Catelyn tittade på Bran i hans sjuksäng och strök håret ur pannan på honom. Det hade blivit mycket långt, upptäckte hon, och hon skulle snart bli tvungen att klippa det. ”Jag har inget behov av att titta på siffrorna, mäster Luwin”, svarade hon utan att ta blicken från Bran, ”för jag vet redan vad det har kostat oss. Ta bort böckerna.”
”Ers nåd, kungens sällskap hade god aptit, och vi måste fylla på förråden innan…”
Hon avbröt honom. ”Ta bort böckerna, sa jag. Det där får förvaltaren sköta.”
”Vi har ingen förvaltare”, påminde mäster Luwin henne. Han var som en liten grå råtta, tänkte hon, som vägrade släppa taget. ”Poole följde med söderut för att sätta upp lord Eddards hushåll i Kungshamn.”
Catelyn nickade frånvarande. ”Javisst ja, det minns jag.” Bran såg så blek ut, och hon funderade på om de kunde flytta sängen fram till fönstret, så att han fick lite morgonsol på sig.
Mäster Luwin ställde lampan i en nisch vid dörren och mixtrade med veken. ”Det är flera utnämningar som kräver er omedelbara uppmärksamhet, ers nåd. Förutom en förvaltare behöver vi en vaktkapten för att ersätta Jory, en ny stallmästare…”
Hon vred på huvudet och såg rasande på honom. ”En stallmästare?” Rösten var som ett piskrapp.
Livmedikusen var skakad. ”Ja, ers nåd. Hullen red söderut tillsammans med lord Eddard, så…”
”Min son ligger här lemlästad och döende, Luwin, och ni vill diskutera en stallmästare? Tror ni jag bryr mig ett dyft om vad som händer i stallarna? Tror ni det spelar någon roll för mig? Jag skulle gladeligen slakta varenda häst på Vinterhed med mina egna händer om det kunde öppna Brans ögon. Förstår ni det? Förstår ni? ”
Han böjde på huvudet. ”Ja, ers nåd, men utnämningarna…”
”Jag ska sköta utnämningarna”, avbröt Robb.
Catelyn hade inte hört honom komma in, men där stod han i dörröppningen och såg på henne, och hon fylldes av plötslig skam då hon insåg att hon skrikit. Vad var det som hände med henne? Hon var så trött och det värkte i huvudet hela tiden.
Mäster Luwin tittade från Catelyn till sonen. ”Jag har gjort upp en lista på dem som är tänkbara för de lediga tjänsterna”, sa han och tog fram ett papper ur ärmen som han räckte till Robb.
Hennes son kastade en blick på namnen. Han kom utifrån, såg Catelyn, för kinderna var röda av kylan och håret ostyrigt och rufsigt av vinden. ”Bra män, vi talar om dem i morgon”, sa han och lämnade tillbaka papperet.
”Naturligtvis, ers nåd.” Papperet försvann i ärmen.
”Lämna oss nu, Luwin”, befallde Robb. Mäster Luwin bugade och försvann. Robb stängde dörren efter honom och vände sig mot henne. Han hade svärdet vid sidan, noterade hon. ”Vad gör du, mor?”
Catelyn hade alltid tyckt att Robb liknade henne, för precis som Bran och Rickon och Sansa hade han släkten Tullys färger: det kastanjeröda håret och de blå ögonen. Men för första gången såg hon något av Eddard Stark hos honom, något som var lika strängt och hårt som Norden. ”Vad jag gör?” upprepade hon förbryllat. ”Hur kan du fråga det? Vad tror du att jag gör? Jag tar hand om din bror. Jag tar hand om Bran.”
”Är det vad du kallar det? Du har inte lämnat det här rummet sedan Bran blev skadad. Du kom inte ens till porten när far och flickorna begav sig söderut.”
”Jag sa adjö till dem här och såg dem rida ut från fönstret.” Hon hade bönfallit Ned att inte ge sig av, inte nu, inte efter vad som hänt; allt var förändrat, förstod han inte det? Men det tjänade ingenting till. Han hade inget val, sa han, och så valde han att ge sig av. ”Jag kan inte lämna honom ens för ett ögonblick när varje stund kan vara hans sista. Jag måste vara hos honom om…om…” Hon tog sonens slappa hand och smekte fingrarna. Han var så bräcklig och tunn och det fanns ingen styrka i handen, men hon kunde fortfarande känna livets värme genom huden.
Robbs röst mjuknade. ”Han kommer inte att dö, mor, för mäster Luwin säger att den värsta faran är över.”
”Och om mäster Luwin har fel? Tänk om Bran behöver mig och jag inte är här?”
”Rickon behöver dig!” utbrast Robb skarpt. ”Han är bara tre och förstår inte vad som händer. Han tror att alla har övergett honom, så han följer efter mig hela dagarna, klänger sig fast vid mitt ben och gråter. Jag vet inte vad jag ska göra med honom.” Robb gjorde en paus och tuggade på underläppen på samma sätt som han gjort när han var liten. ”Jag behöver dig också, mor. Jag försöker, men jag kan inte…klara allt själv.” Rösten bröts då känslorna överväldigade honom, och Catelyn mindes att han bara var fjorton. Hon ville resa sig och gå fram till honom, men hon hade fortfarande Brans hand i sin och förmådde inte röra sig.
Utanför tornet började en varg yla, och Catelyn rös till.
”Det är Brans.” Robb öppnade fönstret för att släppa in luft i det kvava tornrummet. Ylandet blev högre, och det var ett kallt, ensamt ljud, fyllt av svårmod och förtvivlan.
”Låt bli”, bad hon. ”Bran behöver hållas varm.”
”Han behöver höra dem sjunga”, invände Robb. Någonstans där ute på Vinterhed började en andra varg yla i korus med den första. Så en tredje, på närmare håll. ”Rufs och Gråvind”, sa Robb då deras röster steg och föll tillsammans. ”Man kan skilja dem åt om man lyssnar noga.”
Catelyn skakade. Det var sorgen och kylan och skräckvargarnas ylande. Natt efter natt hade det fortsatt, ylandet och den kalla vinden, medan hon satt där i det tomma grå slottet och hennes lille pojke låg där lemlästad — det raraste och snällaste av hennes barn, Bran som tyckte om att skratta och klättra och drömde om att bli riddare. Det var slut med det nu, och hon skulle aldrig mer få höra honom skratta. Snyftande släppte hon hans hand och satte händerna för öronen för att slippa höra det förskräckliga ylandet. ”Se till att få tyst på dem!” skrek hon. ”Jag står inte ut med det. Se till att få tyst på dem, döda dem allihop om du måste, bara du ser till att få tyst på dem!”
Hon mindes inte att hon föll ihop på golvet, men där låg hon och Robb lyfte upp henne och höll henne i sina starka armar. ”Var inte rädd, mor, de skulle aldrig skada honom.” Han hjälpte henne till den smala sängen i hörnet av sjukrummet. ”Blunda”, sa han mjukt, ”för du måste vila. Mäster Luwin säger att du knappt har sovit alls sedan Brans fall.”
”Jag kan inte”, grät hon. ”Må gudarna förlåta mig, Robb, men jag kan inte. Tänk om han dör medan jag sover, tänk om han dör, tänk om han dör…” Vargarna ylade fortfarande, och hon skrek och höll för öronen igen. ”Stäng fönstret!”
”Om du lovar att sova.” Robb gick fram till fönstret, men samtidigt som han sträckte sig efter fönsterluckorna hördes ett annat ljud vid sidan av skräckvargarnas klagande ylande. ”Hundarna”, utbrast han och lyssnade. ”Alla hundarna skäller. Det har de aldrig gjort förut…” Catelyn hörde honom flämta till och då hon tittade upp var hans ansikte blekt i skenet från lampan. ”Elden är lös”, viskade han.
Elden är lös, tänkte hon, och sedan Bran! ”Hjälp mig”, bad hon enträget och satte sig upp. ”Hjälp mig med Bran.”
Robb verkade inte höra henne. ”Bibliotekstornet står i brand”, mumlade han.
Catelyn kunde se det fladdrande, rödaktiga skenet genom det öppna fönstret nu. Hon sjönk lättad ihop, för Bran var i säkerhet. Biblioteket låg på andra sidan borggården, och det fanns ingen möjlighet att elden skulle nå dem här. ”Gudarna vare tack”, viskade hon.
Robb tittade på henne som om hon blivit galen. ”Stanna här, mor. Jag kommer tillbaka så snart elden är släckt.” Han rusade i väg och hon hörde honom skrika till vakterna utanför rummet, hörde dem störta nedför trappan två eller tre steg i taget.