Ned kysste bort hennes tårar innan de hann falla. ”Tack, min kära”, viskade han, ”jag vet hur svårt det här är.”
”Hur blir det med Jon Snö, ers nåd?” frågade mäster Luwin.
Catelyn stelnade till vid omnämnandet av namnet. Ned kände ilskan hos henne och drog sig undan.
Många män fick oäktingar, och Catelyn hade vuxit upp med den vetskapen. Därför kom det inte som någon överraskning för henne under äktenskapets första år när hon fick veta att Ned fått barn med en flicka som han råkat träffa då han låg ute i fält. Han hade trots allt en mans behov, och de hade varit åtskilda det året när Ned var ute och krigade i Södern medan hon stannade kvar i tryggheten på faderns slott. Hon bekymrade sig mer för Robb, spädbarnet som låg vid hennes bröst, än för den make hon knappt kände, och för henne fick han gärna söka njutning på annat håll mellan slagen. Och om hans säd gav upphov till ett nytt liv antog hon att han skulle sörja för barnet.
Men Ned gjorde mer än så, för en Stark var inte som andra män. Han tog med sig sin oäkting hem och kallade honom sin son inför hela Norden, och när Catelyn kom till Vinterhed sedan kriget äntligen tagit slut fann hon att Jon och hans amma redan gjort sig hemmastadda där.
Det sved djupt. Ned vägrade att tala om pojkens mor, sa inte så mycket som ett ord, men på ett slott finns inga hemligheter, och Catelyn hörde sina kammarjungfrur upprepa vad de fått höra av makens soldater. De viskade om ser Arthur Dayne, morgonsvärdet, den oförsonligaste av de sju riddarna i Aerys kungsvakt, och om hur deras unge lord hade dödat honom i envig. Och de berättade om hur Ned efteråt hade fört hem ser Arthurs svärd till den vackra unga systern som väntade på sin bror i slottet Stjärnfall vid Sommarhavets stränder: lady Ashara Dayne, lång och blond med oförglömliga violblå ögon. Det hade tagit Catelyn två veckor att samla mod, men till slut hade hon en kväll då de låg i sängen frågat maken rent ut.
Det var enda gången på alla deras år tillsammans som Ned någonsin hade skrämt henne. ”Fråga mig aldrig om Jon”, sa han kall som is. ”Han är av mitt blod, och det är allt du behöver känna till. Och nu vill jag veta var du har hört det namnet.” Hon hade lovat att lyda honom, så hon berättade det, och från den dagen upphörde viskningarna och Ashara Daynes namn hördes aldrig mer på Vinterhed.
Vem Jons mor än varit så måste Ned ha älskat henne passionerat, för ingenting Catelyn sa kunde få honom att skicka bort pojken. Det var det enda hon inte kunde förlåta honom, för hon hade kommit att älska sin make av hela sitt hjärta, men hon hade aldrig kunnat förmå sig till att älska Jon. För Neds skull hade hon kunnat överse med dussinet oäktingar om så vore, bara de befann sig utom synhåll. Jon var aldrig utom synhåll, och allt eftersom han växte blev han mer lik Ned än någon av de äkta söner hon födde honom. På något sätt gjorde det saken värre. ”Jon måste härifrån”, förklarade hon nu.
”Han och Robb står varandra nära”, sa Ned, ”och jag hade hoppats…”
”Han kan inte stanna här”, avbröt Catelyn, ”för han är din son, inte min, och jag vill inte ha honom kvar.” Det var hårt, det visste hon, men det var sanningen, och Ned skulle inte göra pojken någon tjänst genom att lämna honom här på Vinterhed.
Blicken Ned gav henne var ångestfull. ”Du vet att jag inte kan ta honom med mig söderut, för det finns ingen plats för honom vid hovet. En pojke med en oäktings namn…Du vet vad de skulle säga om honom, och han skulle bli skydd som pesten.”
Catelyn stålsatte sig mot den stumma vädjan i makens ögon. ”Det sägs att din vän Robert själv har ett dussin oäktingar.”
”Och ingen av dem har någonsin setts vid hovet!” exploderade Ned. ”Det har den där gräsliga kvinnan sett till. Hur kan du vara så fördömt grym, Catelyn? Han är bara en pojke. Han…”
”Och ingen av dem har någonsin setts vid hovet!” exploderade Ned. ”Det har den där gräsliga kvinnan sett till. Hur kan du vara så fördömt grym, Catelyn? Han är bara en pojke. Han…”
Han var rasande och skulle ha sagt mer och värre saker, men mäster Luwin insköt med mild röst: ”Det finns en annan lösning. Er bror Benjen kom och talade med mig om Jon för ett par dagar sedan, och det verkar som om pojken vill ta den svarta dräkten.”
Ned såg chockad ut. ”Har han bett att få gå in i nattens väktare?”
Catelyn sa ingenting utan tyckte det var bäst att Ned fick klara ut det här själv, och hennes åsikt skulle dessutom inte vara välkommen nu. Men hon kunde gladeligen ha kysst mäster Luwin just då, för hans lösning var perfekt. Benjen Stark var en edsvuren broder, och Jon skulle bli som en son för honom, den son han aldrig skulle få. Och med tiden skulle även Jon svära eden, och då skulle han inte heller avla några barn som en dag kunde strida med Catelyns egna barnbarn om Vinterhed.
”Det är en stor ära att tjänstgöra på muren, ers nåd”, framhöll mäster Luwin.
”Och till och med en oäkting kan stiga högt i graderna i nattens väktare”, sa Ned eftertänksamt, men rösten lät ändå bekymrad. ”Jon är så ung. Om han hade bett om det här i vuxen ålder skulle det vara en annan sak, men en pojke på fjorton…”
”Ett stort offer”, instämde mäster Luwin, ”men tiderna är hårda nu, ers nåd, och hans väg är inte grymmare än er eller er makas.”
Catelyn tänkte på de tre barn hon måste förlora, och då var det inte lätt att hålla tyst.
Ned vände sig bort från dem och stirrade tyst och tankfull ut genom fönstret. Till slut suckade han och vände sig åter om. ”Det får väl bli så”, sa han till mäster Luwin, ”och jag antar att det är det bästa. Jag ska tala med Ben.”
”När ska vi berätta det för Jon?” undrade livmedikusen.
”När vi måste. Vi har en mängd förberedelser att göra, och det dröjer fjorton dagar innan vi är klara att ge oss av. Jag vill helst låta Jon njuta av de här sista dagarna, för sommaren tar snart slut och barndomen också. När tiden är inne ska jag själv berätta det för honom.”
ARYA
Aryas stygn var ojämna igen.
Hon stirrade olyckligt på dem och tittade sedan på Sansa som satt tillsammans med de andra flickorna. Sansas broderi var utsökt, det sa alla. ”Sansas handarbete är lika vackert som hon själv”, hade mamsell Mordana en gång sagt till deras mor. ”Hon har så välskötta och smäckra händer.” Då lady Catelyn frågade om Arya hade guvernanten fnyst. ”Arya har händer som en smed.”
Arya kastade en förstulen blick tvärs över rummet, orolig för att mamsell Mordana kunde läsa hennes tankar, men guvernanten ägnade henne ingen uppmärksamhet den här dagen. Hon satt tillsammans med prinsessan Myrcella och var idel leenden och beundran. Det var inte ofta guvernanten fick privilegiet att undervisa en prinsessa i de kvinnliga konsterna, som hon sagt då drottningen kom till dem med Myrcella. Arya tyckte att även Myrcellas stygn såg lite ojämna ut, men det skulle man aldrig kunnat tro av mamsell Mordanas förtjusta utrop.
Arya granskade sitt eget handarbete igen och undrade om det fanns något sätt att rädda det, suckade sedan och lade ifrån sig nålen. Hon såg dystert på systern. Sansa pratade glatt medan hon arbetade. Beth Cassel, ser Rodriks lilla flicka, satt vid hennes fötter och sög i sig vartenda ord hon sa, och Jeyne Poole lutade sig fram för att viska något i hennes öra.
”Vad pratar ni om?” frågade Arya plötsligt.