”Jag tycker inte om drottningen”, upplyste Arya nonchalant. Sansa drog efter andan och var chockerad över att ens Arya kunde säga något sådant, men systern pladdrade obekymrat på. ”Hon låter mig inte ens ta med Nymeria.” Hon stoppade borsten i bältet och närmade sig vargen, och Nymeria iakttog henne med vaksam blick.
”En kunglig kaross är inte någon plats för en varg”, påpekade Sansa, ”och prinsessan Myrcella är rädd för dem, det vet du.”
”Myrcella är en liten baby.” Arya tog Nymeria om halsen, men i samma stund som hon drog fram borsten igen slet sig skräckvargen fri och skuttade därifrån. Frustrerad kastade Arya borsten i marken. ”Dumma varg!” skrek hon.
Sansa kunde inte låta bli att småle. Hundgårdsmästaren hade en gång berättat för henne att djur tar efter sin herre. Hon gav Lady en snabb liten kram och Lady slickade henne på kinden. Sansa fnissade. Det hörde Arya och hon svängde runt och blängde ilsket på systern. ”Jag bryr mig inte om vad du säger, för jag ska ut och rida.” Hennes långa hästansikte fick det där envisa uttrycket som betydde att hon tänkte göra något egensinnigt.
”Vid alla gudar, Arya, ibland uppför du dig som ett sådant barn”, utbrast Sansa. ”Då får jag väl gå själv då, och det blir mycket trevligare på det sättet. Lady och jag ska äta alla citronkakorna och ha jätteroligt utan dig.”
Hon vände sig om för att gå därifrån, men Arya ropade efter henne: ”De kommer inte att låta dig ta med Lady heller.” Innan Sansa hann tänka ut ett lämpligt svar hade hon försvunnit bortåt floden på jakt efter Nymeria.
Ensam och förödmjukad gick Sansa den långa vägen tillbaka till värdshuset där hon visste att mamsell Mordana skulle sitta och vänta. Lady tassade tyst vid hennes sida. Hon hade inte långt till tårarna. Det enda hon ville var att allt skulle vara trevligt och vackert, precis som det var i balladerna. Varför kunde inte Arya vara snäll och rar och fin som prinsessan Myrcella? En sådan syster skulle hon velat ha.
Sansa fattade aldrig hur två systrar som fötts med bara två års mellanrum kunde vara så olika. Det skulle varit lättare om Arya varit en oäkting som deras halvbror Jon. Hon såg till och med ut som Jon med ätten Starks långa ansikte och bruna hår och hade ingenting av modern i dragen eller färgerna. Och Jons mor hade varit lågättad, det viskade folk i varje fall. En gång när Sansa var mindre hade hon frågat modern om det inte blivit något misstag och trollen kanske hade stulit hennes riktiga syster. Men modern hade bara skrattat och sagt att nog var Arya hennes dotter alltid och Sansas äkta syster, blod av deras blod. Sansa kunde inte föreställa sig varför modern skulle vilja ljuga om den saken, så hon hade antagit att det måste vara sant.
Då hon närmade sig mitten av lägret glömde hon snart sina bekymmer, för det hade samlats en massa folk omkring drottningens kaross. Sansa hörde hur det surrade av upphetsade röster som i en bikupa. Dörrarna var öppna, såg hon, och drottningen stod på översta trappsteget och log ner mot någon. ”Rådet visar oss en stor ära, mina herrar”, hörde hon henne säga.
”Vad är det som står på?” frågade hon en väpnare som hon kände.
”Rådet har skickat ryttare från Kungshamn för att eskortera oss resten av vägen”, svarade han. ”En hedersvakt för kungen.”
Angelägen om att se lät Sansa Lady bana väg för dem genom trängseln, för folk flyttade sig hastigt åt sidan när de fick syn på skräckvargen. Då Sansa kom närmare upptäckte hon att två riddare knäböjde framför drottningen och deras rustningar var så fina och praktfulla att hon bara stirrade.
Den ene riddaren hade en rustning av vita emaljerade fjäll som glänste som nyfallen snö med ciseleringar och spännen som glittrade i solen. När han tog av sig hjälmen såg Sansa att det var en gammal man med hår lika vitt som rustningen, men ändå verkade han stark och elegant. Från hans axlar hängde kungsvaktens snövita mantel.
Hans följeslagare var en man i tjugoårsåldern vars rustning bestod av metallplattor i djupaste skogsgrönt. Det var den stiligaste man Sansa någonsin sett: lång och kraftfullt byggd med kolsvart hår, som nådde ner till axlarna och ramade in ett slätrakat ansikte, och skrattande gröna ögon som harmonierade med rustningen. Under ena armen hade han en hornprydd hjälm och den magnifika hjälmkammen skimrade av guld.
Först lade Sansa inte märke till den tredje främlingen, för han knäböjde inte tillsammans med de andra utan stod vid sidan av bredvid deras hästar. Det var en mager och bister man som under tystnad följde det som skedde. Hans ansikte var koppärrigt och skägglöst med djupt liggande ögon och infallna kinder. Trots att han inte var någon gammal man hade han bara kvar några få hårtestar som stack ut ovanför öronen, men dem hade han låtit växa långa som en kvinnas hår. Han bar en järngrå ringbrynja över lager av härdat läder, och den var enkel och osmyckad och skvallrade om ålder och flitig användning. Ovanför högra axeln syntes det missfärgade läderfästet på klingan som han hade hängande på ryggen: ett slagsvärd som var för långt att bäras vid sidan.
”Kungen har gett sig ut på jakt, men jag vet att han blir glad över att se er när han kommer tillbaka”, sa drottningen till de båda riddarna som knäböjde framför henne, men Sansa kunde inte slita blicken från den tredje mannen, och han tycktes känna hennes blick, för han vred långsamt på huvudet. Lady morrade. Plötsligt fylldes Sansa Stark av skräck, och hon hade aldrig i hela sitt liv varit så rädd. Hon backade ett steg och stötte till någon.
Starka händer tog henne om axlarna och för ett ögonblick trodde Sansa att det var fadern, men då hon vände sig om stirrade Sandor Cleganes brännskadade ansikte ner på henne med munnen förvriden till ett fasansfullt hånflin. ”Du skakar ju, flicka”, sa han med väsande röst. ”Skrämmer jag dig så?”
Det gjorde han och hade gjort det sedan hon första gången såg den förödelse som elden ställt till med i hans ansikte, men nu verkade han inte hälften så skrämmande som den andre, fast Sansa slet sig ändå loss från honom. Blodhunden skrattade och Lady ställde sig mellan dem och morrade varnande. Sansa sjönk ner på knä och slog armarna om vargen. Det stod fullt av folk omkring dem och stirrade och hon kände deras blickar på sig. Här och var hörde hon låga kommentarer och fniss.
”En varg”, utropade en man och någon annan sa: ”Vid alla sju helveten, det där är en skräckvarg”, och den förste mannen frågade: ”Vad gör den i lägret?”, och Blodhundens väsande röst svarade: ”Familjen Stark använder dem som ammor.” Sansa märkte att de båda främmande riddarna tittade ner på henne och Lady med dragna svärd och då blev hon rädd igen och skämdes och ögonen fylldes av tårar.
Hon hörde drottningen säga: ”Gå till henne, Joffrey.”
Så stod hennes prins där.
”Lämna henne i fred”, sa Joffrey. Han lutade sig över henne och var mycket ståtlig i blått ylle och svart läder med de gyllene lockarna skinande som en krona i solen. Han räckte henne handen och drog upp henne på fötter. ”Vad är det, min kära? Varför är du rädd? Ingen ska göra dig något ont. Stoppa ner svärden igen allihop, för vargen är bara hennes lilla husdjur.” Han tittade på Sandor Clegane. ”Och du, hund, i väg med dig, för du skrämmer min trolovade.”