”Hur mår min son, mäster?” Catelyn tittade på all maten och fann att hon inte hade någon aptit.
Mäster Luwin sänkte blicken. ”Tillståndet är oförändrat, ers nåd.”
Det var det svar hon förväntat sig, varken mer eller mindre. Händerna dunkade av smärta, som om knivbladet fortfarande skar in i dem. Hon skickade bort tjänarna och såg på Robb igen. ”Har du kommit fram till något svar än?”
”Någon är rädd för att Bran ska vakna upp”, sa Robb, ”rädd för vad han kan säga eller göra, rädd för något han vet.”
Catelyn var stolt över honom. ”Mycket bra.” Hon vände sig till den nye vaktkaptenen. ”Vi måste vaka över Bran, för om det kom en mördare kan det komma fler.”
”Hur många vakter vill ni ha, ers nåd?” frågade Hallis.
”Så länge lord Eddard är borta är det min son som är herre på Vinterhed”, svarade hon.
Robb rätade på ryggen. ”Placera en man i sjukrummet, natt och dag, en utanför dörren och två vid foten av trappan. Ingen får besöka Bran utan mitt eller min mors tillstånd.”
”Som ni befaller, ers nåd.”
”Gör det nu genast”, föreslog Catelyn.
”Och låt vargen stanna i rummet hos honom”, sa Robb.
”Ja”, instämde Catelyn och tillade sedan: ”Absolut.”
Hallis Mollen bugade och lämnade rummet.
”Lady Stark, lade ni märke till dolken som mördaren använde?” frågade ser Rodrik då vaktkaptenen försvunnit.
”Omständigheterna tillät mig inte att undersöka den närmare, men jag kan gå i god för att den var vass”, svarade Catelyn med ett torrt leende. ”Varför undrar ni det?”
”Vi fann kniven i bovens hand, och det tycktes mig som om det var ett alldeles för fint vapen för en sådan man, så jag studerade det länge och väl. Bladet är av valyriskt stål och fästet av drakben. Ett sådant vapen har inget att göra i händerna på en man som han. Någon gav det till honom.”
Catelyn nickade tankfullt. ”Stäng dörren, Robb.”
Han tittade undrande på henne men gjorde som hon sa.
”Det jag nu tänker berätta för er får inte lämna det här rummet”, förklarade hon för dem, ”och jag vill att ni går ed på det. Om bara hälften av det jag misstänker är sant befinner sig Ned och mina flickor i livsfara, och ett ord till fel person kan vara ödesdigert för dem.”
”Lord Eddard är som en andre far för mig”, sa Theon Greyjoy. ”Jag svär.”
”Ni har min ed”, sa mäster Luwin.
”Och min, ers nåd”, ekade ser Rodrik.
Hon tittade på sonen. ”Och du, Robb?”
Han nickade.
”Min syster Lysa tror att klanen Lannister mördade hennes make lord Arryn, kungens hand”, berättade Catelyn. ”Det slår mig att Jaime Lannister inte följde med ut och jagade den dagen Bran föll utan stannade kvar här i slottet.” Det var dödstyst i rummet. ”Jag tror inte att Bran föll ner från det där tornet”, avslutade hon i tystnaden. ”Jag tror han blev kastad.”
Chocken stod tydligt skriven i deras ansikten. ”Ers nåd, det är en monstruös anklagelse”, utbrast ser Rodrik Cassel, ”och inte ens kungamördaren skulle kunna mörda ett oskyldigt barn.”
”Skulle han inte?” frågade Theon Greyjoy. ”Det undrar jag.”
”Det finns ingen gräns för ätten Lannisters stolthet och ärelystnad”, påpekade Catelyn.
”Pojken har alltid klättrat som en apa”, inföll mäster Luwin tankfullt, ”och han kände till varenda sten på Vinterhed.”
”Vid alla gudar”, svor Robb och hans unga ansikte mörknade av vrede. ”Om det är sant ska han få sota för det.” Han drog sitt svärd och viftade med det i luften. ”Jag ska själv döda honom.”
”Stoppa undan det där!” fräste ser Rodrik ilsket åt honom. ”Lannister är hundratals fjärdingsväg härifrån. Dra aldrig svärdet om du inte tänker använda det. Hur många gånger ska jag behöva säga det till dig, dumma pojke?”
Generat stack Robb svärdet i skidan och var med ens ett barn igen. ”Jag ser att min son bär stål nu”, sa Catelyn till ser Rodrik.
”Jag tyckte det var på tiden”, svarade den gamle vapenmästaren.
Robb tittade ängsligt på henne. ”Det är hög tid”, förkunnade hon, ”för Vinterhed kan snart behöva alla sina svärd och det är säkrast att de inte är av trä.”
Theon Greyjoy lade handen på svärdsfästet och sa: ”Ers nåd, om det går så långt står mitt hus i stor skuld till ert.”
Mäster Luwin drog i halsringen som skavde mot huden. ”Allt vi har är hypoteser. Det är drottningens älskade bror som vi har för avsikt att anklaga, och hon kommer inte att uppta det nådigt. Vi måste ha bevis eller hålla tyst för alltid.”
”Vårt bevis är dolken”, sa ser Rodrik, ”för ett så fint vapen kan inte ha passerat obemärkt.”
Det fanns bara ett ställe att söka sanningen på, insåg Catelyn. ”Någon måste bege sig till Kungshamn.”
”Det kan jag göra”, erbjöd sig Robb.
”Nej, din plats är här”, svarade hon, ”för det måste alltid finnas en Stark på Vinterhed.” Hon betraktade ser Rodrik med sina stora vita polisonger, mäster Luwin i sin grå ämbetsdräkt, unge Greyjoy, mager och mörk och impulsiv. Vem skulle hon skicka? Vem skulle bli trodd? Så visste hon. Catelyn kämpade för att kasta av sig filtarna med fingrar som var stela och klumpiga i bandagen. Hon klev ur sängen. ”Jag måste själv bege mig dit.”
”Är det verkligen välbetänkt, ers nåd?” frågade mäster Luwin. ”Klanen Lannister skulle säkert bli misstänksam om ni dök upp.”
”Och hur blir det med Bran då?” frågade Robb. Den stackars pojken såg helt förvirrad ut nu. ”Du kan väl inte lämna honom?”
”Jag har gjort allt jag kan för Bran”, förklarade hon och lade sin skadade hand på hans arm. ”Hans liv vilar i gudarnas och mäster Luwins händer nu. Som du själv påminde mig, Robb, så har jag fler barn att tänka på.”
”Ni behöver ett väpnat följe, ers nåd”, sa Theon.
”Jag skickar med Hallis och en vaktstyrka”, föreslog Robb.
”Nej”, invände Catelyn, ”ett stort följe drar till sig oönskad uppmärksamhet och jag vill inte att klanen Lannister ska veta att jag kommer.”
Ser Rodrik protesterade. ”Ers nåd, låt åtminstone mig få ledsaga er, för kungsvägen kan vara farlig för en ensam kvinna.”
”Jag tänker inte ta kungsvägen”, upplyste Catelyn. Hon tänkte efter och nickade sedan till samtycke. ”Två ryttare kan ta sig fram lika snabbt som en, och bra mycket snabbare än en lång kolonn med vagnar och karosser. Jag välkomnar ert sällskap, ser Rodrik. Vi ska följa Vita kniven ner till havet och hyra ett skepp i Vita hamnen. Starka hästar och friska vindar ska föra oss till Kungshamn långt före Ned och klanen Lannister.” Och då, tänkte hon, får vi kanske reda på sanningen.
SANSA
Eddard Stark hade gett sig ut före gryningen, talade mamsell Mordana om för Sansa då de bröt fastan. ”Kungen skickade efter honom. Ännu en jakt, förmodar jag. Det finns fortfarande vilda uroxar i de här trakterna, har jag hört.”
”Jag har aldrig sett en uroxe”, sa Sansa och gav Lady en bit bacon under bordet. Skräckvargen tog den ur hennes hand lika fint som en drottning.
Mamsell Mordana fnös ogillande. ”En fin dam matar inte hundar vid bordet”, förmanade hon och bröt av ännu en bit honungskaka och lät honungen droppa ner på brödet.
”Det är inte en hund utan en skräckvarg”, påpekade Sansa samtidigt som Lady slickade hennes fingrar med sin sträva tunga. ”Och pappa sa att vi fick ha dem med oss om vi ville.”