Bondgårdar och fästningar blev sällsyntare och mindre ju längre norrut de kom, och de red djupare och djupare in i vargskogen tills det slutligen inte fanns någonstans att söka natthärbärge och de fick lita till sig själva.
Tyrion var inte till någon större nytta då det gällde att slå eller bryta läger, eftersom han var för liten, för vanskapt och bara i vägen. Så medan Stark och Yoren och de andra männen byggde enkla skydd, skötte om hästarna och gjorde upp eld tog han för vana att ta sitt skinn och en vinlägel och sätta sig och läsa någonstans för sig själv.
Den artonde kvällen av deras färd var vinet utsökt — det var sött och bärnstensfärgat och kom från Sommaröarna, och han hade fört det med sig hela vägen från Casterlyklippan — och boken en betraktelse över drakarnas historia och egenskaper. Med lord Eddard Starks tillåtelse hade Tyrion lånat några sällsynta volymer från biblioteket på Vinterhed och packat ner dem för den långa resan norrut.
Han hittade en bekväm plats, där oljudet från lägret inte hördes, bredvid en snabbflytande bäck med vatten som var lika klart och kallt som is. En urgammal, knotig ek gav skydd mot den bitande vinden. Tyrion svepte in sig i skinnet med ryggen mot stammen, tog en klunk vin och började läsa om egenskaperna hos drakben. Drakben är svart på grund av sin höga järnhalt, stod det i boken. Det är starkt som stål men lättare och mycket böjligare och naturligtvis helt okänsligt för eld. Pilbågar av drakben skattas högt av dothrakierna, och det är inte att undra på, för med en sådan båge kan man skjuta längre än med någon träbåge.
Tyrion var nästan sjukligt fascinerad av drakar. När han först kom till Kungshamn för att närvara vid systerns bröllop, då hon gifte sig med Robert Baratheon, hade han varit fast besluten att leta reda på drakskallarna som hängt på väggarna i Targaryens tronsal. Kung Robert hade ersatt dem med baner och gobelänger, men Tyrion envisades tills han hittade skallarna i den fuktiga källare där de hade stuvats undan.
Han hade förväntat sig att finna dem storslagna, kanske till och med skrämmande — men inte vackra. Men det var de, svarta som onyx och glänsande så att benet tycktes skimra i ljuset från hans fackla. De tyckte om elden, det kände han, och han hade stuckit in facklan i munnen på en av de större skallarna och fått skuggorna att hoppa och dansa på väggen bakom sig. Tänderna var långa, som böjda knivar av svart diamant, och flammorna från facklan var ingenting för dem, för de hade badat i hettan från mycket större eldar. När Tyrion gick därifrån kunde han svära på att bestarnas tomma ögonhålor såg honom gå.
Det fanns nitton skallar, och den äldsta var över tre tusen år gammal och den yngsta bara ett och ett halvt sekel. De allra yngsta var också de minsta: ett matchande par vars skallar inte var större än en mastiffs och besynnerligt missbildade, allt som återstod av de sista båda äggen som kläckts på Draksten. De var de sista av ätten Targaryens drakar, kanske de sista drakarna i världen, och de hade inte levt särskilt länge.
Gick man bakåt i tiden blev skallarna större och större tills man kom till balladernas och historiernas tre stora monster, drakarna som Aegon Targaryen och hans systrar för länge sedan släppt lösa mot de sju konungarikena. Trubadurerna hade gett dem gudanamn: Balerion, Meraxes, Vhaghar. Tyrion hade stum och respektfull stått mellan deras gapande käftar. Man kunde ha ridit in i Vhaghars strupe på en häst, fast man skulle inte ha ridit ut igen, och Meraxes var till och med ännu större. Och den störste av dem, Balerion, den svarta fasan, kunde ha svalt en uroxe hel eller till och med en av de håriga mammutarna som påstods vandra omkring i den kalla ödemarken bortom Ibbens hamn.
Tyrion stod länge i den fuktiga källaren. Han stirrade på Balerions väldiga skalle med de tomma ögonhålorna ända tills facklan nästan brunnit ut medan han försökte fatta hur stort det levande djuret måste ha varit och föreställde sig hur det hade sett ut när det bredde ut sina enorma svarta vingar och flög över himlen och sprutade eld.
Hans egen avlägsna förfader, kung Loren av Casterlyklippan, hade försökt stå emot elden då han slog sig samman med kung Mern av Ödemarkerna för att göra uppror mot Aegon Targaryen. Det var för närmare tre hundra år sedan, på den tiden då de sju konungarikena var kungariken och inte bara provinser i ett större rike. Tillsammans hade de bägge kungarna sex hundra baner som vajade i vinden, fem tusen beridna riddare och tio gånger så många friryttare och soldater. Aegon draklorden hade kanske en femtedel av det antalet, sa krönikeskrivarna, och de flesta av dem var tillfångatagna soldater som tillhört den senaste kungen han mördat vars lojalitet han inte kunde vara säker på.
Arméerna drabbade samman på de vidsträckta slätterna i Ödemarkerna bland guldgula fält med moget vete. När de båda kungarna gick till anfall darrade Targaryens armé, upplöstes och började fly. En liten stund, sa krönikeskrivarna, var slaget vunnet…men bara den korta stunden innan Aegon Targaryen och hans systrar blandade sig i striden.
Det var enda gången som både Vhaghar, Meraxes och Balerion släpptes lösa på en gång, och trubadurerna kallade det Slaget på eldens fält.
Nära fyra tusen män brann den dagen och bland dem kung Mern av Ödemarkerna. Kung Loren flydde och levde tillräckligt länge för att kapitulera och svära att vara ätten Targaryen huld och trogen och dessutom avla en son, för vilket Tyrion var djupt tacksam.
”Varför läser du så mycket?”
Tyrion tittade upp då han hörde ljudet av rösten. Jon Snö stod en bit därifrån och betraktade honom nyfiket. Han stängde boken med ett finger emellan och sa: ”Titta på mig och tala om vad du ser.”
Pojken gav honom en misstänksam blick. ”Är det här något trick? Jag ser dig, Tyrion Lannister.”
Tyrion suckade. ”Du är anmärkningsvärt artig för att vara oäkting, Snö. Det du ser är en dvärg. Hur gammal är du? Tolv?”
”Fjorton”, svarade pojken.
”Fjorton, och du är längre än jag någonsin kommer att bli. Mina ben är korta och krumma och jag har svårt att gå, och jag måste ha en speciell sadel för att inte falla av hästen, en sadel som jag själv har konstruerat, ska du veta. Det var antingen det eller rida en ponny. Mina armar är visserligen starka men återigen för korta, och jag kan aldrig bli någon krigare. Hade jag fötts av en bonde skulle jag förmodligen blivit utsatt för att dö eller såld till någon kringvandrande cirkus. Tyvärr föddes jag som en Lannister av Casterlyklippan, och då är det inte bra att vara clown. Saker och ting förväntas av mig. Min far var kungens hand i tjugo år, och min bror dödade sedermera just den kungen, men livet är fullt av sådana små tillfälligheter. Min syster gifte sig med den nye kungen och min motbjudande systerson ska bli kung efter honom. Jag måste göra min beskärda del för mitt hus ära. Men hur? Mina ben är kanske för små för min kropp, men huvudet är för stort, även om jag föredrar att tänka att det är precis lagom stort för min hjärna. Jag har en realistisk uppfattning om mina egna starka och svaga sidor, och min hjärna är mitt vapen. Min bror har sitt svärd, kung Robert har sin stridsklubba och jag har min hjärna…och en hjärna behöver böcker som svärdet behöver en brynsten om det ska behålla eggen.” Tyrion knackade på bokens läderpärm. ”Det är därför jag läser så mycket, Jon Snö.”
Pojken smälte allt detta under tystnad. Han hade ätten Starks ansikte även om han inte hade namnet: långt, allvarligt och reserverat, ett ansikte som inte avslöjade någonting. Vem hans mor än varit så hade hon inte lämnat mycket av sig själv i sonen. ”Vad läser du om?” frågade han.