Kungen kastade huvudet bakåt och tjöt av skratt. Det skrämde en flock kråkor som lyfte ur det höga bruna gräset och steg upp i luften med vilt flaxande vingar. ”Du tycker att jag ska misstro Lannister för att han satt på min tron i fem minuter?” Han skakade av skratt igen. ”Jaime var bara sjutton, Ned, och inte stort mer än en pojke.”
”Han hade ingen rätt till den tronen vare sig han var pojke eller vuxen.”
”Kanske var han trött”, föreslog Robert, ”för det är ett slitsamt arbete att döda kungar. Gudarna ska veta att det inte finns någon annanstans i den där förbaskade salen att vila häcken på, och han hade rätt; det är en fruktansvärt obekväm stol. På fler sätt än ett.” Kungen skakade på huvudet. ”Ja, nu känner jag till Jaimes mörka synd och vi kan glömma hela saken. Jag är hjärtligt trött på hemligheter och käbbel och statsangelägenheter, Ned. Det är lika trist som att räkna kopparmynt. Kom så rider vi. Du visste hur man bar sig åt en gång i tiden, och jag vill känna vinden i håret igen.” Han sporrade hästen och galopperade över gravkumlen så att grus och sten stänkte omkring honom.
Ned satt kvar en stund. Han hade slut på ord och var fylld av en känsla av hjälplöshet. Det var inte första gången han undrade vad han gjorde här och varför han hade följt med. Han var ingen Jon Arryn som kunde tygla kungens vilda sinnelag och lära honom visdom. Robert skulle göra som han ville, precis som han alltid gjort, och ingenting som Ned sa eller gjorde skulle ändra på den saken. Han hörde hemma på Vinterhed, hos Catelyn i hennes sorg, och hos Bran.
Men en man kunde inte alltid vara där han hörde hemma. Resignerat lät Eddard Stark hästen sätta av i galopp efter kungen.
TYRION
Norden tog aldrig slut.
Tyrion Lannister kunde kartorna lika väl som någon annan, men fjorton dagar på den smala och gropiga stig som här gällde för kungsvägen hade fått honom att inse att kartan var en sak och verkligheten en helt annan.
De hade lämnat Vinterhed samma dag som kungen. Mitt i all uppståndelsen kring den kungliga avfärden hade de ridit ut till ljudet av skrikande män och frustande hästar, till vagnsskrammel och knakandet från drottningens väldiga kaross medan lätta snöflingor virvlade i luften omkring dem. Kungsvägen började bortom den lilla staden som låg en bit utanför slottsmurarna. Där svängde baneren och vagnarna och kolonnerna med riddare och friryttare söderut och tog med sig oljudet och tumultet medan Tyrion styrde kosan mot norr tillsammans med Benjen Stark och hans brorson.
Efter det hade det blivit kallare och mycket tystare.
Väster om vägen fanns grå och taggiga flintstenskullar med höga vakttorn på de steniga topparna. I öster var landskapet lägre och marken planade ut till en böljande slätt som sträckte sig så långt ögat nådde. Stenbroar ledde över strida, smala floder medan små bondgårdar låg utspridda i ringar runt borgar omgivna av murar i trä och sten. Vägen var hårt trafikerad och på nätterna kunde de ta in på enkla värdshus.
Men efter tre dagars ritt från Vinterhed övergick jordbrukslandskapet i täta skogar och det blev ensamt på kungsvägen. Flintstenskullarna reste sig högre och vildare för varje kilometer tills de på den femte dagen hade blivit höga berg, kalla blågrå jättar med spetsiga snöklädda klipputsprång. När vinden blåste från norr svajade långa plymer av iskristaller från de höga topparna som baner.
Med bergen som en mur mot väster vek vägen mot norr och nordost genom skog, en skog av ek och barrträd som verkade äldre och mörkare än någon Tyrion någonsin sett. Vargskogen, kallade Benjen Stark den och nätterna fick liv av tjuten från avlägsna vargflockar, och en del som inte var så avlägsna. Jon Snös vita skräckvarg spetsade öronen då han hörde de nattliga tjuten men upphävde aldrig sin egen röst för att svara. Det var något hos det där djuret som gjorde en nervös, tänkte Tyrion.
Bortsett från vargen var de åtta i sällskapet vid det laget. Tyrion färdades tillsammans med två av sina egna män, såsom det anstod en Lannister. Benjen Stark hade bara med sig sin oäkta brorson och ett dussin nya hästar till nattens väktare. Men i utkanten av vargskogen tillbringade de en natt innanför trämurarna i en fästning och där anslöt sig en annan av de svarta bröderna till dem, en man vid namn Yoren. Yoren var bister och krokryggig och ansiktet doldes bakom ett skägg som var lika svart som hans klädsel, men han verkade seg som en gammal rot och hård som sten. Med sig hade han ett par sluskiga bondlurkar från Fingrarna. ”Våldtäktsmän”, upplyste Yoren med en kall blick på sina skyddslingar. Tyrion förstod. Det sades att livet på muren var hårt, men det var definitivt bättre än kastrering.
Fem män, tre pojkar, en skräckvarg, tjugo hästar och en bur med korpar som mäster Luwin bett Benjen Stark ta med: det var utan tvivel ett underligt sällskap på kungsvägen eller på vilken väg som helst.
Tyrion lade märke till att Jon Snö betraktade Yoren och hans surmulna följeslagare med ett underligt uttryck i ansiktet som bra nära liknade bestörtning. Yoren luktade illa, håret var tovigt och fett och fullt av löss, liksom skägget, och kläderna gamla, lappade och sällan tvättade. Hans båda unga rekryter luktade ännu värre och verkade lika dumma som grymma.
Utan tvekan hade pojken gjort misstaget att tro att nattens väktare bestod av män som hans farbror, och i så fall måste Yoren och hans följeslagare ha blivit ett smärtsamt uppvaknande för honom. Tyrion tyckte synd om pojken, för han hade valt ett hårt liv…eller kanske borde man säga att ett hårt liv hade valts åt honom.
Han var inte lika positivt inställd till farbrodern, för Benjen Stark tycktes dela sin brors avsky för ätten Lannister, och han hade inte blivit glad då Tyrion avslöjat sina avsikter för honom. ”Jag varnar er, Lannister, för ni kommer inte att hitta några värdshus på muren”, hade han sagt och tittat ner på honom.
”Ni hittar säkert något litet skrymsle åt mig”, hade Tyrion svarat, ”för som ni kanske har märkt är jag liten.”
Man sa inte nej till drottningens bror, så det avgjorde saken, men Stark hade inte varit nöjd. ”Ni kommer inte att gilla ridturen, det kan jag lova er”, hade han bryskt sagt, och sedan den stund de gav sig i väg hade han gjort allt han kunde för att leva upp till det löftet.
Vid slutet av första veckan var Tyrions bakdel skinnflådd av den hårda ritten, han hade en fruktansvärd kramp i benen och han frös ända in i märgen. Men han klagade inte, för den tillfredsställelsen tänkte han inte ge Benjen Stark.
Han fick delvis sin hämnd när han erbjöds ett gammalt trasigt björnskinn med unken lukt. Stark ville visa sig galant och förväntade sig otvivelaktigt att Tyrion artigt skulle tacka nej, men dvärgen tog leende emot det. Han hade haft med sig sina tjockaste kläder då de red ut från Vinterhed men upptäckte snart att de inte var på långt när tillräckligt varma. Det var kallt här uppe och det blev allt kallare. På nätterna var det en bra bit under fryspunkten och när vinden blåste kändes det som om en kniv skar rakt igenom hans varmaste ylleplagg. Vid det här laget ångrade Stark säkert sin chevalereska gest, och kanske hade han lärt sig en läxa, för en Lannister tackade aldrig nej till något, vare sig artigt eller oartigt. De tog vad som bjöds.