidd av olika metaller.
Catelyn kände hur rädslan vaknade till liv igen. ”Vad är det någon vill att vi ska se klarare?”
”Precis vad jag frågade mig själv.” Mäster Luwin drog fram ett hoprullat papper ur ärmen. ”Jag fann det verkliga budskapet dolt i en dubbelbotten då jag tog isär asken som objektivet legat i, men det är inte för mina ögon.”
Ned höll fram handen. ”Ge det till mig då.”
Luwin rörde sig inte ur fläcken. ”Ursäkta, ers nåd, men budskapet är inte till er heller utan det är avsett för lady Catelyns ögon och bara hennes. Får jag stiga fram?”
Catelyn nickade, för hon litade inte på rösten, och livmedikusen placerade papperet på nattygsbordet. Det var förseglat med en liten klump blått vax. Luwin bugade och började dra sig tillbaka.
”Stanna”, befallde Ned. Rösten var allvarlig och han såg på Catelyn. ”Vad är det, min kära? Du darrar ju.”
”Jag är rädd”, erkände hon. Hon sträckte sig efter brevet med darrande händer, omedveten om att skinnfällarna föll ner och visade henne i all hennes nakenhet. I det blå vaxet fanns huset Arryns sigill med månen och falken. ”Det är från Lysa”, upplyste Catelyn och tittade på maken, ”och det kommer inte att göra oss glada. Det finns sorg i det här budskapet, Ned, det känner jag.”
Ned rynkade pannan och ansiktet mörknade. ”Öppna det.”
Catelyn bröt sigillet.
Blicken gled över orden och först begrep hon ingenting. Så mindes hon. ”Lysa tog inga risker. Vi hade ett hemligt språk hon och jag när vi var små.”
”Kan du läsa det?”
”Ja”, sa Catelyn.
”Men så berätta då.”
”Jag kanske skulle dra mig tillbaka”, inföll mäster Luwin.
”Nej”, sa Catelyn, ”för vi behöver rådgöra med er.” Hon slängde skinnfällarna åt sidan och klev ur sängen, och kvällsluften var kall som graven mot hennes bara hud då hon tassade över rummet.
Mäster Luwin vände bort blicken och Ned såg chockerad ut. ”Vad tänker du göra?” frågade han.
”Jag ska göra upp eld”, svarade Catelyn. Hon hittade en morgonrock, drog på sig den och knäböjde vid den kalla härden.
”Mäster Luwin…”, började Ned.
”Mäster Luwin har förlöst alla mina barn”, avbröt Catelyn, ”och det här är inte rätt tillfälle för falsk blygsamhet.” Hon stack in papperet bland tändveden och lade bastanta vedträn ovanpå.
Ned stegade tvärs över rummet, tog henne i armen och drog upp henne på fötter. Han höll fast henne där med ansiktet bara några centimeter från hennes. ”Berätta nu! Vad var det för budskap?”
Catelyn stelnade till i hans grepp. ”En varning”, sa hon lågt. ”Om vi har förstånd nog att uppfatta den.”
Han såg forskande på henne. ”Fortsätt.”
”Lysa säger att Jon Arryn blev mördad.”
Greppet om hennes arm hårdnade. ”Av vem?”
”Klanen Lannister”, svarade hon. ”Drottningen.”
Ned släppte taget om hennes arm, och det syntes djupa röda märken på huden. ”Vid alla gudar”, viskade han med skrovlig röst. ”Din syster är sjuk av sorg, och hon vet inte vad hon säger.”
”Hon vet”, sa Catelyn. ”Visst är Lysa impulsiv, men det här budskapet var noggrant planerat och skickligt gömt. Hon visste att det betydde döden om brevet föll i orätta händer. För att riskera så mycket måste hon ha haft mer än en svag misstanke.” Catelyn höjde blicken mot maken. ”Nu har vi inte längre något val, du måste bli Roberts hand. Du måste följa med honom söderut och ta reda på sanningen.”
Hon märkte genast att Ned kommit fram till en helt annan slutsats. ”Den enda sanning jag känner till finns här, för Södern är ett ormbo som jag helst undviker.”
Mäster Luwin plockade med halsringen där den skavt den mjuka huden vid strupen. ”Kungens hand har stor makt, ers nåd, makt att ta reda på sanningen kring lord Arryns död och ställa hans mördare inför kungens rättvisa, och makt att skydda lady Arryn och hennes son om det visar sig att våra farhågor blir besannade.”
Ned såg sig hjälplöst omkring i sovgemaket. Catelyn tyckte oändligt synd om honom, men hon visste att hon inte kunde ta honom i sina armar just då. Först måste segern vinnas, för barnens skull. ”Du säger att du älskar Robert som en bror, men skulle du lämna din bror omgiven av klanen Lannister?”
”Må vålnaderna ta er bägge två”, muttrade Ned mörkt. Han vände sig ifrån dem och gick fram till fönstret. Hon sa inget och det gjorde inte livmedikusen heller utan de väntade tigande medan Eddard Stark sa ett tyst farväl till det hem han älskade. När han till sist vände sig bort från fönstret var rösten trött och svårmodig och det glänste svagt av tårar i ögonvrårna. ”Min far begav sig söderut en gång sedan han blivit ditkallad av en kung, men han kom aldrig hem igen.”
”En annan tid och en annan kung”, påpekade mäster Luwin.
”Ja”, instämde Ned dystert. Han satte sig i en stol bredvid brasan. ”Du stannar här på Vinterhed, Catelyn.”
Hans ord var som en isande vind genom hjärtat. ”Nej!” utbrast hon och kände sig plötsligt rädd. Skulle det här bli hennes straff? Att aldrig mer få se hans ansikte eller känna hans armar omkring sig?
”Jo”, fastslog Ned i en ton som inte tålde några motsägelser. ”Du måste styra Norden i mitt ställe medan jag springer ärenden åt Robert, för det måste alltid finnas en Stark på Vinterhed. Robb är fjorton och snart vuxen. Han måste lära sig att styra, och jag kommer inte att finnas här och kunna hjälpa honom. Se till att ha honom med på dina rådsmöten, för han måste vara redo när hans tid kommer.”
”Inte på många år än, om Gud vill”, mumlade mäster Luwin.
”Mäster Luwin, jag litar på er som om ni vore av mitt eget blod. Ge min hustru era råd i stort som smått och lär min son vad han måste kunna. Vintern närmar sig.”
Mäster Luwin nickade allvarligt och det blev tyst ända tills Catelyn tog mod till sig och ställde den fråga som hon mest av allt fruktade svaret på. ”Hur blir det med de andra barnen?”
Ned reste sig, tog henne i famnen och höll henne tätt intill sig. ”Rickon är liten och bör stanna här hos dig och Robb”, svarade han, ”men de andra tar jag med mig.”
”Det är mer än jag står ut med”, sa Catelyn darrande.
”Du är tvungen”, förklarade han, ”för Sansa måste äkta Joffrey, det står klart för mig nu, och vi får inte ge dem någon anledning att tvivla på vår lojalitet. Och det är hög tid att Arya lär sig hur man uppför sig vid ett hov i Södern, för om några år är hon också giftasvuxen.”
Sansa skulle glänsa i Södern, tänkte Catelyn för sig själv, och gudarna skulle veta att Arya behövde lite förfining. Motvilligt släppte hon taget om dem i sitt hjärta, men inte Bran, aldrig Bran. ”Ja”, instämde hon, ”men snälla Ned, för den kärlek du hyser till mig, låt Bran stanna kvar här på Vinterhed. Han är ju bara sju.”
”Jag var åtta då min far skickade i väg mig till Örnnästet för att fostras där”, påminde Ned. ”Ser Rodrik har berättat för mig att det råder osämja mellan Robb och prins Joffrey. Det är inte bra, och Bran kan överbrygga klyftan, för det är en rar pojke som är snar att skratta och lätt att tycka om. Låt honom växa upp tillsammans med de unga prinsarna, låt honom bli deras vän som Robert blev min, så kommer vårt hus att vara tryggare.”
Han hade rätt, och Catelyn visste det, men det gjorde inte smärtan lättare att bära. Så hon skulle förlora dem alla fyra, Ned och båda flickorna och sin ljuvlige, rare Bran. Bara Robb och lille Rickon skulle hon få ha kvar, och hon kände sig redan ensam, för Vinterhed var så stort. ”Håll honom borta från murarna åtminstone”, sa hon modigt. ”Du vet ju hur Bran älskar att klättra.”