Jeyne gav henne en bestört blick och fnissade sedan. Sansa såg förlägen ut och Beth rodnade, men ingen svarade.
”Berätta”, bad Arya.
Jeyne kastade en blick på mamsell Mordana för att försäkra sig om att hon inte lyssnade, men just då sa Myrcella någonting och guvernanten skrattade tillsammans med hovdamerna.
”Vi talade om prinsen”, upplyste Sansa och hennes röst var mjuk som en kyss.
Arya visste vilken prins hon menade: Joffrey naturligtvis, den långe och stilige. Sansa fick sitta tillsammans med honom på festen medan Arya blev placerad bredvid den lille tjocke. Naturligtvis.
”Joffrey tycker om din syster”, viskade Jeyne, lika stolt som om det vore hennes förtjänst. Hon var dotter till Vinterheds förvaltare och Sansas bästa vän. ”Han sa till henne att hon var mycket vacker.”
”Han ska gifta sig med henne”, mumlade lilla Beth drömmande och slog armarna om sig själv, ”och då blir Sansa drottning över hela riket.”
Sansa hade skam nog i kroppen att rodna, och hon rodnade vackert. Allt hon gjorde blev vackert, tänkte Arya dystert. ”Du ska inte hitta på saker och ting”, förmanade Sansa den yngre flickan samtidigt som hon mjukt strök henne över håret för att ta udden av sina ord. Hon såg på Arya. ”Vad tyckte du om prins Joffrey, kära syster. Är han inte ståtlig, så säg?”
”Jon säger att han ser ut som en flicka”, svarade Arya.
Sansa suckade medan hon broderade. ”Stackars Jon”, sa hon, ”han är bara avundsjuk för att han är oäkting.”
”Han är vår bror”, påpekade Arya alldeles för högt och rösten skar genom eftermiddagstystnaden i tornrummet.
Mamsell Mordana höjde blicken. Hon hade ett benigt ansikte, skarpa ögon och en smal, snipig mun som var som gjord för att se ogillande ut. Den såg ogillande ut nu. ”Vad pratar ni om, barn?”
”Vår halvbror”, rättade Sansa, lågmäld och exakt. Hon log mot guvernanten. ”Arya och jag pratade om hur trevligt det är att ha prinsessan här i dag”, svarade hon.
Mamsell Mordana nickade. ”Det är det verkligen och en stor ära för oss alla.” Prinsessan Myrcella log osäkert vid komplimangen. ”Arya, varför arbetar du inte?” frågade guvernanten. Hon reste sig och styvstärkta kjolar frasade då hon började gå över rummet. ”Visa mig ditt broderi.”
Arya ville skrika, för det var typiskt Sansa att väcka guvernantens uppmärksamhet. ”Här”, sa hon och lämnade över broderiet.
Guvernanten granskade tyget. ”Arya, Arya, Arya”, utbrast hon, ”det här duger inte, det duger inte alls.”
Alla stirrade på henne. Det blev för mycket. Sansa var för väluppfostrad för att le åt systerns skam, men Jeyne flinade på hennes vägnar, och prinsessan Myrcella verkade tycka synd om henne. Arya kände hur ögonen fylldes av tårar och hon hoppade upp ur stolen och rusade mot dörren.
”Arya, kom tillbaka!” ropade mamsell Mordana efter henne. ”Våga inte ta ett steg till! Det här ska din mor få veta. Och inför prinsessan också! Du skämmer ut oss allihop!”
Arya stannade vid dörren, vände sig om och bet sig i läppen. Vid det laget rann tårarna nedför kinderna, men hon lyckades klara av en stel liten bugning för Myrcella. ”Med er tillåtelse, ers höghet.”
Myrcella blinkade förvånat mot henne och kastade sedan en villrådig blick på hovdamerna, men om hon var osäker så var mamsell Mordana det definitivt inte. ”Vart ska du ta vägen, Arya?” frågade hon strängt.
Arya glodde ilsket på henne. ”Jag måste sko en häst”, svarade hon ljuvt och noterade med tillfredsställelse det chockerade uttrycket i guvernantens ansikte. Så snurrade hon runt på klacken och rusade nedför trappan så fort benen bar henne.
Det var så orättvist. Sansa var två år äldre och hade allt; kanske hade det inte funnits något kvar då Arya föddes. Åtminstone kändes det ofta så. Sansa kunde sy och dansa och sjunga, och hon skrev dikter. Hon visste hur man skulle klä sig, och hon spelade harpa och bjällror — och hon var vacker. Sansa hade fått moderns höga kindben och ätten Tullys tjocka, kastanjeröda hår. Arya bråddes på fadern, och hennes hår var brunt och glanslöst och ansiktet långt och allvarligt. Jeyne brukade kalla henne hästansiktet och gnägga så snart hon såg henne. Det kändes hårt att det enda Arya klarade bättre än systern var att rida — och räkna. Sansa hade aldrig haft något vidare huvud för siffror, och om hon gifte sig med prins Joff hoppades Arya för hans skull att de fick en bra förvaltare.
Nymeria väntade på henne i vaktrummet vid foten av trappan och kom på fötter så snart hon fick syn på Arya. Arya log. Vargungen älskade henne även om ingen annan gjorde det. De var alltid tillsammans, och Nymeria sov i hennes rum vid fotändan av sängen. Om modern inte hade förbjudit det skulle Arya gärna haft vargen med sig när hon satt och broderade, för då skulle mamsell Mordana säkert inte ha vågat klaga på hennes stygn.
Nymeria nafsade ivrigt efter hennes hand då Arya lossade henne. Hon hade gula ögon, och då de fångade solljuset glänste de som två guldmynt. Arya hade döpt henne efter krigardrottningen i Rhoyne som hade lett sitt folk tvärs över Smala havet. Också det hade blivit skandal. Sansa hade naturligtvis kallat sin varg Lady. Arya gjorde en grimas och kramade om vargungen hårt. Nymeria slickade henne på örat och hon fnissade.
Vid det här laget hade mamsell Mordana med all säkerhet redan underrättat modern, och om Arya gick till sitt rum skulle de hitta henne. Hon hade ingen lust att bli hittad, för hon hade en bättre idé. Pojkarna hade vapenövning på borggården, och hon ville se Robb fälla den ståtlige prins Joffrey till marken. ”Kom”, viskade hon till Nymeria. Hon reste sig och började springa med vargen hack i häl.
Det fanns ett fönster i den inbyggda bron mellan rustkammaren och kärntornet, varifrån man hade utsikt över hela borggården, och det var dit de var på väg.
Andfådda och flåsande kom de fram och fann Jon sittande i fönstersmygen med ena benet uppdraget mot hakan. Han betraktade skådespelet där nere och verkade så fascinerad att han inte märkte att hon kom förrän hans vita varg reste sig för att gå dem till mötes. Nymeria närmade sig försiktigt. Gast, som redan var större än sina syskon, luktade på henne och nafsade henne försiktigt i örat innan han satte sig igen.
Jon gav henne en undrande blick. ”Ska du inte sitta och brodera, lillasyster?”
Arya gjorde en grimas åt honom. ”Jag vill se dem slåss.”
Han log. ”Kom hit då.”
Arya klättrade upp i fönstret och satte sig bredvid honom. Från borggården nedanför hördes dunsar och stönanden.
Till hennes besvikelse var det de yngre pojkarna som drillades. Bran var så vadderad att han såg ut som om han var klädd i ett bolster, och prins Tommen, som var knubbig redan från början, såg ut som ett klot. De flåsade och stönade och pucklade på varandra med madrasserade träsvärd under ser Rodrik Cassels vaksamma blick, en stor och bastant karl med magnifika vita polisonger som var vapenmästare på Vinterhed. Dussintalet åskådare, alla män eller pojkar, kom med uppmuntrande tillrop och Robbs röst var högst av dem alla. Arya fick syn på Theon Greyjoy bredvid honom med den midjekorta svarta jackan prydd med hans hus gyllene sjöodjur och ett uttryck av hån och förakt i ansiktet. Bägge kämparna vacklade, och Arya drog slutsatsen att de hållit på ett tag.
”En aning tröttsammare än att brodera”, anmärkte Jon.
”En aning roligare än att brodera”, gav Arya igen. Jon flinade, sträckte ut handen och rufsade henne i håret. Arya blev röd om kinderna. De hade alltid stått varandra nära, och Jon hade faderns ansikte, precis som hon. De var de enda, för Robb och Sansa och Bran, och till och med lille Rickon, hade släkten Tullys drag med lättsamt sinnelag och eld i håret. När Arya var liten hade hon varit rädd för att det betydde att hon också var oäkting, och det var till Jon hon gått med sin rädsla och det var han som lugnat henne.