”Vilken vältalighet, Gared”, anmärkte ser Waymar. ”Det hade jag aldrig kunnat tro om dig.”
”Jag har själv erfarenhet av kölden, ers nåd.” Gared fällde ner huvan så att ser Waymar kunde se hålen där öronen suttit. ”Två öron, tre tår och lillfingret på vänsterhanden, och ändå kom jag lindrigt undan. Vi fann min bror ihjälfrusen på sin post med ett leende på läpparna.”
Ser Waymar ryckte på axlarna. ”Du borde klä dig varmare.”
Gared blängde argt på den högättade ynglingen och ärren runt öronhålen där mäster Aemon hade skurit bort öronen blev ilsket röda. ”Vi får se hur varmt ni kan klä er när vintern kommer.” Han fällde upp huvan och sjönk tyst och butter ihop på sin ponny.
”Om Gared säger att det var kölden…”, började Will.
”Har du haft vakt någon gång den här veckan, Will?”
”Ja, ers nåd.” Det gick aldrig en vecka utan att han åkte på mängder av vakter. Vart ville karlen komma?
”Och hur var muren?”
”Den smälte”, sa Will och rynkade pannan. Nu när han fick hjälp på traven förstod han. ”De kan inte ha frusit ihjäl, inte om muren smälte, för det var inte tillräckligt kallt.”
Royce nickade. ”Skarpsinnigt av dig. Vi har haft en del milda frostnätter den gångna veckan och några lätta snöfall, men definitivt ingen kyla sträng nog att döda åtta vuxna som, vilket du kanske kommer ihåg, var klädda i päls och skinn med ett skydd bredvid sig och möjlighet att göra upp eld.” Riddarens leende var självsäkert. ”För oss dit, Will, för jag vill se dessa döda med egna ögon.”
Det var inget annat att göra. Ordern var given och äran tvingade dem att lyda.
Will red först på sin raggiga lilla ponny som försiktigt banade sig väg genom undervegetationen. Ett tunt snötäcke hade fallit natten innan, och det fanns stenar och rötter och vattenpölar under skaren som kunde bli till fällor för den som var oförsiktig och inte såg sig för. Därefter kom ser Waymar Royce på sin stora svarta stridshäst som otåligt frustade. Stridshästen var inte alls rätt riddjur för ett spaningsuppdrag ute i vildmarken, men hur skulle man få den unge riddaren att begripa det? Gared bildade eftertruppen, och den gamle muttrade medan han red.
Skymningen tätnade. Den molnfria himlen färgades mörkt purpurröd och övergick sedan i svart. Stjärnorna började titta fram och en halvmåne steg upp. Will var tacksam för dess ljus.
”Nog kan vi rida fortare än så här”, sa Royce när månen stod högt på himlen.
”Inte med den här hästen”, snäste Will. Rädslan gjorde honom oförskämd. ”Ers nåd kanske vill rida först?”
Ser Waymar Royce värdigades inte ens svara.
Någonstans långt borta i skogen ylade en varg.
Will höll in sin ponny under en knotig gammal bok och satt av.
”Varför stannar du?” undrade ser Waymar.
”Det är bäst att gå resten av vägen till fots, ers nåd. Lägret ligger på andra sidan bergskammen.”
Royce satt tyst en stund och stirrade med tankfull blick ut i mörkret. En kall vind ven genom träden och hans fina sobelmantel fladdrade bakom honom som om den vore ett levande väsen.
”Det är något som är fel här”, muttrade Gared.
Den unge riddaren gav honom ett föraktfullt leende. ”Är det?”
”Känner ni inte det?” frågade Gared. ”Lyssna på mörkret.”
Will kunde känna det, och trots att han varit fyra år i nattens väktare hade han aldrig varit så rädd. Vad var det?
”Vinden. Träd som prasslar. En varg. Vilket ljud är det som gör dig så rädd?” När Gared inte svarade gled Royce smidigt ner ur sadeln. Han band fast stridshästen vid en nedhängande gren en bra bit ifrån de andra hästarna och drog långsvärdet ur skidan. Juveler glittrade på dess fäste och månskenet glänste på det blanka stålet. Det var ett praktfullt vapen och nysmitt av utseendet att döma, men Will tvivlade på att det någonsin svingats i vrede.
”Träden står tätt här”, varnade Will, ”och svärdet kommer bara att hindra er. Det är bättre med en kniv, ers nåd.”
”Om jag behöver några goda råd ska jag be om dem”, sa den unge riddaren. ”Gared, stanna här och vakta hästarna.”
Gared satt av. ”Vi behöver eld. Jag ska göra upp en.”
”Är du inte riktigt klok, gamle man? Om det finns fiender här i skogen är en eld det sista vi vill ha.”
”Det finns en del fiender som elden håller borta”, påpekade Gared. ”Björnar och skräckvargar och…och andra saker…”
Ser Waymars mun blev till ett hårt streck. ”Ingen eld.”
Gareds huva skuggade ansiktet, men Will kunde se det hårda glittret i ögonen då han stirrade på riddaren, och ett ögonblick var Will rädd för att den äldre mannen skulle ta till svärdet. Det var en kort ful sak med greppet missfärgat av svett och eggen full av hack efter lång användning, men Will skulle inte ha gett ett järnmynt för den högättade ynglingens liv om Gared hade dragit det ur skidan.
Till slut tittade Gared ner. ”Ingen eld”, muttrade han tyst.
Royce tog det som ett samtycke och vände sig bort. ”Då går vi då”, sa han till Will.
Will trängde sig igenom ett busksnår och började sedan klättra uppför sluttningen mot den låga bergskammen där han gömd under en gran hade hållit utkik. Under den tunna snöskorpan var marken fuktig och lerig och det var lätt att halka eller snubbla på stenar och rötter. Will rörde sig ljudlöst. Bakom sig hörde han det svaga metalliska rasslet av den unge riddarens ringbrynja, prasslet av löv och dämpade svordomar då grenarna fastnade i långsvärdet och slet i hans praktfulla sobelmantel.
Den stora granen stod där på krönet av bergskammen precis som Will visste att den skulle göra och de understa grenarna satt bara några decimeter från marken. Will lade sig på mage i snösörjan, kröp in under granen och tittade ner på den tomma gläntan.
Hjärtat stannade i bröstet och för ett ögonblick vågade han inte andas. Månen sken på gläntan och allt — askan i eldgropen, det snötäckta skyddet, den väldiga klippan och bäcken som nästan frusit till — var precis som det varit för några timmar sedan.
Men de var borta. Alla kropparna var borta.
”Vid alla gudar!” hörde han bakom sig. Svärdet högg av en gren och ser Waymar Royce kom upp på bergskammen. Han avtecknade sig tydligt mot den stjärnbeströdda himlen där han lång och ståtlig stod bredvid granen med långsvärdet i handen medan vinden fick manteln att bölja bakom honom.
”Ner!” viskade Will enträget. ”Det är något som är fel här.”
Royce rörde sig inte. Han tittade ner på den tomma gläntan och skrattade. ”Dina döda män tycks ha brutit lägret, Will.”
Will tappade målföret och fick inte fram ett ljud. Det var omöjligt. Blicken svepte fram och tillbaka över den övergivna lägerplatsen och stannade vid yxan, en bastant, dubbelbladig stridsyxa som fortfarande låg orörd där han sist sett den. Ett värdefullt vapen…
”På benen, Will”, befallde ser Waymar. ”Det finns ingen här, och jag vägrar att låta dig ligga gömd under en gran.”
Motvilligt lydde Will.
Ser Waymar betraktade honom med öppet ogillande. ”Jag tänker inte komma hem till Svarta slottet med svansen mellan benen på mitt första spaningsuppdrag. Vi ska hitta rövarna.” Han såg sig omkring. ”Klättra upp i det där trädet, snabbt. Titta efter en eld.”
Will vände sig stumt bort, för det var ingen idé att protestera. Vinden ven och blåste rakt igenom honom. Han gick fram till trädet, en hög grågrön gran, och började klättra. Snart var händerna klibbiga av kåda och grenarna med sina vassa barr slog honom i ansiktet. Rädslan fick det att vända sig i magen på honom, som om han ätit något han inte tålde. Han viskade en bön till skogens namnlösa gudar, drog dolken ur slidan och tog den mellan tänderna för att ha bägge händerna fria. Smaken av kallt stål i munnen fick honom att känna sig lite tryggare.