I många dagar hade Bran sett fram emot avfärden. Han skulle få rida på kungsvägen på en egen häst, inte en ponny utan en riktig häst. Hans far skulle bli kungens hand och de skulle bo i Röda slottet i Kungshamn, slottet som draklorderna hade byggt. Gamla Nan sa att det fanns spöken där och fängelsehålor där fasansfulla saker hade skett och drakskallar på väggarna. Bran rös bara han tänkte på det, men han var inte rädd. Hur skulle han kunna vara det? Fadern skulle vara med honom och kungen med alla sina riddare och edsvurna män.
En dag skulle Bran själv bli riddare och tjäna i kungsvakten. Gamla Nan sa att de vita svärden var de finaste i hela riket. De var bara sju och de bar vit rustning och hade varken hustru eller barn utan levde bara för att tjäna kungen. Bran kunde alla historierna om dem, och deras namn var som musik i hans öron: Serwyn av spegelskölden, ser Ryam Redwyne, prins Aemon drakriddaren, tvillingarna ser Erryk och ser Arryk, som dött för varandras svärd för hundratals år sedan då bror kämpade mot syster i kriget som trubadurerna kallade drakdansen. Vite tjuren, Gerold Hightower. Ser Arthur Dayne, morgonsvärdet. Barristan den djärve.
Två av riddarna i kungsvakten hade följt med kung Robert norrut, och Bran hade fascinerat betraktat dem utan att våga tilltala dem. Ser Boros var skallig med påsigt ansikte och ser Meryn hade tunga ögonlock och rostfärgat skägg. Ser Jaime Lannister såg mer ut som historiernas riddare och han tillhörde också kungsvakten, men Robb hade sagt att han mördat den gamle galne kungen och inte borde räknas längre. Den främste levande riddaren var ser Barristan Selmy, Barristan den djärve, som förde befälet över kungsvakten. Fadern hade lovat att de skulle få träffa ser Barristan då de kom till Kungshamn och Bran hade prickat av dagarna på väggen, ivrig att ge sig av och se en värld som han bara drömt om och börja ett liv som han knappt kunde föreställa sig.
Men nu då den sista dagen var inne kände sig Bran med ens vilsen. Vinterhed var det enda hem han någonsin haft. Fadern hade sagt att han borde ta farväl den här dagen, och han hade försökt. Efter det att jaktsällskapet ridit ut hade han vandrat omkring i slottet med vargen vid sin sida och tänkt säga adjö till dem som skulle stanna kvar: gamla Nan och Gage, kocken, Mikken i sin smedja, stalldrängen Hodor som alltid log och tog hand om hans ponny och aldrig sa något annat än ”Hodor”, mannen i växthuset som gav honom björnbär då han kom på besök…
Men det tjänade ingenting till. Först hade han gått till stallarna och sett sin ponny stå där i spiltan, fast det var inte hans ponny längre, för han skulle få en riktig häst och lämna kvar ponnyn, och plötsligt ville Bran bara sätta sig ner och gråta. Han vände om och sprang därifrån innan Hodor och de andra stalldrängarna kunde se tårarna i hans ögon. Så det blev inga fler farväl. I stället tillbringade Bran förmiddagen ensam i gudaskogen där han förgäves försökte lära vargen hämta en pinne. Vargungen var klyftigare än någon av jakthundarna i faderns hundgård och Bran kunde ha svurit på att vargen förstod vartenda ord som sades till den, men den visade mycket lite intresse för att springa efter pinnar.
Han hade fortfarande inte lyckats bestämma sig för något namn. Robb kallade sin varg Gråvind eftersom den sprang så fort. Sansa hade döpt sin till Lady och Arya hade uppkallat sin efter någon gammal häxdrottning i balladerna, och lille Rickon kallade sin Rufs, vilket Bran tyckte var ett ganska löjligt namn på en skräckvarg. Jons varg, den vita, hette Gast. Bran önskade att han kommit på det namnet först, trots att hans varg inte var vit. De senaste två veckorna hade han prövat hundratals namn, men inget lät rätt.
Till slut tröttnade han på att kasta pinnar och beslöt sig för att klättra. På grund av allt som hänt hade han inte varit uppe i tornruinen på veckor, och det här skulle kanske bli hans sista chans.
Han sprang genom gudaskogen och tog den långa vägen runt för att undvika dammen där hjärtträdet växte. Hjärtträdet hade alltid skrämt honom; träd borde inte ha ögon, tänkte Bran, eller blad som såg ut som händer. Vargen var honom tätt i hälarna. ”Plats”, sa han till den vid foten av granen som växte en bit ifrån rustkammaren. ”Ligg ner. Det är bra. Stanna här.”
Vargen gjorde som den blev tillsagd. Bran kliade den bakom öronen, vände sig sedan om, hoppade och fick tag i en lågt sittande gren och drog sig upp. Han var halvvägs uppe i trädet och klättrade smidigt från gren till gren då vargen reste sig och började yla.
Bran tittade ner och vargen tystnade och stirrade upp på honom med smala, gula ögon. En rysning genomfor honom. Så började han klättra igen. Än en gång ylade vargen. ”Tyst”, skrek han. ”Sitt ner. Plats. Du är värre än mor.” Ylandet förföljde honom ända upp i toppen av trädet tills han hoppade ner på rustkammartaket och försvann utom synhåll.
Taken på Vinterhed var Brans andra hem, och modern sa ofta att Bran kunde klättra innan han kunde gå. Bran mindes inte när han lärde sig gå, men han kom inte ihåg när han lärde sig klättra heller, så han antog att det måste vara sant.
För en pojke var Vinterhed en grå stenlabyrint av murar och torn och borggårdar och tunnlar. I de äldre delarna varierade takhöjden i salarna så att man inte ens kunde vara säker på vilken våning man befann sig på. Under århundradenas lopp hade slottet vuxit som ett monstruöst stenträd, hade mäster Luwin en gång sagt, och dess grenar var knotiga och tjocka och förvridna och rötterna gick långt ner i marken.
När Bran var där uppe nära himlen kunde han skåda ut över hela Vinterhed, och han tyckte om att se slottet utbrett under sig med bara fåglarna som kretsade ovanför huvudet medan livet nedanför honom gick sin gilla gång. Bran kunde sitta i timtal bredvid vattenkastarna i sten som regnet slipat formlösa — djävulsfigurerna som ruvade över gamla tornet — och betrakta skådespelet där nere: männen som övade med trä- och stålsvärd på borggården, kökspojkarna som arbetade med grönsaksodlingarna i växthusen, oroliga hundar som sprang fram och tillbaka i hundgården, tystnaden i gudaskogen, tjänsteflickorna som skvallrade vid tvättbrunnen. Det fick honom att känna sig som herre på slottet på ett sätt som inte ens Robb någonsin skulle få uppleva.
Det lärde honom Vinterheds hemligheter också. De som byggde slottet hade inte jämnat ut marken runt omkring, och det fanns kullar och dalar bortom murarna. Det fanns en inbyggd bro som gick från fjärde våningen i klocktornet till andra våningen i voljären. Det visste Bran, och han visste också att man kunde ta sig in i den inre muren via södra porten, klättra tre våningar och springa hela vägen runt Vinterhed genom en smal tunnel i stenen och sedan komma ut på bottenvåningen vid norra porten där muren reste sig trettio meter upp i luften ovanför en. Det kände inte ens mäster Luwin till, det var Bran övertygad om.
Modern var livrädd för att Bran en dag skulle ramla ner från en mur och slå ihjäl sig. Han hade sagt åt henne att han inte skulle göra det, men hon trodde honom aldrig. En gång fick hon honom att lova att stanna kvar på marken. Han hade lyckats hålla löftet i nästan två veckor, och varit olycklig varenda dag, tills han en natt klättrade ut genom sovrumsfönstret medan bröderna sov djupt.
Nästa dag hade han blivit skuldmedveten och erkänt. Lord Eddard beordrade honom att gå till gudaskogen för att rena sig. Man satte ut vakter som skulle se till att Bran stannade kvar där ensam hela natten och begrundade sin olydnad. Nästa morgon syntes Bran inte till någonstans. Till slut hittade de honom djupt sovande bland de översta grenarna på den högsta granen i gudaskogen.