Det silvergrå stoet rörde sig mjukt och fjädrande och folkmassan delade på sig för henne. Allas ögon vilade på Dany och hästen, och hon fann att hon red snabbare än hon tänkt, men ändå var det upphetsande snarare än skrämmande. Hästen ökade till trav och hon log medan dothrakierna kastade sig åt sidan för att göra vägen fri. Stoet svarade på minsta tryck från skänklarna eller lättaste beröring av tyglarna. Hon satte hästen i galopp, och nu skränade och skrattade och skrek dothrakierna samtidigt som de hoppade ur vägen för henne. Då hon vände hästen för att rida tillbaka dök en eldgrop upp rakt framför henne. De var instängda på båda sidorna och hon hann inte stanna. Daenerys fylldes av en djärvhet som hon aldrig tidigare upplevt och hon gav stoet lösa tyglar.
Silverhästen hoppade över flammorna som om den hade vingar.
När hon höll in hästen framför master Illyrio utbrast hon: ”Säg åt khal Drogo att han har gett mig vinden.” Pentos fete guvernör strök sig över det gula skägget och upprepade hennes ord på dothrakiska, och Dany såg sin nye make le för första gången.
Just då försvann solen bakom Pentos höga murar. Dany hade förlorat alla begrepp om tiden. Khal Drogo befallde sina blodsryttare att föra fram hans egen häst, en ståtlig röd hingst. Medan khalen sadlade hästen smög Viserys fram till Dany, körde fingrarna i hennes ben och sa: ”Behaga honom, söta syster, för annars svär jag att du ska få se draken vakna som aldrig förr.”
Broderns ord väckte rädslan på nytt, och hon kände sig åter som ett barn, bara tretton och alldeles ensam och inte redo för det som väntade henne.
De red i väg tillsammans samtidigt som stjärnorna började titta fram och lämnade khalasaren och gräspalatsen bakom sig. Khal Drogo sa inte ett ord till henne utan drev på hingsten i hårt trav genom den tätnande skymningen. De små silverbjällrorna i hans långa fläta pinglade svagt medan han red. ”Jag är av drakens blod”, viskade Dany då hon följde efter och försökte hålla modet uppe. ”Jag är av drakens blod. Jag är av drakens blod.” Draken var aldrig rädd.
Efteråt kunde hon inte säga hur långt eller hur länge de hade ridit, men det var helt mörkt när de stannade i en gräsbevuxen glänta bredvid en liten bäck. Drogo hoppade av hästen och lyfte ner Dany från hennes silversto. Hon kände sig lika bräcklig som glas i hans händer och lemmarna var som vatten. Hon stod där hjälplös och darrande i sin brudstass av siden medan han band hästarna, och då han vände sig om för att titta på henne började hon gråta.
Khal Drogo stirrade på hennes tårar och hans ansikte var förunderligt uttryckslöst. ”Nej”, sa han. Han höjde handen och torkade omilt bort tårarna med sin valkiga tumme.
”Talar du det gemensamma språket?” frågade Dany förundrat.
”Nej”, sa han igen.
Kanske kunde han bara det ordet, tänkte hon, men det var ett ord mer än hon trott att han kunde, och på något sätt fick det henne att känna sig lite bättre till mods. Drogo rörde lätt vid hennes hår och lät de silverblonda slingorna glida mellan fingrarna medan han mumlade mjukt på dothrakiska. Dany förstod inte orden, men det fanns värme i tonfallet och en ömhet som hon aldrig hade förväntat sig av denne man.
Han satte fingret under hakan på henne och höjde huvudet så att hon såg upp i hans ögon. Drogo tornade upp sig över henne precis som han tornade upp sig över alla andra. Han fattade henne försiktigt under armarna, lyfte henne och satte ner henne på en rund sten vid bäcken. Så satte han sig på marken mitt emot henne med benen i kors under sig så att deras ansikten äntligen var i jämnhöjd. ”Nej”, sa han.
”Är det det enda ord du kan?” undrade hon.
Drogo svarade inte. Den långa tunga flätan hängde ner i gräset bredvid honom. Han drog fram den över höger axel och började plocka bort bjällrorna en efter en ur håret. Efter en stund lutade sig Dany framåt för att hjälpa till. När de var klara gjorde Drogo en gest. Hon förstod och började långsamt och varligt lösa upp hans fläta.
Det tog en lång stund, och hela tiden satt han där tyst och betraktade henne. När hon var klar skakade han på huvudet och håret spreds ut bakom honom som en mörk flod, oljat och glänsande. Hon hade aldrig förut sett så långt, svart och tjockt hår.
Så var det hans tur, och han började klä av henne.
Hans fingrar var flinka och förunderligt ömma. Han tog varsamt av henne sidenplaggen, ett i taget, medan Dany satt orörlig och tyst och betraktade hans ögon. När han hade blottat hennes små bröst kunde Dany inte rå för att hon vände bort blicken och skylde sig själv med händerna. ”Nej”, sa Drogo. Han drog milt men bestämt bort hennes händer från brösten och höjde sedan ansiktet igen för att tvinga henne att se på honom. ”Nej”, upprepade han.
”Nej”, ekade hon.
Så reste han upp henne och drog henne närmare för att ta av de sista sidenplaggen. Nattluften kändes kylig mot den bara huden och hon huttrade och fick gåshud på armar och ben. Hon var rädd för vad som sedan skulle komma, men på ett tag hände ingenting. Khal Drogo satt med korslagda ben och betraktade henne, drack hennes kropp med blicken.
Efter en stund började han röra vid henne, först lätt och sedan hårdare, och hon anade den våldsamma styrkan i hans händer, men han gjorde henne aldrig illa. Han höll hennes hand i sin och smekte hennes fingrar, ett i taget. Han lät handen mjukt glida längs hennes ben. Han strök henne över ansiktet och följde öronens kurva och munnens konturer. Han stack händerna i hennes hår och kammade det med fingrarna. Han vände på henne och masserade hennes axlar och lät knogen följa ryggraden.
Det kändes som om det gått timmar när hans händer till slut fann hennes bröst. Han smekte den mjuka huden under dem tills det hettade i den. Han lät tummarna glida runt bröstvårtorna och tog dem mellan tummen och pekfingret, började sedan dra i dem, först mycket lätt och sedan mer ihärdigt tills bröstvårtorna blev styva och det började värka i dem.
Då slutade han och drog ner henne i knäet. Dany var blossande het om kinderna och andlös och hjärtat fladdrade i bröstet. Han tog hennes ansikte mellan sina stora kupade händer och såg henne i ögonen. ”Nej?” sa han och hon visste att det var en fråga.
Hon fattade hans hand och drog ner den till vätan mellan låren. ”Ja”, viskade hon och förde in hans finger.
EDDARD
Han blev väckt timmen före gryningen då världen fortfarande var tyst och grå.
Alyn skakade honom omilt ur drömmarna och Ned vacklade omtöcknad av sömn ut i morgonkylan där han fann sin häst sadlad och klar. Kungen satt redan till häst och han hade på sig tjocka bruna handskar och en tung pälsmantel med en huva som täckte öronen och fick honom att se ut precis som en björn. ”Upp, Stark”, vrålade han. ”Upp med dig! Vi har statsangelägenheter att diskutera.”
”Visst”, sa Ned. ”Kom in, ers höghet.” Alyn lyfte tältfliken.
”Nej, nej, nej!” utropade Robert, och andedräkten ångade för varje ord. ”Lägret är fullt av öron, och dessutom vill jag rida ut och titta lite närmare på din provins.” Ser Boros och ser Meryn väntade bakom honom tillsammans med dussinet vakter, såg Ned. Det var inget annat att göra än gnugga sömnen ur ögonen, klä sig och sitta upp.
Robert bestämde takten och drev sin stora svarta stridshäst hårt medan Ned galopperade vid hans sida och försökte hålla jämna steg med honom. Ned ropade en fråga medan de red, men vinden blåste bort hans ord och kungen hörde honom inte. Efter det red Ned under tystnad. Snart hade de lämnat kungsvägen bakom sig och satte i väg över böljande slätter som var höljda i mörk dimma. Vid det laget hade vakterna blivit lite efter och befann sig utom hörhåll, men Robert vägrade fortfarande att slå av på takten.