Det grydde just som de kom upp på krönet av en låg bergskam och äntligen höll kungen in hästen. Nu var de flera kilometer från det övriga sällskapet. Robert var röd om kinderna och på strålande humör då Ned höll in hästen bredvid honom. ”Vid alla gudar”, svor han och skrattade, ”det känns skönt att komma ut och rida som man ska rida! Jag svär att det gör mig galen att krypa fram på det där sättet.” Robert Baratheon hade aldrig varit särskilt tålmodig av sig. ”Den där förbaskade karossen som knakar och knirrar och tar sig över varje ojämnhet i vägen som om det vore ett berg…Jag lovar dig att om ännu en hjulaxel går sönder på den förbenade tingesten bränner jag upp den och Cersei får gå!”
Ned skrattade. ”Jag tänder gärna facklan åt dig.”
”Bra karl!” Kungen klappade honom på axeln. ”Jag har god lust att lämna kvar dem allihop och bara rida i väg.”
Ned log. ”Det låter faktiskt som om du menar det.”
”Det gör jag”, försäkrade kungen. ”Vad säger du, Ned? Bara du och jag, två kringflackande riddare på kungsvägen med svärdet vid sidan och gud vet vad framför oss, och kanske en bonddotter eller en värdshuspiga för att värma våra sängar på nätterna.”
”Jag önskar att vi kunde”, sa Ned, ”men vi har plikter nu, mot riket och våra barn, jag mot min hustru och du mot din drottning. Vi är inte längre några oansvariga unga män.”
”Det har du sorgligt nog aldrig varit”, muttrade Robert, ”bortsett från den där enda gången…Vad hette hon nu igen, den där flickan av folket som du föll för? Becca? Nej, hon var en av mina, må gudarna beskydda henne, med svart hår och stora milda ögon som man kunde drunkna i. Din hette…Aleena? Nej. Du berättade det en gång. Var det Merryl? Du vet vilken jag menar, din oäktings mor.”
”Hon hette Wylla”, svarade Ned kyligt, ”och jag vill helst inte tala om henne.”
”Wylla, ja.” Kungen flinade. ”Hon måste ha varit en ovanlig jänta om hon kunde få lord Eddard Stark att ens för en timme glömma sin ära. Du har aldrig berättat hur hon såg ut…”
Neds mun blev till ett ilsket streck. ”Och det tänker jag heller aldrig göra. Om du hyser den kärlek till mig som du säger, Robert, så låt det vara. Jag vanärade mig själv och jag vanärade Catelyn både inför gudar och människor.”
”Vid alla barmhärtiga gudar, du kände ju knappt Catelyn.”
”Jag hade tagit henne till hustru, och hon väntade mitt barn.”
”Du är för hård mot dig själv, Ned, det har du alltid varit. För tusan bövlar, ingen kvinna vill ha Baelor den välsignade i sin säng.” Han slog handen mot knäet. ”Jag ska inte pressa dig om ämnet är så känsligt, men ibland har du alla taggarna utåt, så att man kunde tycka att du borde välja igelkotten som ditt hus vapen.”
Solen steg upp och skickade strålar av ljus genom gryningens blekvita slöjor. En vidsträckt slätt bredde ut sig nedanför dem. Den var ödslig och brun, men här och var höjde sig långa, låga kullar och Ned pekade ut dem för sin kung. ”De första männens gravkummel.”
Robert rynkade pannan. ”Har vi ridit in på en kyrkogård?”
”Det finns gravkummel överallt i Norden, ers höghet”, förklarade Ned, ”för det här landet är gammalt.”
”Och kallt”, knotade Robert och drog manteln tätare om sig. Vaktstyrkan hade hållit in en bra bit ifrån dem vid foten av bergskammen. ”Men jag drog inte i väg med dig hit ut för att prata om gravar eller munhuggas om din oäkting. Det kom en budbärare i natt från lord Varys i Kungshamn.” Kungen drog fram ett papper ur bältet och räckte det till Ned. ”Läs.”
Eunucken Varys var kungens spionmästare, och han tjänade Robert nu som han en gång hade tjänat Aerys Targaryen. Full av bävan rullade Ned upp papperet medan han tänkte på Lysa och hennes fruktansvärda anklagelse, men budskapet hade inget med lady Lysa att göra. ”Varifrån kommer den här upplysningen?”
”Minns du ser Jorah Mormont?”
”Jag önskar att jag kunde glömma honom”, svarade Ned rättframt. Ätten Mormont av Björnön var gammal, och de var stolta och rättskaffens, men deras jordegendomar var karga och magra. Ser Jorah hade försökt fylla på familjens kassakista genom att sälja några tjuvjägare till en slavhandlare från Tyrosh, men eftersom huset Mormont var vasaller till ätten Stark hade hans brott vanärat Norden. Ned hade gjort den långa färden västerut till Björnön bara för att finna att ser Jorah seglat i väg utom räckhåll för Is och kungens rättvisa. Fem år hade gått sedan dess.
”Ser Jorah befinner sig nu i Pentos och är angelägen om en kunglig benådning som skulle tillåta honom att återvända från exilen”, berättade Robert. ”Lord Varys har stor nytta av honom.”
”Så slavhandlaren har blivit spion”, konstaterade Ned med avsmak och räckte tillbaka brevet. ”Jag skulle hellre se att han blev ett lik.”
”Varys hävdar att spioner är till större nytta än lik”, förklarade Robert, ”men vad säger du om hans rapport bortsett från ser Jorah?”
”Daenerys Targaryen har gift sig med en dothrakisk ryttarhövding. Än sen då? Ska vi skicka henne en bröllopsgåva?”
Kungen rynkade pannan. ”En kniv kanske, en som är riktigt vass, och en modig man som kan hantera den.”
Ned låtsades inte vara förvånad, för Roberts hat mot ätten Targaryen var som ett gift hos honom. Han mindes de hårda ord de växlat då Tywin Lannister som ett bevis på sin trohet hade överlämnat liken efter Rhaegars hustru och barn till Robert. Ned hade kallat det mord, medan Robert kallat det krig. När han påpekat att den unga prinsen och prinsessan bara var små barn hade den nyblivne kungen svarat: ”Jag ser inga barn, bara drakyngel.” Inte ens Jon Arryn hade lyckats gjuta olja på de vågorna. Samma dag hade Eddard Stark rasande av ilska ensam ridit ut för att utkämpa de sista striderna i kriget i Södern. Det hade krävts ännu ett dödsfall för att försona dem: Lyannas död och sorgen de delat över hennes bortgång.
Den här gången var Ned fast besluten att inte tappa humöret. ”Ers höghet, flickan är inte stort mer än ett barn, och ni är ingen Tywin Lannister som slaktar oskyldiga.” Det sades att Rhaegars lilla flicka hade gråtit då de drog fram henne där hon låg under sängen och ställde henne inför de höjda svärden. Pojken hade bara varit ett spädbarn, och ändå hade lord Tywins soldater slitit honom från moderns bröst och krossat hans huvud mot en vägg.
”Och hur länge kommer den här flickan att vara ett oskyldigt barn?” Roberts mun blev hård. ”Det här barnet kommer snart att sära på benen och börja föda fler drakyngel för att plåga mig.”
”Men att mörda barn…”, invände Ned, ”det skulle vara vidrigt…barbariskt…”
”Barbariskt?” dundrade kungen. ”Det Aerys gjorde mot din bror var barbariskt. Det sätt din far dog på var barbariskt. Och Rhaegar…hur många gånger tror du att han våldtog din syster? Hur många hundratals gånger?” Han skrek så högt att hästen gnäggade nervöst under honom, och kungen ryckte hårt i tyglarna och lugnade djuret och hötte sedan ilsket med fingret åt Ned. ”Jag ska döda varenda Targaryen jag kan lägga vantarna på tills de är lika döda som sina drakar och sedan ska jag pissa på deras gravar.”
Ned visste bättre än att säga emot honom då han var på det humöret. Om åren inte hade släckt Roberts törst efter hämnd skulle det inte hjälpa vad han än sa. ”Men den här flickan kan du väl inte lägga vantarna på?” sa han lågmält.
Kungens mun förvreds till en bitter grimas. ”Nej, förbannade vare alla gudar. Någon syfilitisk osthandlare i Pentos höll henne och brodern instängda i sitt palats med eunucker i spetsiga hattar överallt som bevakade dem, och nu har han överlämnat dem till dothrakierna. Jag borde ha låtit döda dem bägge två för åratal sedan då det var lätt att få tag i dem, men Jon var lika hopplös som du, och dum som jag var lyssnade jag på honom.”