”Tror du att kungen skulle kräva bevis?” frågade kvinnan. ”Du vet ju att han inte älskar mig.”
”Och vems fel är det, söta syster?”
Bran granskade hyllan. Han kunde låta sig falla ner. Den var för smal att landa på, men om han kunde gripa tag i den på väg ner och dra sig upp…fast det skulle kanske höras och locka fram dem till fönstret. Han var inte säker på vad det var han hörde, men han visste att det inte var menat för hans öron.
”Du är lika blind som Robert”, menade kvinnan.
”Ja, om du med det menar att jag ser detsamma”, medgav mannen. ”Jag ser en man som hellre dör än förråder sin kung.”
”Han har redan förrått en, eller har du glömt det?” undrade kvinnan. ”Å, jag förnekar inte att han är lojal mot Robert, för det är uppenbart. Men vad händer när Robert dör och Joffrey får tronen? Och ju förr det inträffar, desto säkrare är det för oss alla. Min make blir rastlösare för var dag som går, och han kommer bara att bli värre med Stark vid sin sida. Han älskar fortfarande Eddards syster, den där döda intetsägande lilla sextonåringen. Hur länge dröjer det innan han bestämmer sig för att byta ut mig mot någon ny Lyanna?”
Med ens blev Bran livrädd och ville inget hellre än att klättra tillbaka och leta reda på sina bröder. Men vad skulle han säga till dem? Han insåg att han måste komma närmare och se vilka det var som pratade.
Mannen suckade. ”Du borde tänka mindre på framtiden och mer på stundens njutning.”
”Sluta!” utbrast kvinnan. Bran hörde ljudet av en dask mot hud och sedan mannens skratt.
Bran drog sig upp, klättrade över djävulen och kravlade sig ut på taket. Det här var den lätta vägen. Han smög över taket till nästa djävul, alldeles ovanför fönstret till rummet där mannen och kvinnan befann sig.
”Allt det här pratet är tröttsamt, kära syster”, sa mannen. ”Kom hit och håll tyst.”
Bran satte sig gränsle över djävulsfiguren, knep åt med benen om den och gled runt så att han hängde upp och ner. Hängande i benen sträckte han långsamt huvudet mot fönstret. Världen såg konstig ut upp och ner, och långt under honom syntes suddigt en borggård med stenarna våta av smält snö.
Bran tittade in genom fönstret.
Inne i rummet brottades en man och en kvinna, och båda var nakna. Bran kunde inte avgöra vilka de var, för mannen hade ryggen mot honom och hans kropp skymde kvinnan då han tryckte upp henne mot väggen.
Det hördes låga, våta ljud, och Bran förstod att de kysstes. Han såg på med stora, skrämda ögon och hade svårt att andas. Mannen hade handen nere mellan hennes ben och han måste ha gjort henne illa där, för kvinnan började stöna långt nere i halsen. ”Sluta”, sa hon, ”sluta, sluta. Å, snälla…” Men rösten var låg och svag och hon knuffade inte undan honom. Hon lindade in händerna i hans hår, hans rufsiga, gyllene hår, och drog ner hans ansikte mot brösten.
Bran såg hennes ansikte. Ögonen var slutna och munnen öppen och hon stönade. Hennes gyllengula hår svängde från sida till sida då huvudet rörde sig fram och tillbaka, men han kände ändå igen drottningen.
Han måste ha gjort något ljud, för plötsligt öppnades hennes ögon och hon stirrade rakt på honom. Hon skrek.
Sedan hände allt på en gång. Kvinnan knuffade häftigt undan mannen medan hon ropade och pekade. Bran försökte dra sig upp och vek sig dubbel samtidigt som han sträckte sig efter djävulen, men han hade för bråttom. Handen bara snuddade vid den släta stenen och i paniken tappade han taget med benen och plötsligt föll han. Han fick svindel och det vände sig i magen då fönstret fladdrade förbi. Han sträckte ut handen efter hyllan, missade men fick tag med andra handen och dunsade hårt in i väggen. Stöten tog andan ur honom. Flämtande dinglade han där medan han höll i sig med ena handen.
Två ansikten dök upp i fönstret ovanför honom.
Drottningen. Och nu kände Bran igen mannen bredvid henne. De var så lika att de kunde ha varit varandras spegelbilder.
”Han såg oss!” skrek kvinnan gällt.
”Det gjorde han”, instämde mannen.
Brans fingrar började glida och han tog tag i hyllan med andra handen och körde in naglarna i den hårda stenen. Mannen sträckte ner handen. ”Ta min hand innan du faller”, sa han.
Bran grep tag i hans arm och höll sig fast av alla krafter, och mannen drog upp honom på hyllan. ”Vad gör du?” frågade kvinnan.
Mannen struntade i henne. Han var mycket stark, och han ställde Bran på fönsterbrädan. ”Hur gammal är du, pojk?”
”Sju”, svarade Bran och darrade av lättnad. Hans fingrar hade gjort djupa märken i mannens underarm, och han släppte generat taget.
Mannen kastade en blick på kvinnan. ”Vad gör man inte för kärleken”, sa han med avsky och knuffade till Bran.
Skrikande åkte Bran baklänges ut genom fönstret, ut i tomma luften. Det fanns inget att ta tag i och borggården kom rusande emot honom.
Någonstans långt borta ylade en varg och kråkorna kretsade runt tornruinen och väntade på majs.
TYRION
Någonstans i Vinterheds stora stenlabyrint tjöt en varg, och ljudet hängde över slottet som en flagga på halv stång.
Tyrion Lannister tittade upp från sina böcker och rös trots att det var varmt och skönt i biblioteket. Det var någonting hos vargtjuten som fick honom att känna sig som om han befann sig i en mörk skog och sprang naken med flocken i hälarna.
När skräckvargen tjöt igen slog Tyrion ihop det tunga skinnbandet han satt och läste, en hundra år gammal betraktelse över årstidernas växlingar av en sedan länge död mästare. Han dolde en gäspning med baksidan av handen. Läslampan fladdrade eftersom oljan nästan var slut och det första gryningsljuset tittade in genom de höga fönstren. Han hade suttit uppe hela natten, men det var inget ovanligt, för Tyrion Lannister sov aldrig mycket.
Benen var stela och ömma då han hasade sig ner från bänken. Han masserade dem för att få lite av känseln tillbaka och haltade tungt fram till bordet där kaplanen satt och snarkade lågt med en öppen bok framför sig som kudde. Tyrion kastade en blick på titeln. En biografi över stormäster Aethelmure. Inte undra på att han hade somnat. ”Chayle”, sa han lågt. Den unge mannen ryckte till och blinkade förvirrat medan hans ämbetskristall svängde vilt i sin silverkedja. ”Jag är på väg för att bryta fastan. Se till att du sätter in böckerna i hyllorna igen, och var försiktig med de valyriska handskrifterna, för pergamentet är mycket torrt. Ayrmidons ’Belägringsmaskiner’ är mycket sällsynt, och det där är det enda kompletta exemplar jag någonsin har sett.” Chayle var fortfarande halvsovande och stirrade tomt på honom. Tålmodigt upprepade Tyrion sina instruktioner, klappade kaplanen på axeln och lämnade honom.
Då Tyrion kommit ut drog han ett djupt andetag i den kalla morgonluften och började mödosamt ta sig nedför den branta spiraltrappan i sten som löpte runt utsidan av bibliotekstornet. Det gick långsamt, för trappstegen var höga och smala medan hans ben var korta och krumma. Den uppgående solen hade ännu inte stigit över Vinterheds murar, men nere på borggården var männen redan i full gång. Sandor Cleganes väsande röst hördes upp till honom. ”Pojken tar god tid på sig att dö. Jag önskar att han ville snabba på lite.”
Tyrion tittade ner och såg Blodhunden och unge Joffrey stå där med en svärm av väpnare omkring sig. ”Han dör åtminstone i tysthet”, svarade prinsen. ”Det är vargen som för oväsen. Jag kunde knappt sova i natt.”
Clegane kastade en lång skugga över den frusna marken då hans väpnare satte den svarta hjälmen på hans huvud. ”Jag kan tysta kräket om du vill”, sa han genom det öppna visiret. Väpnaren räckte honom långsvärdet och han kände på tyngden och högg i den kalla morgonluften. Bakom honom genljöd borggården av klangen av stål mot stål.