”Drakar”, svarade Tyrion.
”Vad ska det tjäna till? Det finns inte längre några drakar”, hävdade pojken med ungdomlig säkerhet.
”Det påstås det”, sa Tyrion. ”Trist, inte sant? När jag var i din ålder brukade jag drömma om att ha en egen drake.”
”Gjorde du?” sa pojken misstänksamt. Kanske trodde han att Tyrion drev med honom.
”O ja, för till och med en förkrympt, förvriden och ful liten pojke kan titta ner på världen då han sitter på ryggen av en drake.” Tyrion sköt undan björnskinnet och tog sig mödosamt upp på fötter. ”Jag brukade göra upp eld nere i fängelsehålorna på Casterlyklippan och sitta och titta på lågorna i timmar och låtsas att de var drakeld. Ibland föreställde jag mig att det var min far som brann och vid andra tillfällen min syster.” Jon Snö stirrade på honom med ett uttryck i ansiktet som var till hälften förfärat och till hälften fascinerat. Tyrion gapskrattade. ”Titta inte på mig så där, oäkting. Jag vet din hemlighet, och du har själv drömt samma sorts drömmar.”
”Nej”, protesterade Jon Snö upprört. ”Jag skulle aldrig…”
”Inte? Aldrig?” Tyrion höjde ögonbrynet. ”Fast familjen Stark har ju naturligtvis varit väldigt vänliga mot dig. Jag är säker på att lady Stark behandlar dig som om du vore en av hennes egna, och din bror Robb har alltid varit snäll. Och varför inte? Han får Vinterhed medan du får muren. Och din far…han måste ha goda skäl för att skicka i väg dig till nattens väktare…”
”Sluta!” skrek Jon Snö med ansiktet mörkt av ilska. ”Nattens väktare är ett ädelt kall!”
Tyrion skrattade. ”Det där är du för klyftig för att tro på. Nattens väktare är en avskrädeshög för rikets alla missanpassade. Jag har sett dig titta på Yoren och hans pojkar. De är dina nya bröder, Jon Snö. Vad tycker du om dem? Surmulna bönder, folk som inte kan betala sina skulder, tjuvjägare, våldtäktsmän, tjuvar och oäktingar som du slutar alla på muren för att hålla utkik efter varulvar och troll och alla andra monster som din amma varnade dig för. Det goda med det hela är att det inte finns några monster, så det är knappast något farligt arbete. Det dåliga är att du fryser ballarna av dig, men eftersom du ändå inte får avla några barn antar jag att det inte spelar någon roll.”
”Sluta!” skrek pojken. Han tog ett steg framåt med knutna nävar och hade mycket nära till gråten.
Med ens kände sig Tyrion konstigt nog skuldmedveten, och han närmade sig pojken för att ge honom en klapp på axeln eller muttra några ord till ursäkt.
Han såg aldrig vargen, var den var eller hur den hoppade på honom. I ena ögonblicket gick han fram mot Snö och i nästa låg han på rygg på den hårda, steniga marken medan boken flög i väg då han föll. Han tappade andan av den hårda smällen och fick munnen full av jord och blod och multnande löv. Då han försökte resa sig högg det till i ryggen. Han måste ha fått en sträckning i fallet. Han gnisslade frustrerat tänder, grep tag i en rot och drog sig upp i sittande ställning. ”Hjälp mig”, sa han till pojken och sträckte ut handen.
Med ens var vargen mellan dem, men den morrade inte, för det förbaskade djuret gav aldrig ett ljud ifrån sig. Det tittade bara på honom med de där brinnande röda ögonen och visade tänderna, och det var mer än tillräckligt. Tyrion sjönk ner på marken igen med ett stönande. ”Hjälp mig inte då. Jag stannar här tills du har gått.”
Jon Snö klappade Gasts tjocka vita päls och nu log han. ”Be mig snällt.”
Tyrion Lannister kände ilskan bubbla upp inom sig och undertryckte den med ren viljestyrka. Det var inte första gången i livet som han blev förödmjukad och det skulle inte bli den sista, och kanske förtjänade han detta. ”Jag skulle vara dig mycket tacksam om du ville ha vänligheten att hjälpa mig upp, Jon”, sa han milt.
”Plats, Gast”, sa pojken. Skräckvargen satte sig på bakbenen, och de där röda ögonen lämnade aldrig Tyrion. Jon satte händerna under armarna på dvärgen och lyfte lätt upp honom på fötter. Så tog han upp boken och räckte tillbaka den.
”Varför anföll han mig?” frågade Tyrion med en sidoblick på skräckvargen och torkade av blodet och smutsen från munnen med baksidan av handen.
”Han kanske trodde att du var ett troll.”
Tyrion kastade en skarp blick på honom, och så började han skratta, ett frustande gapskratt som mot hans vilja bröt fram ur näsa och mun. ”Vid alla gudar”, flämtade han och kiknade nästan. Så skakade han på huvudet. ”Jag antar att jag är ganska lik ett troll. Vad gör han med varulvar?”
”Det vill du säkert inte veta.” Jon tog upp vinlägeln och räckte den till Tyrion.
Tyrion drog ur korken, lutade huvudet bakåt och tryckte ut en lång stråle i munnen. Vinet kändes som sval eld då det rann genom strupen och värmde magen. Han höll fram lägeln till Jon Snö. ”Vill du ha lite?”
Pojken tog vinlägeln och tog en försiktig klunk. ”Det är sant, eller hur?” sa han när han druckit. ”Det du sa om nattens väktare.”
Tyrion nickade.
Jon Snös mun blev till ett smalt streck. ”Om det är så är det inget att göra åt.”
Tyrion flinade mot honom. ”Det är bra, oäkting. De flesta män skulle hellre förneka en obehaglig sanning än se den i vitögat.”
”De flesta män”, sa pojken, ”men inte du.”
”Nej”, medgav Tyrion, ”inte jag. Det är till och med sällan jag drömmer om drakar nu för tiden. Det finns inte längre några drakar.” Han tog upp vinlägeln som fallit till marken. ”Kom, det är bäst vi går tillbaka till lägret innan din farbror blåser i stridshornet.”
Det var en kort promenad, men marken var ojämn och Tyrion hade svår kramp i benen då de kom tillbaka. Jon Snö räckte fram handen för att hjälpa honom över några stora, tjocka rötter, men Tyrion viftade undan honom. Han skulle klara sig själv, precis som han fått göra hela sitt liv, men lägret var ändå en välkommen syn. Skydden hade rests mot väggen av en sedan länge övergiven fästning för att vinden inte skulle komma åt dem, hästarna hade fått mat och man hade gjort upp eld. Yoren satt på en sten och flådde en ekorre och den aptitretande doften av stuvning fyllde Tyrions näsborrar. Han släpade sig fram till sin tjänare, Morrec, som passade grytan med stuvningen. Utan ett ord räckte Morrec honom sleven. Tyrion smakade och gav tillbaka den. ”Mer peppar”, sa han.
Benjen Stark kom ut ur det skydd han delade med brorsonen. ”Där är du ju, Jon, men du får låta bli att försvinna så där på egen hand. Jag trodde vålnaderna hade tagit dig.”
”Det var trollen”, förklarade Tyrion och skrattade. Jon Snö log och Stark kastade en förbryllad blick på Yoren. Den gamle mannen muttrade, ryckte på axlarna och återgick till sitt blodiga värv.
Ekorren gjorde stuvningen lite kraftigare och på kvällen åt de den tillsammans med svart bröd och hård ost sittande vid elden. Tyrion skickade runt sin vinlägel och till och med Yoren blev lite glad i hatten. En efter en drog sig männen tillbaka till sina skydd för att sova, alla utom Jon Snö som dragit den första vakten.
Tyrion var sist som alltid. Innan han klev in i skyddet som hans tjänare byggt åt honom vände han sig om och kastade en blick på Jon Snö. Pojken stod nära elden och tittade in i lågorna med ansiktet hårt och orörligt.
Tyrion Lannister log sorgset och gick och lade sig.
CATELYN
En vecka efter det att Ned och flickorna hade gett sig i väg kom mäster Luwin till henne en kväll i Brans sjukrum bärande på en läslampa och räkenskapsböckerna. ”Det är hög tid att vi går igenom siffrorna, ers nåd”, sa han. ”Ni vill säkert veta hur mycket det kungliga besöket har kostat oss.”