Men mannen som de fann fastbunden till händer och fötter vid fästningsmuren i väntan på sin dom var gammal och skinntorr och inte mycket längre än Robb. Han hade förlorat båda öronen och ett finger genom förfrysning, och han var helt klädd i svart och såg ut precis som bröderna i nattens väktare, förutom att pälsen var trasig och smutsig.
Andedräkten från män och hästar blandades och ångade i den kalla morgonluften då fadern lät skära ner mannen från muren och släpa honom framför dem. Robb och Jon satt raka och stilla på hästarna och mellan sig hade de Bran på sin ponny som försökte se äldre ut än sina sju år och låtsas som om han varit med om detta förut. En svag vind blåste genom fästningsporten, och över deras huvuden vajade ätten Starks av Vinterhed baner: en grå skräckvarg på snövit botten.
Brans far satt värdigt på sin häst. Hans långa bruna hår fladdrade i vinden. Det prydligt ansade skägget hade stänk av vitt och fick honom att se äldre ut än sina trettiofem år. Den här dagen hade han ett bistert uttryck i de grå ögonen och verkade inte alls vara samme man som brukade sitta framför brasan på kvällarna och lågmält berätta om hjältarnas tidsålder och skogens barn. Han hade tagit av sig faderns ansikte, tänkte Bran, och satt på sig lord Starks av Vinterhed ansikte.
Det ställdes frågor och gavs svar där i den kyliga morgonen, men efteråt kunde Bran inte minnas mycket av vad som sagts. Till slut gav hans far en order och två av hans soldater släpade fram trashanken till bokstocken mitt på borggården. De tvingade ner hans huvud mot det hårda svarta träet. Lord Eddard Stark satt av och hans myndling Theon Greyjoy kom fram med svärdet. Svärdet hette Is och det var lika brett som en manshand och till och med längre än Robb. Klingan var av valyriskt stål och den var smidd med trolldom och mörk som rök. Det fanns inget så vasst som valyriskt stål.
Fadern drog av sig handskarna och räckte dem till Jory Cassel, kaptenen för slottsvakten. Så fattade han Is med bägge händerna och sa: ”I Robert av huset Baratheons namn, den förste av hans namn, kung över andalerna och rhoynarerna och de första människorna, härskare över de sju konungarikena och rikets beskyddare, dömer jag, Eddard av huset Stark, lord av Vinterhed och ståthållare i Norden, dig till döden.” Han lyfte slagsvärdet högt över huvudet.
Brans halvbror Jon Snö flyttade sig närmare. ”Se till att ha ponnyn under kontroll”, viskade han, ”och titta inte bort, för far märker om du gör det.”
Bran höll ponnyn i strama tyglar och tittade inte bort.
Fadern högg av mannens huvud med ett enda säkert hugg, och blodet sprutade ut över snön lika rött som sommarvin. En av hästarna stegrade sig och mannen som satt på den hade fullt sjå att hindra den från att skena. Bran kunde inte slita blicken från blodet som snabbt sögs upp av snön runt omkring stocken och färgade den röd.
Huvudet studsade ner på en bastant rot, rullade en bit och stannade vid Greyjoys fot. Theon var en mager och mörk yngling på nitton år som tyckte allt var lustigt. Han skrattade, satte foten mot huvudet och sparkade i väg det.
”Idiot”, muttrade Jon så lågt att Greyjoy inte hörde det. Han lade handen på Brans axel och Bran tittade på halvbrodern. ”Du skötte dig bra”, sa Jon högtidligt. Jon var fjorton och van vid att se rättvisa skipas.
Det kändes kallare under den långa ritten tillbaka mot Vinterhed trots att vinden hade lagt sig och solen stod högre på himlen. Bran red tillsammans med sina bröder, långt före huvudtruppen, och hans ponny fick kämpa hårt för att hålla jämna steg med deras hästar.
”Desertören dog modigt”, förkunnade Robb. Han var stor och bredaxlad och växte för var dag som gick, och han hade moderns färger: den ljusa hyn, det kastanjeröda håret och de blå ögonen som var typiska för ätten Tully av Flodvattnet. ”Han var åtminstone modig.”
”Nej, det var inte mod”, invände Jon Snö lågt. ”Den mannen var död av rädsla, och det kunde man se i hans blick, Stark.” Jons ögon var så mörkt grå att de nästan verkade svarta, men det fanns inte mycket som de inte såg. Han var jämnårig med Robb, men de var inte lika. Jon var smärt medan Robb var muskulös, mörk medan Robb var ljus, smidig och snabb medan halvbrodern var stark och säker.
Robb var inte övertygad. ”Må vålnaderna ta hans blick”, svor han. ”Han dog värdigt. Ska vi rida i kapp till bron?”
”Kör till!” ropade Jon och satte hälarna i sidorna på hästen. Robb svor till och satte efter honom, och de galopperade i väg medan Robb skrattade och skrek, Jon var tyst och koncentrerad och snön sprutade om hästarnas hovar.
Bran försökte inte följa efter, för hans ponny kunde inte springa lika fort. Han hade sett trashankens blick och tänkte på den nu. Efter en stund avtog ljudet av Robbs skratt och det blev åter tyst i skogen.
Han var så djupt försjunken i tankar att han inte hörde att resten av sällskapet hunnit i fatt honom förrän fadern red upp vid hans sida. ”Mår du bra, Bran?” frågade han, inte ovänligt.
”Ja, far”, sa Bran och såg upp. Där fadern satt på sin stora stridshäst klädd i päls och skinnbyxor tornade han upp sig över honom som en jätte. ”Robb säger att mannen dog modigt, men Jon säger att han var rädd.”
”Vad tror du?” undrade fadern.
Bran funderade. ”Kan en man vara modig även om han är rädd?”
”Det är bara då en man kan vara modig”, svarade fadern. ”Förstår du varför jag gjorde det?”
”Han var rövare”, sa Bran. ”De rövar bort kvinnor och säljer dem till vålnaderna.”
Fadern log. ”Gamla Nan har berättat rövarhistorier för dig igen. I själva verket var mannen edsbrytare och desertör från nattens väktare. Det finns inga farligare män, för desertören vet att han får plikta med sitt liv om han blir tagen och därför drar han sig inte för något brott, hur vidrigt det än är. Men du missförstod mig. Frågan var inte varför mannen måste dö utan varför jag måste verkställa domen.”
Bran hade inget svar på det. ”Kung Robert har en skarprättare”, sa han osäkert.
”Det har han”, instämde fadern, ”precis som Targaryenkungarna före honom, men vi gör på det gamla sättet. De första människornas blod flyter fortfarande i ådrorna på ätten Stark, och vi håller fast vid den uppfattningen att den man som avkunnar domen ska svinga svärdet. Om man är beredd att ta en mans liv är man skyldig honom att se honom i ögonen och höra hans sista ord, för om man inte klarar av att göra det förtjänar mannen kanske inte att dö.
En dag ska du bli Robbs vasall, Bran, och hålla en egen borg i din brors och din konungs tjänst, och då måste även du skipa rättvisa. När den dagen kommer får du inte finna nöje i uppgiften, men du får inte heller titta bort. En härskare som gömmer sig bakom betalda bödlar glömmer snart vad döden innebär.”
Just då dök Jon upp på krönet av kullen framför dem. Han vinkade och skrek. ”Far, Bran, kom fort och se vad Robb har hittat!” Så var han borta igen.
Jory red upp bredvid dem. ”Bekymmer, ers nåd?”
”Förmodligen”, svarade fadern. ”Kom, så ska vi ta reda på vad mina söner nu har hittat på för ofog.” Han satte hästen i trav, och Jory, Bran och de andra följde efter.
De hittade Robb på flodstranden norr om bron och Jon satt fortfarande till häst bredvid honom. Sensommarens snöfall hade varit rikliga det här månadsskiftet, och Robb stod med snö ända upp till knäna och huvan nerfälld så att solen sken på håret. Han hade något i famnen och de båda pojkarna pratade med dämpade och upphetsade röster.