”Varför är inte du nere på borggården?” undrade Arya.
Han gav henne ett snett leende. ”Det är inte tillåtet för oäktingar att skada unga prinsar”, svarade han, ”och de blåmärken de får vid vapenövningarna måste komma från äkta barns svärd.”
”Å.” Arya kände sig förlägen, för det borde hon ha förstått. För andra gången den dagen tänkte hon att livet var orättvist.
Hon såg sin lillebror rikta ett slag mot Tommen. ”Det där skulle jag klara lika bra som Bran”, förklarade hon, ”och han är bara sju. Jag är nio.”
Jon granskade henne med all sin fjortonåriga vishet. ”Du är för mager”, sa han. Han tog henne i armen för att känna på musklerna. Så suckade han och skakade på huvudet. ”Jag tvivlar på att du ens skulle orka lyfta ett långsvärd, lillasyster, och än mindre svinga det.”
Arya drog till sig armen och blängde på honom, och Jon rufsade henne i håret igen medan de såg Bran och Tommen kretsa runt varandra.
”Ser du prins Joffrey?” frågade han.
Det gjorde hon inte först, men när hon tittade närmare fick hon syn på honom i skuggan av den höga stenmuren. Han var omgiven av män som hon inte kände igen, unga väpnare i ätterna Lannisters och Baratheons livréer som alla var främlingar för henne. Det fanns också några äldre män bland dem; riddare, antog hon.
”Titta på vapnen på hans vapenrock”, uppmanade Jon.
Arya tittade. På prinsens vadderade rock var en utsirad vapensköld broderad, och broderiet var utan tvekan utsökt. Vapenskölden var delad på mitten, och på den ena sidan fanns kungahusets kronhjort och på den andra huset Lannisters lejon.
”Ätten Lannister är stolt”, anmärkte Jon. ”Man kunde tro att det skulle räcka med det kungliga vapnet, men icke. Han jämställer sin mors hus med kungens värdighet.”
”Kvinnan är också viktig!” protesterade Arya.
Jon småskrattade. ”Du skulle kanske göra samma sak, lillasyster, och förena Tully med Stark på din vapensköld.”
”En varg med en fisk i munnen?” Det fick henne att skratta. ”Det skulle se löjligt ut, och om en flicka inte får slåss, vad ska hon då med en vapensköld till?”
Jon ryckte på axlarna. ”Flickorna får vapenskölden men inte svärdet. Oäktingar får svärdet men inte vapenskölden. Det var inte jag som hittade på reglerna, lillasyster.”
Det hördes ett skrik från borggården nedanför. Prins Tommen låg och rullade i smutsen och försökte förgäves resa sig, och den tjocka stoppningen fick honom att se ut som en sköldpadda på rygg. Bran stod lutad över honom med höjt träsvärd, redo att slå till så snart han kom på fötter igen. Männen började skratta.
”Nu räcker det!” ropade ser Rodrik. Han räckte prinsen handen och drog upp honom på benen. ”Bra kämpat.” Lew, Donnis, hjälp dem ur rustningarna.” Han såg sig omkring. ”Prins Joffrey, Robb, har ni lust att gå en omgång till?”
Robb, som redan var svettig efter en tidigare duell, steg ivrigt fram. ”Gärna.”
Joffrey klev ut i solen och håret sken som spunnet guld. ”Det här är en lek för barn, ser Rodrik.”
Theon Greyjoy skrattade högljutt till. ”Ni är barn”, fnös han hånfullt.
”Robb är kanske ett barn”, svarade Joffrey, ”men jag är prins, och jag är trött på att smälla till unge lord Stark med ett leksakssvärd.”
”Du fick fler smällar än du gav, Joff”, påpekade Robb. ”Är du rädd?”
Prins Joffrey såg på honom. ”Livrädd”, sa han, ”och du är ju så mycket äldre än jag också.” En del av männen i huset Lannisters livré skrattade.
Jon betraktade det hela med rynkad panna. ”Joffrey är verkligen en liten skit”, sa han till Arya.
Ser Rodrik drog tankfullt i sina vita polisonger. ”Vad föreslår ni då?” frågade han prinsen.
”Skarpa vapen.”
”Gärna för mig”, fräste Robb, ”men du kommer att ångra dig!”
Vapenmästaren lade handen på Robbs axel för att lugna ner honom. ”Det är för farligt med skarpa vapen, men jag kan tillåta er tornersvärd med trubbig egg.”
Joffrey sa ingenting, men en man som Arya inte kände igen, en lång riddare med svart hår och brännskadat ansikte, trängde sig fram till prinsens sida. ”Det här är er prins, ser Rodrik. Med vilken rätt säger ni att han inte får slåss med skarpa vapen?”
”Det är jag som är vapenmästare på Vinterhed, Clegane, och jag råder er att inte glömma den saken.”
”Tränar ni kvinnor här?” ville den brännskadade mannen veta. Han var muskulös som en tjur.
”Jag tränar riddare”, sa ser Rodrik eftertryckligt. ”De ska få skarpa vapen när de är redo. När de är tillräckligt gamla.”
Den brännskadade mannen tittade på Robb. ”Hur gammal är du, pojk?”
”Fjorton”, sa Robb.
”Jag dödade en man vid tolv, och det var inte med ett trubbigt svärd.”
Arya såg att Robb var nära att gå i bitar, för hans stolthet var sårad. Han vände sig mot ser Rodrik. ”Låt mig få göra det, för jag kan slå honom.”
”Slå honom med en tornerklinga i så fall”, svarade ser Rodrik.
Joffrey ryckte på axlarna. ”Sök upp mig då du blir äldre, Stark, om du inte är för gammal.” Återigen hördes skratt från huset Lannisters män.
Robbs svordomar ekade på borggården, och Arya satte chockad handen för munnen. Theon Greyjoy tog Robb i armen för att hindra honom från att ge sig på prinsen och ser Rodrik drog bestört i polisongerna.
Joffrey låtsades gäspa och vände sig till sin lillebror. ”Kom, Tommen”, sa han. ”Lektimmen är över. Låt småbarnen fortsätta med sina upptåg.”
Dessa ord lockade fram ytterligare skrattsalvor från huset Lannisters män och ännu fler svordomar från Robbs sida. Ser Rodrik var tomatröd i ansiktet av ilska under de vita polisongerna. Theon höll Robb i ett järngrepp tills prinsarna hade försvunnit med sitt följe.
Jon tittade efter dem och Arya tittade på Jon. Hans ansikte hade blivit lika orörligt som dammen i hjärtat av gudaskogen. Till slut klättrade han ner från fönstret. ”Skådespelet är över”, sa han och böjde sig ner för att klia Gast bakom öronen. Den vita vargen reste sig och gned sig mot honom. ”Det är bäst du skyndar dig tillbaka till ditt rum, lillasyster, för mamsell Mordana väntar säkert på dig, och ju längre du håller dig undan, desto strängare blir straffet. Du får sitta och sy hela vintern, och när snön börjar smälta kommer de att finna din döda kropp med en nål mellan dina frusna fingrar.”
Arya tyckte inte att det var det minsta lustigt. ”Jag avskyr handarbete!” utbrast hon passionerat. ”Det är inte rättvist!”
”Ingenting är rättvist”, fastslog Jon. Han rufsade henne i håret igen och gick därifrån med Gast vid sin sida. Nymeria började följa efter men stannade sedan och kom tillbaka då hon såg att Arya inte rörde sig.
Motvilligt gick hon åt andra hållet.
Det var ännu värre än Jon hade trott, för det var inte bara mamsell Mordana som väntade i hennes rum utan både mamsell Mordana och modern.
BRAN
Jaktsällskapet gav sig av i gryningen, för kungen ville ha vildsvin på festen samma kväll. Prins Joffrey red tillsammans med fadern och därför hade även Robb fått följa med jägarna. Farbror Benjen, Jory, Theon Greyjoy, ser Rodrik och till och med drottningens lustige lille bror hade ridit ut tillsammans med dem. Det var trots allt den sista jakten, för följande dag skulle de ge sig i väg söderut.
Bran hade blivit lämnad kvar med Jon och flickorna och Rickon, men Rickon var bara ett småbarn och flickorna bara flickor och Jon och hans varg var spårlöst försvunna. Bran letade visserligen inte särskilt noga efter honom, för han trodde att Jon var arg på honom. Jon verkade vara arg på alla nu för tiden, men Bran visste inte varför. Jon skulle följa med farbror Ben till muren och gå in i nattens väktare, och det var nästan lika bra som att få rida söderut tillsammans med kungen. Det var Robb som var tvungen att stanna kvar, inte Jon.