”Hur visste du att jag fanns i staden?” undrade hon.
”Lord Varys vet allt”, svarade Petyr med ett slugt leende, ”och han kommer snart, men jag ville träffa dig ensam först. Det är så länge sedan, Cat. Hur många år?”
Catelyn låtsades inte om hans familjära ton och det fanns viktigare frågor hon ville ha svar på. ”Så det var kungens spindel som hittade mig.”
Lillfinger ryckte till. ”Kalla honom inte det, för han är ytterst känslig, och det beror väl på att han är eunuck, antar jag. Ingenting händer här i staden som inte Varys känner till. Ofta vet han om det innan det inträffar, för han har informatörer överallt. Sina små fåglar, kallar han dem. En av hans små fåglar hörde talas om ditt besök, och som tur var kom Varys först till mig.”
”Varför till dig?”
Han ryckte på axlarna. ”Varför inte till mig? Jag är skattmästare och kungens egen rådgivare. Selmy och lord Renly red norrut för att möta Robert och lord Stannis har begett sig till Draksten och kvar är bara stormäster Pycelle och jag. Det var ett solklart val. Jag har alltid varit god vän med din syster Lysa, och det vet Varys.”
”Känner Varys till…”
”Lord Varys känner till allt…utom varför du är här.” Han höjde ett ögonbryn. ”Varför är du här?”
”En hustru har rätt att längta efter sin make och om en mor vill träffa sina döttrar finns det väl ingen som kan klandra henne?”
Lillfinger skrattade. ”Å, mycket bra, men förvänta dig inte att jag ska tro på det där, för jag känner dig alldeles för väl. Hur löd ätten Tullys ord nu igen?”
Hon blev torr i halsen. ”Familjen, plikten, äran”, rabblade hon stelt. Han kände henne alldeles för väl.
”Familjen, plikten, äran”, upprepade han, ”ord som krävde att du stannade kvar på Vinterhed där vår hand lämnade dig. Nej, något har hänt, och den här plötsliga färden skvallrar om brådska. Jag ber dig, låt mig hjälpa dig, för gamla goda vänner bör aldrig tveka att ta stöd av varandra.” Det hördes en svag knackning på dörren. ”Stig in”, ropade Lillfinger.
Mannen som steg in genom dörren var fet, parfymerad och pudrad och hårlös som ett ägg. Han bar en väst av guldtyg över en löst sittande tunika i purpurfärgat siden och på fötterna hade han spetsiga tofflor av mjuk sammet. ”Lady Stark”, utbrast han och tog hennes hand i sina båda, ”vilken glädje att få se er efter alla dessa år.” Hans hud var mjuk och fuktig, och andedräkten doftade syren. ”Å, era stackars händer. Har ni bränt dem, ers nåd? Fingrarna är så spröda…Vår gode mäster Pycelle gör en underbar salva. Ska jag skicka efter en burk?”
Catelyn drog handen ur hans grepp. ”Tack, ers nåd, men min egen mäster Luwin har redan skött om mina sår.”
Varys böjde på huvudet. ”Det var mycket ledsamt att höra om er son, och så ung också. Gudarna är grymma.”
”Om det är vi överens, lord Varys”, sa hon. Titeln var bara en artighetsbetygelse som han fick som rådsmedlem, och Varys var inte lord av någonting utom spindelnätet och bara mästare över sina spioner.
Eunucken slog ut med sina mjuka händer. ”Om mer än så, hoppas jag, sköna dam. Jag hyser den allra största aktning för er make, vår nya hand, och jag vet att vi båda älskar kung Robert.”
”Ja”, var hon tvungen att instämma. ”Givetvis.”
”Aldrig har en kung varit så älskad som vår Robert”, insköt Lillfinger spydigt och log slugt. ”Åtminstone har lord Varys inte hört något annat.”
”Ädla dam”, sa lord Varys förekommande, ”det finns män i de fria städerna med förunderliga helande krafter. Säg bara till, så ska jag skicka efter någon av dem för att hjälpa er käre Bran.”
”Mäster Luwin gör allt som kan göras för Bran”, fastslog hon, för hon ville inte tala om Bran, inte här, inte med dessa män. Hon litade bara lite på Lillfinger och inte alls på Varys, och hon ville inte låta dem se hennes sorg. ”Lord Baelish har berättat att jag har er att tacka för att jag är här.”
Varys fnittrade som en liten flicka. ”O ja, jag antar att jag är den skyldige. Jag hoppas ni förlåter mig, ers nåd.” Han sjönk ner på en stol och satte händerna mot varandra. ”Jag undrar om jag får besvära er med att visa dolken?”
Catelyn Stark stirrade som bedövad på eunucken. Han var en spindel, tänkte hon vilt, en trollkarl eller värre. Han visste saker som ingen rimligtvis kunde veta, såvida inte…”Vad har ni gjort med ser Rodrik?” frågade hon.
Lillfinger förstod ingenting. ”Jag känner mig precis som riddaren som kommer till slagfältet utan lans. Vad är det för dolk ni talar om? Vem är ser Rodrik?”
”Ser Rodrik är vapenmästare på Vinterhed”, upplyste Varys, ”och jag kan försäkra er, lady Stark, att inget alls har gjorts med den ädle riddaren. Han var här tidigt i eftermiddags och besökte ser Aron Santagar i rustkammaren och de pratade om en viss dolk. Vid solnedgången lämnade de slottet tillsammans och gick till det där gräsliga kyffet där ni bor. De är fortfarande där och sitter och dricker i skänkrummet medan de väntar på att ni ska komma tillbaka. Ser Rodrik blev djupt orolig då han upptäckte att ni var försvunnen.”
”Hur kan ni veta allt det där?”
”Små fåglar som viskar”, svarade Varys leende. ”Jag vet saker, ädla dam, för det är mitt jobb.” Han ryckte på axlarna. ”Har ni dolken med er?”
Catelyn tog fram den och kastade den på bordet framför honom. ”Här. Kanske kan era små fåglar viska namnet på vem den tillhör.”
Varys lyfte kniven med överdriven försiktighet och drog med tummen längs eggen. Blodet vällde fram och han gav ifrån sig ett skrik och släppte dolken.
”Var försiktig”, manade Catelyn, ”för den är vass.”
”Ingenting har en sådan egg som valyriskt stål”, kommenterade Lillfinger samtidigt som Varys sög på sin blödande tumme och såg förebrående på Catelyn. Lillfinger vägde kniven i handen och kände på fästet. Så kastade han upp den i luften och fångade den igen med andra handen. ”Vilken fantastisk balans. Vill du hitta ägaren, är det därför du är här? Du behöver inte ser Aron för det. Du borde ha kommit till mig.”
”Och om jag hade gjort det”, svarade hon, ”vad skulle du då ha talat om för mig?”
”Jag skulle ha talat om för dig att det bara fanns en sådan kniv i Kungshamn.” Han tog dolken mellan tummen och pekfingret, drog den bakåt över axeln och kastade den tvärs över rummet med en van snärt med handleden. Den slog i dörren och trängde vajande djupt in i träet. ”Den är min.”
”Din?” Det kunde inte stämma, för Petyr hade inte varit på Vinterhed.
”Eller rättare sagt var min fram till torneringen på prins Joffreys namndag”, förklarade han och gick tvärs över rummet för att dra ut dolken ur träet. ”Jag höll på ser Jaime i dusten tillsammans med halva hovet.” Petyrs förlägna leende fick honom nästan att se ut som en pojke igen. ”Då Loras Tyrell kastade honom ur sadeln blev många av oss lite fattigare. Ser Jaime förlorade hundra gulddrakar, drottningen förlorade ett smaragdsmycke och jag förlorade min kniv. Hennes höghet fick tillbaka smaragden, men vinnaren behöll resten.”
”Vem? ” frågade Catelyn med munnen torr av rädsla, och fingrarna värkte av ihågkommen smärta.
”Dvärgen”, svarade Lillfinger medan lord Varys iakttog hennes ansikte. ”Tyrion Lannister.”