Utifrån borggården hördes ropet ”Elden är lös!”, springande steg, skrämda hästar som gnäggade och slottshundarnas ursinniga skällande. Men ylandet hade upphört, insåg hon medan hon lyssnade till kakofonin. Skräckvargarna hade tystnat.
Catelyn sände en tyst tacksägelsebön till guds sju ansikten och gick fram till fönstret. På andra sidan borggården sköt långa eldstungor ut från biblioteksfönstren. Hon såg röken stiga mot himlen och tänkte sorgset på alla böcker som ätten Stark samlat under århundradenas lopp. Så stängde hon fönsterluckorna.
När hon vände sig bort från fönstret stod mannen där i rummet.
”Ni skulle inte vara här”, muttrade han vresigt. ”Ingen skulle vara här.”
Det var en liten sjaskig man i smutsiga bruna kläder och han stank häst. Catelyn kände alla männen som arbetade i deras stallar och det var inte en av dem. Han var mager med stripigt ljust hår och bleka ögon som var insjunkna i ett benigt ansikte, och han hade en dolk i handen.
Catelyn tittade på kniven och sedan på Bran. ”Nej”, sa hon. Ordet fastnade i halsen och det lät snarast som en viskning.
Han måste ha hört henne. ”Det är en ren barmhärtighet”, sa han, ”för han är redan död.”
”Nej”, upprepade Catelyn, högre nu när hon återfått talförmågan. ”Nej, du får inte.” Hon kastade sig på fönstret för att ropa på hjälp, men mannen var snabbare än hon hade trott. Ena handen sattes för hennes mun och ryckte huvudet bakåt medan den andra höll dolken mot strupen. Han stank vämjeligt.
Med bägge händerna tog hon tag i knivbladet och drog av alla krafter bort det från halsen. Hon hörde honom svära i sitt öra och fingrarna var klibbiga av blod, men hon vägrade släppa taget om dolken. Handen som höll för hennes mun klämde åt hårdare så att hon inte kunde andas. Catelyn vred huvudet åt sidan och lyckades sätta tänderna i handen på honom och bet till så hårt hon orkade. Mannen morrade av smärta. Hon borrade in tänderna i hans hand så att den trasades sönder och hon fick smaken av hans blod i munnen. Plötsligt släppte han henne, och hon kippade efter luft och skrek. Han tog tag i hennes hår och ryckte undan hennes huvud. Hon snavade och föll omkull, och i nästa stund stod han lutad över henne medan han andades häftigt och skakade. Han hade fortfarande dolken i ett fast grepp i högra handen och den var klibbig av blod. ”Ni skulle inte vara här”, sa han enfaldigt.
Catelyn såg skuggan slinka in genom den öppna dörren bakom honom. Det hördes ett lågt mullrande ljud, tystare än ett morrande, bara en viskning om ett hot, men mannen måste ha uppfattat något för han började springa samtidigt som vargen tog språnget. De föll omkull tillsammans och ramlade nästan på Catelyn där hon låg. Vargen hade ett grepp om strupen på mannen, och hans skrik varade mindre än en sekund innan besten ryckte huvudet bakåt och slet upp halsen.
Hans blod kändes som varmt regn då det sprutade över ansiktet på henne.
Vargen tittade på henne. Käkarna var röda och våta och ögonen glödde gyllengula i det mörka rummet. Det var Brans varg, upptäckte hon. Naturligtvis var det det. ”Tack”, viskade Catelyn med svag och liten röst. Darrande höjde hon handen och vargen tassade närmare, luktade på fingrarna och började sedan slicka av blodet med sin våta, sträva tunga. När den hade fått bort allt blodet från hennes hand vände den sig tyst bort och hoppade upp på Brans säng där den lade sig. Catelyn började skratta hysteriskt.
Det var så Robb, mäster Luwin och ser Rodrik fann dem då de störtade in med hälften av vakterna på Vinterhed i släptåg. När skrattet äntligen dog bort svepte de in Catelyn i varma filtar och ledde henne tillbaka till hennes egna gemak i kärntornet. Gamla Nan klädde av henne och hjälpte henne ner i ett skållhett bad och tvättade av henne blodet med en mjuk tvättlapp.
Efteråt kom mäster Luwin för att sköta om hennes sår. Kniveggen hade trängt nästan ända in till benet på hennes fingrar och hårbottnen var öm och blödde där mannen ryckt loss en handfull hår. Livmedikusen talade om för henne att det var nu det skulle börja göra ont och gav henne vallmomjölk för att hjälpa henne att sova.
Till slut slöt hon ögonen.
När hon öppnade dem igen berättade de att hon sovit i fyra dygn. Catelyn nickade och satte sig upp i sängen. Nu verkade allt som hänt sedan Bran föll som en mardröm, en fasansfull dröm om blod och sorg, men hon hade smärtan i händerna som påminde henne om att det var verklighet. Hon kände sig svag och yr men samtidigt förunderligt beslutsam, som om en stor tyngd hade lyfts från hennes axlar.
”Jag vill ha bröd och honung”, sa hon till tjänarna, ”och säg till mäster Luwin att mina bandage behöver bytas.” De tittade förvånat på henne och skyndade sig att utföra hennes befallningar.
Catelyn mindes hur hon varit den senaste tiden och skämdes. Hon hade svikit dem allihop: barnen, sin make och sitt hus. Det skulle inte hända igen, och hon skulle minsann visa de här nordborna hur stark en Tully av Flodvattnet kunde vara.
Robb kom före maten. Rodrik Cassel var med honom liksom hennes makes myndling, Theon Greyjoy och slutligen Hallis Mollen, en muskulös vakt med fyrkantigt brunt skägg. Han var den nye vaktkaptenen, upplyste Robb. Hennes son var klädd i härdat läder och ringbrynja, noterade hon, och han hade ett svärd vid sidan.
”Vem var han?” frågade Catelyn.
”Ingen vet hans namn”, svarade Hallis Mollen. ”Han tillhörde inte Vinterhed, ers nåd, men några säger att de har sett honom stryka omkring slottet de senaste veckorna.”
”En av kungens män då”, sa hon, ”eller Lannisters. Han kan ha stannat kvar när de andra gav sig av.”
”Det är möjligt”, instämde Hallis. ”Det har varit så mycket främlingar här på Vinterhed att det inte fanns någon möjlighet att säga vem som tillhörde vem.”
”Han hade hållit sig gömd i stallarna”, insköt Greyjoy. ”Det kändes på lukten.”
”Och hur kunde han undgå att bli upptäckt?” frågade hon skarpt.
Hallis Mollen såg förlägen ut. ”Lord Eddard tog med sig många hästar söderut och vi skickade också ett dussin norrut till nattens väktare, och därför var hälften av spiltorna tomma och det var ingen större svårighet att gömma sig för stalldrängarna. Det kan tänkas att Hodor såg honom, för det sägs att pojken har uppfört sig lite underligt på sista tiden, men eftersom han är efterbliven…” Hallis skakade på huvudet.
”Vi upptäckte var han hade sovit”, inföll Robb, ”och han hade nittio silverhjortar i en läderpung som låg gömd under halmen.”
”Det är skönt att veta att min sons liv inte såldes billigt”, utbrast Catelyn bittert.
Hallis Mollen stirrade förbryllat på henne. ”Ursäkta, ers nåd, men menar ni att mannen var ute efter att döda er pojke?”
Greyjoy lät tvivlande. ”Det låter ju vansinnigt.”
”Han tänkte döda Bran”, fastslog Catelyn, ”för han muttrade hela tiden att jag inte skulle vara där. Han satte eld på biblioteket och trodde att jag skulle rusa dit för att släcka elden och ta vakterna med mig. Om jag inte hade varit halvgalen av sorg skulle det ha fungerat.”
”Varför skulle någon vilja döda Bran?” undrade Robb. ”Vid alla gudar, han är bara en liten hjälplös pojke som sover…”
Catelyn gav sin förstfödde en utmanande blick. ”Om du ska härska i Norden måste du tänka igenom de här sakerna, Robb. Svara på din egen fråga. Varför skulle någon vilja döda ett sovande barn?”
Innan han hann svara kom tjänarna tillbaka med en bricka med mat från köket. Där fanns mycket mer än hon bett om: varmt bröd, smör och honung och björnbärssylt, en baconskiva och ett löskokt ägg, en bit ost och en kanna mintte. Samtidigt kom också mäster Luwin.