”Du får nog svårt att hindra dem, kära syster, för de följer med de där flickorna överallt”, påpekade Jaime.
Tyrion högg in på fisken. ”Ska ni ge er av snart?”
”Inte tillräckligt snart”, svarade Cersei. Så rynkade hon pannan. ”Ska vi ge oss av?” upprepade hon. ”Men du då? Säg inte att du tänker stanna här?”
Tyrion ryckte på axlarna. ”Samtidigt som lord Eddard själv beger sig söderut, återvänder Benjen Stark till nattens väktare tillsammans med broderns oäkting, och jag har god lust att följa med dem och se den här muren som vi har hört så mycket om.”
Jaime log. ”Jag hoppas du inte tänker ta den svarta dräkten och lämna oss, käre bror.”
Tyrion skrattade. ”Skulle jag leva i celibat? I så fall skulle skökorna gå och tigga mellan Dornien och Casterlyklippan. Nej, jag vill bara stå högst upp på muren och pissa på världens ände.”
Cersei reste sig tvärt. ”Barnen ska inte behöva höra sådant språk. Kom, Tommen och Myrcella.” Hon stegade raskt ut ur frukostrummet med sitt följe och barnen i släptåg.
Jaime Lannister betraktade tankfullt brodern med sina kyliga gröna ögon. ”Eddard Stark går aldrig med på att lämna Vinterhed så länge dödens skugga vilar över hans son.”
”Om Robert befaller det gör han det”, invände Tyrion, ”och Robert kommer att befalla det, och det finns i alla fall inget lord Eddard kan göra för pojken.”
”Han skulle kunna göra slut på hans lidande”, menade Jaime. ”Det skulle jag göra om det var min son, för det vore en barmhärtighetsgärning.”
”Jag råder dig att inte föreslå den saken för lord Eddard, käre bror”, sa Tyrion, ”för han skulle inte ta väl upp.”
”Även om pojken överlever blir han krympling, eller värre än krympling. En grotesk figur. Då är det mycket bättre med en snygg, snabb död.”
Tyrion svarade med en axelryckning som framhävde de förvridna axlarna. ”Som grotesk figur ber jag att få anmäla avvikande åsikt”, sa han. ”Döden är så fruktansvärt slutgiltig medan livet är fullt av möjligheter.”
Jaime log. ”Du är en egensinnig liten djävul du.”
”O ja”, medgav Tyrion, ”och jag hoppas pojken vaknar, för det skulle vara intressant att höra vad han har att säga.”
Broderns leende stelnade som en filbunke. ”Tyrion, min käre bror”, morrade han mörkt, ”det finns tillfällen då du ger mig anledning att undra vems sida du står på.”
Tyrion hade munnen full av bröd och fisk. Han tog en klunk av det starka svarta ölet för att skölja ner maten och ansiktet klövs i ett varggrin. ”Men Jaime, du sårar mig, käre bror, för du vet ju hur högt jag älskar min familj.”
JON
Jon gick långsamt uppför trappan och försökte låta bli att tänka på att det kanske var sista gången någonsin. Gast tassade tyst bredvid honom. Utomhus virvlade snön genom slottsporten och på borggården rådde fullt kaos, men innanför de tjocka stenmurarna var det varmt och tyst, för tyst i Jons smak.
Han nådde trappavsatsen och stod där en lång stund, för han var rädd. Gast gned nosen mot hans hand, och det gav honom modet tillbaka. Han rätade på sig och steg in i rummet.
Lady Stark satt bredvid sängen. Hon hade suttit där dag och natt i nästan fjorton dagar, och inte för ett ögonblick hade hon lämnat Brans sida. Hon fick sina måltider serverade där och tjänarna kom till och med dit med nattkärl åt henne. Hon hade en liten hård säng att sova på, fast det sades att hon knappt sov alls. Hon matade honom själv med honung och vatten och en örtdekokt som upprätthöll livet. Inte en enda gång hade hon lämnat rummet och därför hade Jon hållit sig undan.
Men nu kunde han inte vänta längre.
Han stod i dörren ett ögonblick, rädd för att tala och rädd för att gå närmare. Fönstret var öppet och nedanför det tjöt en varg. Gast hörde det och lyfte på huvudet.
Lady Stark fick syn på honom, och först tycktes hon inte känna igen honom. Till slut blinkade hon förvånat. ”Vad gör du här?” frågade hon med kall och livlös röst.
”Jag kom för att se Bran”, svarade Jon, ”och säga adjö.”
Hennes ansiktsuttryck förändrades inte. Det långa kastanjeröda håret var matt och tovigt och hon såg tjugo år äldre ut. ”Nu har du gjort det, så nu kan du gå.”
En del av honom ville bara fly, men han visste att om han gjorde det skulle han kanske aldrig mer få se Bran. Nervöst tog han ett steg in i rummet. ”Snälla”, vädjade han.
Något kallt syntes i hennes blick. ”Jag sa åt dig att gå”, upprepade hon. ”Vi vill inte ha dig här.”
En gång i tiden skulle de orden ha jagat honom på flykten och till och med fått honom att gråta, men nu gjorde de honom bara arg. Han skulle bli en edsvuren broder i nattens väktare och möta värre faror än Catelyn Tully Stark. ”Han är min bror”, sa han.
”Ska jag kalla på vakterna?”
”Gör det”, svarade Jon trotsigt, ”men ni kan inte hindra mig från att se på honom.” Han gick tvärs över rummet och tittade ner på Bran medan han såg till att ha sängen mellan sig och lady Stark.
Hon satt och höll i den ena av hans händer och den såg ut som en klo. Det här var inte den Bran han mindes. Allt hull hade försvunnit från kroppen, huden var hårt spänd över ben som såg ut som stickor, och under filten var benen böjda på ett sätt som fick det att vända sig i magen på Jon. Ögonen var djupt insjunkna i sina hålor; de var öppna, men de såg ingenting. Fallet hade krympt honom på något sätt, och han såg ut som ett löv som minsta vindpust skulle kunna föra med sig till graven.
Men innanför de där krossade revbenen höjdes och sänktes bröstet för varje ytligt andetag.
”Bran”, började han, ”jag är ledsen att jag inte har kommit tidigare, men jag var rädd.” Jon kände hur tårarna rullade nedför kinderna, men det brydde han sig inte längre om. ”Dö inte, snälla Bran. Vi väntar allihop på att du ska vakna upp igen, jag och Robb och flickorna…”
Lady Stark satt tyst och tittade på och hon hade inte gett ett ljud ifrån sig. Jon tog det för ett medgivande. Utanför fönstret tjöt skräckvargen igen, vargen som Bran inte fått tid att ge något namn.
”Jag måste gå nu”, återtog Jon, ”för farbror Benjen väntar. Jag ska rida norrut till muren, och vi måste ge oss av i dag innan snön kommer.” Han mindes hur upphetsad Bran varit över den förestående färden, och tanken på att lämna kvar honom så här var mer än han stod ut med. Jon strök bort tårarna, lutade sig fram och gav brodern en lätt kyss på munnen.
”Jag ville att han skulle stanna här hos mig”, mumlade lady Stark.
Jon kastade en försiktig blick på henne. Hon såg inte ens på honom. Hon talade till honom, men ändå var det som om han inte befann sig i rummet.
”Jag bad om det”, fortsatte hon dovt, ”för han var min ögonsten. Jag gick till kapellet och bad sju gånger till guds sju ansikten att Ned skulle ändra sig och lämna honom här hos mig. Ibland blir man bönhörd.”
Jon visste inte vad han skulle säga. ”Det var inte ert fel”, lyckades han få fram efter en besvärad tystnad.
Hennes blick mötte hans och den var illvillig. ”Jag behöver inte syndernas förlåtelse av dig, oäkting.”
Jon sänkte blicken. Hon höll en av Brans händer i sina och han tog den andra och kramade den. Fingrarna var som fågelben. ”Adjö”, viskade han.
Han var vid dörren då hon ropade till honom. ”Jon”, sa hon. Han borde ha gått sin väg, men hon hade aldrig tilltalat honom med hans namn tidigare. Han vände sig om och fann att hon betraktade hans ansikte som om hon såg det för första gången.
”Ja?” svarade han.