Trots att fadern var arg kunde han inte låta bli att skratta. ”Du är inte min son”, sa han till Bran då de hämtade ner honom, ”utan en ekorre. Men det är väl inget att göra åt saken. Om du måste klättra så gör det, men försök att inte låta din mor se dig.”
Bran gjorde sitt bästa, men han trodde inte egentligen att han lurade henne. Eftersom fadern inte ville förbjuda sonen att klättra vände hon sig till andra. Gamla Nan berättade en historia för honom om en stygg liten pojke som klättrade för högt och träffades av blixten och hur sedan kråkorna kom och pickade ut ögonen på honom där han låg på marken. Historien gjorde inget intryck på Bran. Det fanns kråkbon på taket av tornruinen, dit ingen utom han någonsin kom, och ibland fyllde han fickorna med majs innan han klättrade upp dit och kråkorna åt ur handen på honom. Ingen av dem hade någonsin verkat vilja picka ut ögonen på honom.
Senare gjorde mäster Luwin en liten pojke av lera, klädde honom i Brans kläder och kastade ner honom på borggården från ett tak för att visa vad som skulle hända om Bran ramlade ner. Det hade varit roligt, men efteråt hade Bran bara tittat på livmedikusen och sagt: ”Jag är inte gjord av lera, och dessutom ramlar jag aldrig.”
Efter det hade vakterna en tid jagat honom var gång de såg honom på taken och försökt slita ner honom. Det hade varit roligast av allt, för det var som att leka med bröderna, med den skillnaden att Bran alltid vann. Ingen av vakterna kunde klättra hälften så bra som han, inte ens Jory, och för det mesta upptäckte de honom ändå inte. Folk tittade aldrig uppåt. Det var en annan sak han gillade med att klättra, det var nästan som att vara osynlig.
Han tyckte även om känslan att sten för sten dra sig uppför en mur genom att köra in fingrar och tår hårt i de små sprickorna. Han tog alltid av sig stövlarna och var barfota då han klättrade, för det fick honom att känna sig som om han hade fyra händer i stället för två. Han tyckte om den sköna värken i musklerna efteråt. Han tyckte om luftens smak här uppe, söt och kall som en vinterpersika. Han tyckte om fåglarna: kråkorna i tornruinen, de små sparvarna som hade sina bon i sprickor mellan stenarna, den uråldriga ugglan som sov på den dammiga vinden ovanför den gamla rustkammaren. Ingenting var obekant för Bran.
Mest av allt tyckte han om att vara på ställen dit ingen annan kunde ta sig och se det grå slottet breda ut sig på ett sätt som ingen annan någonsin såg. Det gjorde Vinterhed till Brans eget hemliga ställe.
Hans favorittillhåll var tornruinen. En gång i tiden hade den varit ett vakttorn, det högsta på Vinterhed. För länge sedan, hundra år innan ens hans far föddes, hade en blixt satt eld på det. Den översta tredjedelen av byggnaden hade fallit in och tornet hade aldrig byggts upp igen. Ibland skickade fadern in råttfångare på bottenvåningen för att rensa bort bona som de alltid hittade bland bråten av nedfallna stenar och förkolnade och murkna stockar. Men numera tog sig ingen utom Bran och kråkorna någonsin upp till krönet av tornet.
Han visste två sätt att komma dit. Man kunde klättra rakt uppför själva tornmuren, men stenarna var lösa och murbruket som höll ihop dem hade för länge sedan vittrat sönder, och Bran tyckte inte om att ta stöd mot dem.
Bästa sättet var att börja i gudaskogen, klättra upp i den höga granen och ta sig över rustkammaren och vaktrummet genom att barfota hoppa från tak till tak så att vakterna inte hörde något. Då kom man till baksidan av gamla tornet, som var den äldsta delen av slottet, ett bastant torn som var högre än det verkade. Bara råttor och spindlar bodde där numera, men de gamla stenarna var fortfarande bra att klättra på. Man kunde ta sig rakt upp dit där djävulsfigurerna lutade sig blint ut över tomma intet och med händerna svinga sig från djävul till djävul runt till norra sidan. Om man sträckte sig så långt man förmådde kunde man därifrån ta sig över till tornruinen. Den sista etappen var att klättra tre meter uppför de svartnade stenarna till fågelbona, och då skulle kråkorna komma fram för att se om man hade med sig majs åt dem.
Med den lätthet som lång övning gett honom svingade sig Bran från djävul till djävul då han fick höra rösterna. Han blev så häpen att han nästan tappade taget, för gamla tornet hade varit tomt i hela hans liv.
”Jag tycker inte om det”, sa kvinnan. Det fanns en rad fönster under honom och rösten kom från det sista på den här sidan. ”Du borde vara kungens hand.”
”Må gudarna förbjuda det”, svarade en mansröst lättjefullt. ”Det är inte en ära jag eftersträvar, för det innebär alldeles för mycket arbete.”
Bran hängde kvar och lyssnade och var med ens rädd för att fortsätta. De skulle kunna få syn på hans fötter om han försökte svinga sig förbi fönstret.
”Inser du inte vilken fara det här försätter oss i?” frågade kvinnan. ”Robert älskar karlen som en bror.”
”Robert tål knappt sina egna bröder. Inte för att jag klandrar honom, för Stannis skulle kunna ge vem som helst dålig matsmältning.”
”Gör dig inte dum. Stannis och Renly är en sak men Eddard Stark en helt annan. Robert kommer att lyssna på Stark. Må djävulen ta dem bägge två. Jag borde ha insisterat på att han skulle utnämna dig, men jag var säker på att Stark skulle tacka nej.”
”Vi kan skatta oss lyckliga”, sa mannen, ”för kungen kunde lika gärna ha utsett någon av sina bröder eller till och med Lillfinger, gudarna hjälpe oss. Ge mig hellre hederliga fiender än ärelystna, så sover jag bättre om nätterna.”
De talade om fadern, insåg Bran, och han ville höra mer. Bara någon meter till…men de skulle få syn på honom om han svingade sig ut framför fönstret.
”Vi måste hålla ögonen på honom”, förklarade kvinnan.
”Jag håller hellre ögonen på dig”, sa mannen. Han lät uttråkad. ”Kom tillbaka hit.”
”Lord Eddard har aldrig varit intresserad av något som hänt söder om Näset”, sa kvinnan, ”aldrig, och jag kan svära på att han tänker motarbeta oss. Varför skulle han annars lämna sätet för sin makt?”
”Det finns massor av skäl. Plikten. Hedern. Han kan längta efter att få skriva sitt namn i stora bokstäver i historiens bok eller att komma ifrån hustrun, eller båda delarna. Kanske vill han bara bli varm för en gångs skull i sitt liv.”
”Hans hustru är lady Arryns syster, och det är mycket konstigt att Lysa inte var här och tog emot oss med sina anklagelser.”
Bran tittade ner. Det fanns en smal hylla under fönstret, inte många centimeter bred, men han försökte ändå sänka sig ner mot den. Det var för långt och han nådde inte.
”Du oroar dig för mycket. Lysa Arryn är en rädd gammal kossa.”
”Den rädda kossan delade Jon Arryns säng.”
”Om hon visste något skulle hon ha gått till Robert innan hon flydde från Kungshamn.”
”När han redan hade gått med på att hennes vekling till son fostrades på Casterlyklippan? Det tror jag inte. Hon visste att pojken skulle sväva i livsfara om hon inte höll tyst, men hon kanske blir djärvare nu när han är i säkerhet uppe i Örnnästet.”
”Mödrar.” Mannen fick ordet att låta som en svordom. ”Jag tror att barnafödandet skadar era hjärnor på något sätt. Ni är galna allihop.” Han skrattade och ljudet lät bittert. ”Låt lady Arryn bli så djärv hon vill. Vad hon än vet, eller tror sig veta, så har hon inga bevis.” Han gjorde en paus. ”För det har hon väl inte?”