Tanken tycktes göra prinsen förtjust. ”En hund som dödar en varg!” utbrast han. ”Vinterhed är så nerlusat med vargar att barnen Stark inte skulle märka om någon fattades.”
Tyrion hoppade ner på borggården från det sista trappsteget. ”Det är inte min uppfattning, käre systerson”, invände han, ”och de kan räkna längre än till sex, till skillnad från vissa prinsar som jag skulle kunna namnge.”
Joffrey hade tillräckligt mycket skam i kroppen att rodna.
”En röst från ingenstans”, utbrast Sandor. Han kikade genom visiret och tittade åt alla håll. ”Andar i luften!”
Prinsen skrattade, som han alltid gjorde då hans livvakt utförde detta gyckelspel, och Tyrion var van vid det. ”Här nere.”
Den långe mannen spanade ner på marken och låtsades upptäcka honom. ”Lille lord Tyrion”, sa han. ”Ursäkta, jag såg inte att ni stod där.”
”Jag är inte på humör för dina oförskämdheter i dag.” Tyrion vände sig till systersonen. ”Joffrey, det är hög tid att du hälsar på lord Eddard och lady Catelyn för att framföra ditt beklagande över vad som hänt.”
Bara en ung prins kunde se så surmulen ut som Joffrey gjorde just då. ”Vad har de för nytta av mitt beklagande?”
”Ingen alls”, svarade Tyrion, ”men det förväntas av dig, och man har lagt märke till din frånvaro.”
”Den där pojken Stark betyder ingenting för mig”, muttrade Joffrey, ”och jag står inte ut med klagande kvinnor.”
Tyrion Lannister sträckte upp handen och gav systersonen en örfil. Pojkens kind började bli röd.
”Ett ord och jag slår dig igen”, sa Tyrion.
”Det här ska jag berätta för mor!” utropade Joffrey.
Tyrion gav honom ännu en örfil och nu var bägge kinderna blossande röda.
”Berätta det gärna för din mor”, svarade Tyrion, ”men först ska du gå till lord och lady Stark. Du ska falla på knä framför dem och tala om hur ledsen du är, säga att du står till deras tjänst om det finns det minsta du kan göra för dem i denna tunga stund och att du ber för dem. Har du förstått?”
Pojken såg ut som om han tänkte börja gråta, men i stället nickade han kort. Så vände han på klacken och rusade från borggården med händerna mot kinderna. Tyrion såg efter honom.
En skugga föll över hans ansikte. Han vände sig om och fick se Clegane torna upp sig över honom som en klippa. Den sotgrå rustningen verkade utestänga solen, och han hade fällt ner visiret på hjälmen. Den var formad som en morrande svart hund och såg skräckinjagande ut, men Tyrion hade alltid tyckt att den var en klar förbättring mot Cleganes ohyggligt brännskadade ansikte.
”Det där kommer prinsen inte att glömma, min lille lord”, sa Blodhunden varnande och hjälmen förvandlade hans skratt till ett ihåligt muller.
”Det hoppas jag verkligen att han inte gör”, svarade Tyrion Lannister, ”och om han glömmer det kan du väl vara en snäll hund och påminna honom.” Han lät blicken svepa runt borggården. ”Vet du var jag kan hitta min bror?”
”Han bryter fastan tillsammans med drottningen.”
”Ah”, sa Tyrion. Han nickade nonchalant åt Clegane och gick visslande därifrån så snabbt hans förkrympta ben tillät. Han tyckte synd om den förste riddare som fick kämpa mot Blodhunden den dagen. Karlen hade ett rysligt humör.
En kall och trist måltid hade dukats fram i frukostrummet i gästhuset. Jaime satt vid bordet tillsammans med Cersei och barnen, och de samtalade med låga, dämpade röster.
”Sover Robert fortfarande?” undrade Tyrion då han objuden slog sig ner vid bordet.
Systern kikade på honom med samma uttryck av lätt avsmak som hon haft sedan den dagen han föddes. ”Kungen har inte sovit alls”, upplyste hon. ”Han är hos lord Eddard, för deras sorg har gått honom djupt till sinnes.”
”Han har ett rymligt hjärta, vår Robert”, anmärkte Jaime med ett lojt leende. Det var inte mycket Jaime tog på allvar, det visste Tyrion om brodern och han förlät honom. Under barndomens långa förfärliga år var det bara Jaime som visat honom den minsta gnutta tillgivenhet och respekt, och för det var Tyrion villig att förlåta honom nästan vad som helst.
En tjänare närmade sig. ”Bröd”, sa Tyrion, ”och två av de där små fiskarna och en mugg av det goda mörka ölet att skölja ner det hela med. Å, och lite bacon, stek det tills det är svart.” Mannen bugade och försvann och Tyrion vände sig till sina syskon. De var tvillingar, och den här morgonen gjorde de verkligen skäl för namnet. Båda hade valt en mörkgrön klädsel som harmonierade med deras ögon, och deras blonda lockar hängde moderiktigt löst och guldsmycken glänste runt handleder och fingrar och hals.
Tyrion undrade hur det skulle vara att ha en tvilling, och beslöt sig för att han helst inte ville veta det. Det var tillräckligt illa att se sig själv i spegeln varje dag, och ännu en som såg ut som han var en fasansfull tanke.
”Har du några nyheter om Bran, morbror?” frågade prins Tommen.
”Jag tittade in i sjukrummet i går kväll”, svarade Tyrion. ”Det var ingen förändring, och livmedikusen tyckte det var ett gott tecken.”
”Jag vill inte att Brandon ska dö”, sa Tommen försagt. Det var en rar pojke, inte alls lik brodern, men Jaime och Tyrion var ju inte heller lika som bär precis.
”Lord Eddard hade en bror som också hette Brandon”, sa Jaime. ”En i gisslan som mördades av Targaryen. Det verkar vara ett otursförföljt namn.”
”Inte så otursförföljt ändå”, menade Tyrion. Tjänaren kom med hans tallrik och han bröt av en bit svart bröd.
Cersei betraktade honom med vaksam blick. ”Vad menar du?”
Tyrion gav henne ett snett leende. ”Inget särskilt. Bara att Tommens önskan kanske går i uppfyllelse, för livmedikusen tror att pojken kan överleva.” Han tog en klunk öl.
Myrcella gav ifrån sig ett lyckligt utrop och Tommen log nervöst, men det var inte barnen Tyrion iakttog. Blicken som växlades mellan Jaime och Cersei varade bara någon sekund, men den undgick honom inte. Så tittade systern ner i tallriken. ”Det är obarmhärtigt, och de här nordliga gudarna är grymma som låter pojken leva vidare trots att han är så svårt skadad.”
”Vad sa livmedikusen?” frågade Jaime.
Baconet knastrade då Tyrion satte tänderna i det, och han tuggade eftertänksamt ett tag och sa sedan: ”Han tror att om pojken skulle dö borde han redan ha gjort det, och det har gått fyra dagar utan förändring.”
”Kommer Bran att bli bättre, morbror?” undrade lilla Myrcella. Hon hade ärvt moderns skönhet men inte hennes karaktär.
”Han har brutit ryggen, lilla vän”, förklarade Tyrion, ”och i fallet krossades även benen. De håller honom vid liv med honung och vatten, för annars skulle han svälta ihjäl. Om han vaknar upp kommer han kanske att kunna äta riktig mat, men han kommer aldrig att kunna gå igen.”
”Om han vaknar upp”, upprepade Cersei. ”Är det troligt?”
”Det vet bara gudarna”, svarade Tyrion, ”och livmedikusen kan inte annat än hoppas.” Han tog en tugga av brödet. ”Jag kan svära på att det är vargen som håller pojken vid liv. Den sitter och ylar nedanför hans fönster dag och natt. Varje gång de jagar bort den kommer den tillbaka. Mäster Luwin berättade att de stängde fönstret en gång för att utestänga oljudet, men då verkade Bran bli svagare. När de öppnade det igen slog hans hjärta stadigare.”
Drottningen rös. ”Det är något onaturligt med de där bestarna”, sa hon. ”De är farliga, och jag tänker inte tillåta att någon av dem följer med oss söderut.”