”Mina ämbetsbröder har fördubblat storleken på stadsvakten”, berättade Illyrio för dem en kväll då de satt och åt honungsglaserad anka och pepparkakor med apelsinsmak i palatset som tillhört Drogo. Khalen hade förenat sig med sin khalasar och Daenerys och hennes bror hade fått överta palatset fram till bröllopet.
”Det är bäst vi ser till att få prinsessan Daenerys bortgift snabbt innan de överlämnar hälften av Pentos rikedomar till soldenärer och banditer”, skämtade ser Jorah Mormont. Den landsflyktige riddaren hade svurit Viserys trohetsed samma kväll som Dany blev såld till khal Drogo, och sedan dess hade Mormont varit deras ständige följeslagare.
Master Illyrio skrattade till genom tveskägget, men Viserys drog inte ens på munnen. ”Han kan få henne i morgon dag om han vill”, sa brodern och kastade en blick på Dany som slog ner ögonen, ”bara han betalar priset.”
Illyrio viftade lojt med handen i luften så att ringarna på hans feta fingrar glittrade. ”Jag har ju redan försäkrat att allt är ordnat. Lita på mig. Khalen har lovat er en kungakrona, och den ska ni få.”
”Ja, men när?”
”När det behagar khalen”, svarade Illyrio. ”Han ska ha flickan först, och när de är gifta måste han tåga över slätterna och presentera henne för dosh khaleenen i Vaes Dothrak. Efter det kanske, om tecknen är gynnsamt inställda till krig.”
Viserys sjöd av otålighet. ”Må djävulen ta dothrakiernas tecken. Troninkräktaren sitter på min fars tron. Hur länge måste jag vänta?”
Illyrio ryckte på de bastanta axlarna. ”Ni har väntat nästan hela ert liv, store konung. Vad spelar ytterligare några månader eller år för roll?”
Ser Jorah, som hade varit så långt österut som Vaes Dothrak, nickade instämmande. ”Jag råder er att vara tålmodig, ers höghet. Dothrakierna står vid sitt ord, men de gör saker när det passar dem. En lägre stående man kan be khalen om en ynnest men får aldrig tillåta sig att kritisera honom.”
Viserys blev tvärarg. ”Vakta din tunga, Mormont, annars låter jag dra ut den. Jag är inte någon lägre stående man utan den rättmätige härskaren över de sju konungarikena. Draken ber inte om saker.”
Ser Jorah sänkte respektfullt blicken, och Illyrio log gåtfullt och vred av en vinge på ankan. Honung och fett rann över hans fingrar och droppade ner i skägget medan han tuggade på det möra köttet. Det finns inga drakar längre, tänkte Dany och betraktade brodern, fast hon vågade inte säga det högt.
Men den natten drömde hon om en. Viserys slog henne och gjorde henne illa. Hon var naken och rädslan fick henne att röra sig klumpigt. Hon försökte springa ifrån honom, men kroppen verkade stor och otymplig. Han slog henne igen och hon snubblade och föll. ”Du väckte draken”, skrek han och sparkade henne. ”Du väckte draken, du väckte draken.” Låren var klibbiga av blod och hon slöt ögonen och gnällde. Då hördes ett fasansfullt brakande ljud och det sprakade som från en stor eld. När hon tittade upp igen var Viserys försvunnen, väldiga eldkvastar slog upp överallt och mitt bland dem fanns draken. Den vred långsamt på sitt jättelika huvud. Då dess glödheta blick fann hennes vaknade hon darrande och badande i svett. Hon hade aldrig varit så rädd…
…förrän hennes bröllopsdag till sist randades.
Ceremonin började i gryningen och höll på fram till skymningen, en ändlös dag av drickande och festande och slagsmål. En kolossal plattform av jord hade byggts upp bland gräspalatsen och där satt Dany bredvid khal Drogo ovanför det myllrande havet av dothrakier. Hon hade aldrig sett så mycket folk på ett ställe och inte heller så underliga och skrämmande människor. Ryttarhövdingarna satte visserligen på sig dyrbara kläder och söta parfymer då de besökte de fria städerna, men ute under den bara himlen höll de sig till sina gamla seder. Både män och kvinnor bar målade lädervästar över nakna bröst och benläder av hästhår som hölls ihop med bälten bestående av bronsmedaljonger, och krigarna smorde in sina långa flätor med fett från eldgroparna. De frossade på hästkött stekt med honung och paprika, drack sig redlösa på jäst hästmjölk och Illyrios fina viner och skämtade med varandra över eldarna med röster som lät grova och främmande i Danys öron.
Viserys satt alldeles nedanför henne och såg ståtlig ut i en ny svart ylletunika med en scharlakansröd drake på bröstet. Illyrio och ser Jorah satt bredvid honom. De hade fått hedersplatser alldeles nedanför khalens egna blodsryttare, men Dany kunde se vreden i broderns syrenfärgade ögon. Han tyckte inte om att sitta nedanför henne, och han blev rasande då slavarna först erbjöd varje rätt till khalen och hans brud och sedan serverade honom det brudparet inte ville ha. Han kunde inte göra något annat än underblåsa sin förbittring, och det gjorde han medan humöret för var timme blev allt sämre allt eftersom antalet förolämpningar mot hans person ökade.
Dany hade aldrig känt sig så ensam som då hon satt mitt i den där enorma människomassan. Brodern hade sagt åt henne att le, och därför log hon tills det värkte i ansiktet och tårarna steg upp i ögonen. Hon gjorde sitt bästa för att dölja dem eftersom hon visste hur arg Viserys skulle bli om han märkte att hon grät och var livrädd för hur khal Drogo skulle reagera. Man kom fram med mat till henne — ångande köttbitar och tjocka, svarta korvar och dothrakiska blodpajer, och senare frukt och mannagrässtuvningar och delikata bakverk från köken i Pentos — men hon viftade bort allt, för magen var i uppror och hon visste att hon inte skulle få behålla en bit.
Det fanns ingen att prata med. Khal Drogo ropade befallningar och skämt ner till sina blodsryttare och skrattade åt deras svar, men han tittade knappt på Dany där hon satt bredvid honom. De kunde inte heller tala varandras språk. Dothrakiska var obegripligt för henne och khalen kunde bara några få ord på de fria städernas uppblandade valyriska och inte något alls på de sju konungarikenas gemensamma språk. Hon skulle till och med ha varit tacksam om hon fått samtala med Illyrio och brodern, men de befann sig alldeles för långt under henne för att höra.
Därför satt hon där i sin brudstass i siden utan att våga äta och smuttade på en mugg honungsdoftande vin medan hon pratade med sig själv. Jag är av drakens blod, sa hon sig. Jag är Daenerys stormfödd, prinsessa av Draksten, av Aegon erövrarens blod och säd.
Solen hade inte hunnit långt upp på himlen när hon såg den förste mannen dö. Trummorna dunkade medan några av kvinnorna dansade för khalen. Drogo tittade uttryckslöst på, men han följde deras rörelser med blicken och då och då kastade han ner en bronsmedaljong som kvinnorna fick slåss om.
Krigarna tittade också på. Slutligen klev en av dem in i ringen och tog en danserska i armen, vräkte omkull henne på marken och besteg henne där, precis som en hingst bestiger ett sto. Illyrio hade berättat för henne att detta kunde inträffa. ”Dothrakierna parar sig som djuren i sina hjordar. Man har inget privatliv i en khalasar, och de ser inte på synd och skam som vi gör.”
Dany blev rädd då hon insåg vad som höll på att hända och tittade bort från det kopulerande paret, men en andra krigare steg fram och en tredje, och snart fanns det ingenstans att fästa blicken. Så grep två män tag i samma kvinna. Dany hörde ett skrik, såg en knuff och på ett ögonblick hade de dragit arakherna, långa, rakbladsvassa klingor som var till hälften svärd och till hälften lie. En dödsdans började medan krigarna kretsade runt varandra och högg, hoppade mot varandra och svingade klingorna ovanför sina huvuden medan de skrek förolämpningar varje gång de drabbade samman. Ingen gjorde minsta ansats att ingripa.