Den ständigt lika trogne Blodhunden bugade och försvann tyst i mängden, och Sansa försökte återfå behärskningen. Hon kände sig som en idiot, för hon var ju trots allt en Stark av Vinterhed, en högättad dam och en dag skulle hon bli drottning. ”Det var inte han, dyre prins”, försökte hon förklara, ”utan den andre.”
De bägge främmande riddarna växlade en blick. ”Payne?” småskrattade den unge mannen i grön rustning.
Den äldre mannen i vitt talade mjukt till Sansa. ”Ofta skrämmer ser Ilyn även mig, lilla vän, för han ser skräckinjagande ut.”
”Och det ska han också göra.” Drottningen hade stigit ner från karossen och åskådarna drog sig åt sidan för att släppa fram henne. ”Om de onda inte fruktar kungens rättvisa har man valt fel man för ämbetet.”
Äntligen fick Sansa mål i mun. ”Då har ni definitivt valt rätt man, ers höghet”, förklarade hon och skrattsalvorna dånade runt omkring henne.
”Väl talat, barn”, berömde den gamle mannen i vitt, ”och som det anstår dottern till Eddard Stark. Det är en ära att få göra din bekantskap även om vi möts under lite ovanliga former. Jag är ser Barristan Selmy i kungsvakten.” Han bugade.
Sansa kände igen namnet och nu visade hon prov på den uppfostran som mamsell Mordana under årens lopp bibringat henne. ”Befälhavaren för kungsvakten”, sa hon artigt, ”och rådgivare till Robert och till Aerys Targaryen före honom. Äran är helt på min sida, ädle riddare, för även långt uppe i norr prisar trubadurerna Barristan den djärves bedrifter.”
Den gröne riddaren skrattade igen. ”Barristan den gamle, menar du. Smickra honom inte så förskräckligt, barn, för han har redan alltför höga tankar om sig själv.” Han log mot henne. ”Och nu, vargflicka, om du kan sätta ett namn även på mig måste jag medge att du inte kan vara någon annan än vår hands dotter.”
Joffrey stelnade till bredvid henne. ”Tänk på hur du tilltalar min trolovade.”
”Jag kan svara”, insköt Sansa snabbt för att släcka prinsens vrede och log mot den gröne riddaren. ”Er hjälm har gyllene horn, ers nåd, och kronhjorten är kungahusets vapen. Kung Robert har två bröder och eftersom ni är så ung måste ni vara Renly Baratheon, lord av Stormens ände och rådgivare till kungen, och så namnger jag er.”
Ser Barristan småskrattade. ”Eftersom han är så ung måste han vara en struttande sprätt, och så namnger jag honom.”
Alla skrattade, och högst av alla lord Renly själv. Spänningen i luften var försvunnen och Sansa började känna sig väl till mods…tills ser Ilyn Payne knuffade sig fram mellan två män och stod där framför henne med hårt ansikte. Han sa inte ett ord. Lady visade tänderna och började morra lågt och hotfullt, men den här gången tystade Sansa vargen med en klapp på huvudet. ”Jag ber om ursäkt ifall jag har förolämpat er, ser Ilyn”, sa hon.
Hon väntade på ett svar, men det kom inget. Då skarprättaren såg på henne tycktes hans bleka, färglösa ögon slita av henne kläderna och sedan huden så att hennes själ var alldeles naken framför honom. Fortfarande utan att säga ett ord vände han sig om och gick därifrån.
Sansa förstod inte och tittade på prinsen. ”Sa jag något fel, ers höghet? Varför ville han inte tala till mig?”
”Ser Ilyn har inte känt sig talför på de senaste fjorton åren”, kommenterade lord Renly med ett illmarigt leende.
Joffrey gav sin farbror en hatisk blick och tog sedan Sansas händer i sina. ”Aerys Targaryen lät dra ut hans tunga med heta tänger.”
”Men han är mycket vältalig med svärdet”, insköt drottningen, ”och han är obrottsligt lojal mot riket.” Så log hon vänligt och tillade: ”Sansa, rådgivarna och jag måste samtala ända tills kungen kommer tillbaka med din far, så jag är rädd för att vi får skjuta upp din dag tillsammans med Myrcella. Framför mina ursäkter till din syster, men du kan väl ta hand om vår gäst i dag, Joffrey?”
”Gärna, mor”, svarade Joffrey formellt. Han tog Sansa i armen och ledde henne bort från karossen, och hennes livsandar steg. En hel dag med prinsen! Hon betraktade Joffrey med tillbedjan i blicken. Han var så ståtlig, tänkte hon, och han hade räddat henne från ser Ilyn och Blodhunden på nästan samma sätt som i balladerna, som den gången ser Serwyn av spegelskölden räddade prinsessan Daeryssa från jättarna eller prins Aemon drakriddaren försvarade drottning Naerys heder mot den ondskefulle ser Morgils förtal.
Joffrey lade handen på hennes arm och det fick hjärtat att slå fortare. ”Vad vill du göra?”
Vara tillsammans med dig, tänkte Sansa, men högt sa hon: ”Det får du bestämma, min prins.”
Joffrey tänkte efter. ”Vi skulle kunna ta en ridtur.”
”Å, jag älskar att rida”, försäkrade Sansa.
Joffrey kastade en blick på Lady som följde dem i hälarna. ”Din varg kan skrämma hästarna och min hund skrämmer tydligen dig. Vad säger du om att lämna kvar bägge två och ge oss ut på egen hand?”
Sansa tvekade. ”Om du vill”, svarade hon tvekande, ”och jag antar att jag kan binda Lady.” Men hon förstod inte riktigt. ”Jag visste inte att du hade någon hund…”
Joffrey skrattade. ”Egentligen är han min mors hund, och hon har satt honom på att vakta mig, så det gör han.”
”Du menar Blodhunden”, sa hon och blev arg på sig själv för att hon fattade så långsamt. Hennes prins skulle aldrig kunna älska henne om hon verkade dum. ”Är det säkert att lämna honom kvar?”
Prins Joffrey såg ut att vara irriterad över att hon ens kom på tanken att fråga. ”Var inte rädd, min söta, för jag är nästan vuxen och jag slåss inte med trä som dina bröder. Allt jag behöver är det här.” Han drog sitt svärd och visade det för henne: ett tveeggat långsvärd, som var skickligt förminskat för att passa en pojke på tolv, i glänsande blått stål med läderkavel och ett lejonhuvud i guld som svärdsknapp. Sansa kom med beundrande utrop och Joffrey såg belåten ut. ”Jag kallar det Lejontand”, berättade han.
Så de lämnade kvar hennes skräckvarg och hans livvakt i lägret och gav sig i väg längs den norra stranden av Treudden med bara Lejontand i sällskap.
Det var en sagolik, magisk dag. Luften var varm och tung av blomdoft och här hade skogarna en mjuk skönhet som Sansa aldrig sett i Norden. Prins Joffreys häst var en fux, snabb som vinden, och han red den med vårdslös nonchalans och så fort att Sansa hade all möda i världen att hinna med på sitt sto. Det var en dag som gjord för äventyr. De utforskade hålorna i flodbanken och spårade en skuggkatt till dess lya, och när de blev hungriga hittade Joffrey ett fäste med hjälp av röken och sa åt folket att hämta mat och vin till sin prins och hans dam. De åt färsk forell från floden och Sansa drack mer vin än hon någonsin gjort förut. ”Far låter oss bara få en bägare och bara på fester”, erkände hon för prinsen.
”Min trolovade får dricka så mycket hon vill”, förkunnade Joffrey och fyllde på hennes bägare.
Efter maten tog de det lugnare. Joffrey sjöng för henne medan de red och hans röst var klar och melodisk. Sansa kände sig lite yr av vinet. ”Borde vi inte vända tillbaka?” frågade hon.
”Snart”, svarade Joffrey. ”Slagfältet ligger alldeles där framme vid flodkröken, och det var där min far dödade Rhaegar Targaryen. Han krossade bröstet på honom, krasch, rakt igenom rustningen.” Joffrey svingade en inbillad stridsklubba för att visa henne hur det hade gått till. ”Sedan dödade morbror Jaime gamle Aerys och min far blev kung…Men vad är det som låter?”
Sansa hörde det också, ljudet av trä mot trä som ekade i skogen. ”Jag vet inte”, sa hon, men det gjorde henne nervös. ”Kom Joffrey, så rider vi tillbaka.”