”Jon Arryn var klok och en bra hand.”
Robert fnös, och vreden gick över lika snabbt som den flammat upp. ”Den här khal Drogo sägs ha hundra tusen man i sin hord. Vad skulle Jon säga om det?”
”Han skulle säga att inte ens en miljon dothrakier är något hot mot riket, så länge de stannar kvar på andra sidan Smala havet”, svarade Ned lugnt, ”för barbarerna har inga skepp, och de hatar och fruktar öppna havet.”
Kungen skruvade på sig i sadeln, illa till mods. ”Kanske, men det går att få tag i skepp i de fria städerna. Jag gillar inte det här äktenskapet, Ned, och det finns fortfarande folk i de sju konungarikena som kallar mig troninkräktaren. Har du glömt hur många hus som kämpade på Targaryens sida i kriget? De bidar sin tid tills vidare, men ge dem minsta chans och de mördar mig i min säng och mina söner med mig. Om tiggarkungen seglar över havet med en dothrakihord kommer förrädarna att ansluta sig till honom.”
”Han kommer inte att segla över havet”, lovade Ned, ”och om han mot all förmodan ändå skulle göra det ska vi kasta honom tillbaka i vågorna. Så snart du har valt en ny ståthållare i Östern…”
Kungen stönade. ”För sista gången. Jag vägrar att utnämna Arryns pojke till ståthållare. Jag vet att han är din hustrus systerson, men då flickan Targaryen kliver i säng med dothrakihövdingen skulle jag vara galen om jag lät en fjärdedel av rikets väl och ve vila på ett sjukligt barns axlar.”
Ned hade svar även på det. ”Men vi måste fortfarande ha en ståthållare i Östern, och om Robert Arryn inte duger kan du utse någon av dina bröder. Nog visade Stannis vad han gick för vid belägringen av Stormens ände.”
Han lät namnet hänga i luften. Kungen rynkade pannan och sa ingenting, men han såg besvärad ut.
”Såvida du inte redan har lovat någon annan den posten”, avslutade Ned lågmält.
Kungen hade så pass mycket skam i kroppen att han verkade känna sig illa till mods, men irritationen tog snabbt överhanden. ”Än sen då?”
”Det är väl Jaime Lannister?”
Robert satte sporrarna i hästen och började rida nedför bergskammen mot gravkumlen, men Ned höll jämna steg med honom. Kungen red på med blicken riktad rakt fram. ”Ja”, medgav han till slut, ett enda hårt ord för att få slut på diskussionen.
”Kungamördaren”, sa Ned. Ryktena var alltså sanna. Han var ute på farlig mark nu och det visste han. ”Utan tvekan en duktig och modig man”, började han försiktigt, ”men hans far är ståthållare i Västern, Robert. Med tiden får Jaime ärva den titeln också, och ingen man bör hålla både öst och väst.” Han sa inte vad som verkligen bekymrade honom: att utnämningen skulle sätta hälften av rikets arméer i händerna på ätten Lannister.
”Den dagen den sorgen”, sa Robert envist. ”Lord Tywin verkar vara lika odödlig som Casterlyklippan, så jag tvivlar på att Jaime kommer att efterträda honom inom de närmaste åren. Bråka inte med mig om det här, Ned, för det är redan bestämt.”
”Får jag tala uppriktigt, ers höghet?”
”Jag tycks inte kunna hindra dig”, muttrade Robert. De red genom högt, brunt gräs.
”Kan ni lita på Jaime Lannister?”
”Han är min hustrus tvilling och en edsvuren broder i kungsvakten, och han har svurit vid sitt liv och sin ära att tjäna mig.”
”Detsamma svor han Aerys Targaryen”, påminde Ned.
”Varför skulle jag misstro honom? Han har gjort allt som jag någonsin bett honom om, och hans svärd hjälpte mig att vinna den tron jag sitter på.”
Hans svärd hjälpte dig att besudla den tron du sitter på, tänkte Ned, men han tillät inte orden att komma över läpparna. ”Han svor en ed att skydda sin kungs liv med sitt eget, och sedan öppnade han kungens strupe med sitt svärd.”
”Vid alla helveten, någon måste döda Aerys!” utropade Robert och höll plötsligt in hästen vid ett urgammalt gravkummel. ”Om Jaime inte hade gjort det skulle du eller jag fått göra det.”
”Vi var inte edsvurna bröder i kungsvakten”, påpekade Ned. Det var dags för Robert att höra hela sanningen, avgjorde han. ”Minns ni slaget vid Treudden, ers höghet?”
”Jag vann min krona där, så hur skulle jag kunna glömma det?”
”Ni blev sårad av Rhaegar”, påminde Ned, ”så när hans här skingrades och flydde lät ni mig sköta förföljandet. Resterna av Rhaegars armé flydde tillbaka till Kungshamn. Vi följde efter. Aerys befann sig i Röda slottet med flera tusen lojala soldater, och jag väntade mig att finna portarna stängda.”
Robert skakade otåligt på huvudet. ”Men i stället upptäckte du att våra män redan tagit staden. Vad är det med det?”
”Inte våra män”, förklarade Ned tålmodigt, ”utan ätten Lannisters män. Lannisters lejon vajade på bröstvärnet, inte kronhjorten, och de hade tagit staden genom förräderi.”
Kriget hade rasat i nästan ett helt år. Många lorder hade strömmat till Roberts baner medan andra förblivit lojala mot Targaryen. Det mäktiga huset Lannister på Casterlyklippan, som var ståthållare i Västern, hade inte blandat sig i striderna och struntade i alla böner om hjälp från både rebeller och rojalister. Aerys Targaryen måste ha trott att gudarna svarat på hans böner då lord Tywin Lannister dök upp utanför Kungshamn med en armé på tolv tusen man och påstod sig vara lojal. Så den galne kungen hade beordrat sin sista galna handling. Han hade öppnat portarna för lejonen.
”Förräderi var något ätten Targaryen var väl förtrogen med”, sa Robert. Han började ilskna till igen. ”Lannister gav bara igen med samma mynt, för det var inte mer än de förtjänade, och jag tänker inte ligga sömnlös för den sakens skull.”
”Du var inte där”, utbrast Ned med bitterhet i rösten, för sömnlöshet var inget ovanligt för honom. Han hade varit tvungen att leva med lögnerna i fjorton år, och fortfarande plågade de honom om nätterna. ”Det fanns ingen ära i den erövringen.”
”Må vålnaderna ta din ära!” svor Robert. ”Vad har någon i huset Targaryen någonsin vetat om ära? Gå ner i din krypta och fråga Lyanna om drakens ära!”
”Du hämnades Lyanna vid Treudden”, påminde Ned där han satt på sin häst bredvid kungen. Lova mig, Ned, hade hon viskat.
”Det gav mig inte henne tillbaka.” Robert tittade bort och blickade ut i den grå fjärran. ”Förbannade vare alla gudar. Det var en ihålig seger de gav mig. En krona…det var flickan jag bad om. Din syster, välbehållen…och min igen som det var meningen att hon skulle bli. Jag frågar dig, Ned, vad är det för bra med att bära en krona? Gudarna struntar i både kungars och boskapsherdars böner.”
”Jag kan inte svara för gudarna, ers höghet…bara för vad jag fann då jag red in i tronsalen den där dagen”, sa Ned. ”Aerys låg död på golvet, badande i sitt eget blod, och hans drakskallar stirrade ner från väggarna. Ätten Lannisters soldater fanns överallt och Jaime hade kungsvaktens vita mantel över sin gyllene rustning. Jag kan fortfarande se honom för mig. Till och med hans svärd var förgyllt. Han satt på järntronen högt ovanför sina riddare och på huvudet hade han en hjälm som var formad som ett lejonhuvud. Som han glittrade!”
”Det här är inget nytt”, klagade kungen.
”Jag satt fortfarande till häst. Jag red genom salen under tystnad mellan de långa raderna av drakskallar, och på något sätt kändes det som om de iakttog mig. Jag stannade framför tronen och såg upp på honom. Det gyllene svärdet låg över hans knän och eggen var röd av en kungs blod. Mina män fyllde rummet bakom mig, och Lannisters män drog sig tillbaka. Jag yttrade aldrig ett ord utan tittade bara på honom där han satt på tronen, och jag väntade. Till slut skrattade Jaime och reste sig. Så tog han av sig hjälmen och sa: ’Oroa dig inte, Stark. Jag höll den bara varm för vår vän Robert, och det är inte heller någon särskilt bekväm stol, är jag rädd.’ ”