Men så tröttnade spöket och kom tillbaka till vardagsrummet. Lillebror hade plockat upp hushållspengarna och ringen och broschen och lagt tillbaka dem i sekretären, och Gunilla och Krister hade samlat ihop alla silverskedarna som Fille hade tappat, när han sprang mellan köket och vardagsrummet.
— Världens bästa spöke, det är Karlsson på Taket, sa spöket och tog av sig spökkostymen.
Och barnen skrattade och var så glada, och Karlsson sa:
— Ingenting går opp mot ett spöke, när det gäller att skrämma tjuvar. Om folk visste, hur bra det var, så skulle dom tjudra ett litet argsint spöke vid vartenda kassaskåp i hela stan.
Lillebror var så glad, att han hoppade, för att mammas hushållspengar och ring och brosch och pappas guldmedalj och alla silverskedarna var räddade, och han sa:
— Tänk, att folk är så dumma, så dom tror på spöken! Det finns ingenting övernaturligt, det har pappa sagt.
Han nickade eftertryckligt.
— Dumma tjyvar, dom trodde, att det var ett spöke som kom fram ur skåpet, och så var det ingenting övernaturligt alls utan bara Karlsson på Taket.
7
Karlsson trollar med filurhunden Ahlberg
Nästa morgon kom en liten sömnig, rufsig figur i blårandig pyjamas tassande på bara fötter ut till mamma i köket. Bosse och Bettan hade gått till skolan och pappa till kontoret. Men Lillebror skulle inte iväg förrän lite senare, och det var bra, för han ville gärna vara ensam med mamma ett litet slag så här på morgonen. Fastän han var en stor pojke, som redan gick i skolan, tyckte han ändå om att sitta i mammas knä, när ingen såg det. Det gick så bra att prata då, och om de hade gott om tid, brukade mamma och Lillebror sjunga och berätta sagor för varann.
Mamma satt vid köksbordet och läste tidningen och drack sitt morgonkaffe. Lillebror klättrade tyst upp i knät på henne och kröp ihop i hennes famn, och hon höll honom stilla där, tills han hade vaknat ordentligt.
Den där promenaden i går kväll hade blivit lite längre än meningen var, och när mamma och pappa kom hem, låg Lillebror redan i sin säng och sov. Han hade sparkat av sig, och när mamma skulle stoppa om honom, såg hon, att det var två fula hål på lakanet och det var så smutsigt också, någon hade ritat på det med svartkrita. Inte underligt att Lillebror hade somnat så hastigt, tänkte mamma. Men nu hade hon syndaren här i sitt knä, och hon tänkte sannerligen inte släppa honom ifrån sig utan en förklaring.
— Hör nu, Lillebror, sa hon, jag skulle bra gärna vilja veta, vem som har gjort dom där hålen på ditt lakan, kom bara inte och säg att det är Karlsson på Taket!
Lillebror teg och tänkte ihärdigt. Det var ju Karlsson på Taket, som hade gjort hålen, och så fick han inte säga det! Då var det nog bäst att hålla tyst med det där om tjuvarna också, för mamma skulle nog inte tro det heller.
— Nå, sa mamma, när hon inte fick något svar.
— Kan du inte fråga Gunilla i stället, sa Lillebror listigt. Gunilla kunde få tala om för mamma, hur det hängde ihop, henne måste ju mamma tro på.
Jaså, det var Gunilla som hade klippt sönder lakanen, tänkte mamma. Och hon tyckte, att Lillebror var en fin pojke, som inte skvallrade utan ville låta Gunilla själv få tala om, vad hon hade ställt till. Mamma gav Lillebror en liten kram. Hon beslöt att inte fråga mer om lakanet just nu, men Gunilla skulle hon allt ta itu med på skarpen, när hon fick tag i henne.
— Du tycker allt väldigt mycket om Gunilla, va, sa mamma.
— Ja, rätt så…sa Lillebror.
Mamma började snegla lite i tidningen igen, och Lillebror satt tyst i hennes knä och tänkte. Vilka var det, som han tyckte om egentligen? Mamma först och främst…och så pappa. Bosse och Bettan tyckte han om ibland, ja, han tyckte om dom för det mesta…särskilt Bosse…men ibland var han så arg på dom, så han kunde gå i bitar! Karlsson på Taket tyckte han om. Och Gunilla tyckte han om…rätt så. Kanske han skulle gifta sig med henne, när han blev stor, för en fru måste man väl ha antingen man ville eller inte. Fast helst skulle han vilja gifta sig med mamma förstås…men det kanske inte gick.
När han hade hunnit så långt, kom han plötsligt att tänka på någonting, som gjorde honom orolig.
— Hör du, mamma, om Bosse dör, när han blir stor, måste jag gifta mig med hans fru då?
Mamma satte häpen ifrån sig kaffekoppen.
— Varför i all sin dar tror du det, sa hon.
Det lät som om hon tänkte skratta, och då blev Lillebror rädd att han hade sagt något dumt och ville inte tala om saken mer. Men mamma envisades:
— Varför tror du det?
— Jag har ju fått Bosses gamla cykel, sa Lillebror motvilligt. Och hans gamla skidor…och hanses skridskor som han hade, när han var så gammal som jag…och hans gamla pyjamas och gymnastikskor och allting.
— Men hans gamla fru ska du få slippa, det lovar jag, sa mamma. Och hon skrattade inte, som tur var.
— Kan inte jag få gifta mig med dig istället, föreslog Lillebror.
— Jag vet inte, hur det ska gå till, sa mamma. Jag är ju redan gift med pappa.
Ja, det var ju så sant…
— Vilken fenominal otur, att pappa och jag skulle bli kära i samma en, sa Lillebror misslynt.
Men då skrattade mamma och sa:
— Nej, vet du, det tycker jag var riktigt bra.
— Det säger du, ja, sa Lillebror. Men jag får väl ta Gunilla då, la han till. För nån måste man väl ha.
Han tänkte efter igen, och han tyckte inte, att det skulle vara alls roligt att bo tillsammans med Gunilla. Hon kunde nog vara marig ibland. Och förresten ville han bo med mamma och pappa och Bosse och Bettan. En fru var inte något som han längtade speciellt efter.
— Jag skulle mycket hellre vilja ha en hund än en fru, sa han. Mamma, kan jag inte få en hund?
Mamma suckade. Sisådär, nu började Lillebror prata om sin välsignade hund igen! Det var nästan lika besvärligt som det där med Karlsson på Taket.
— Vet du, Lillebror, nu tror jag du måste gå och klä på dig, sa mamma. Annars hinner du inte till skolan.
— Typiskt, sa Lillebror förgrymmad. När jag pratar om min hund, då börjar du att prata om skolan!
Det var ändå rätt skojigt att gå till skolan i dag, för han hade så mycket att prata med Krister och Gunilla om. De hade sällskap på hemvägen som vanligt, och det var trevligare än på länge, tyckte Lillebror, nu när Gunilla och Krister också kände Karlsson på Taket.
— Han är så kulig, tycker jag, sa Gunilla. Tror du, att han kommer i dag också?
— Det vet jag inte, sa Lillebror. Han säger bara att han kommer ungefär, och det kan vara närsomhelst.
— Jag hoppas, att han kommer ungefär i dag, sa Krister. Gunilla och jag kör med dig hem, får vi det?
— Gärna för mig, sa Lillebror.
Det fanns visst en till, som ville följa med. Just när barnen skulle gå över gatan, kom en liten svart pudelvalp framkilande till Lillebror. Han nosade honom i knävecket och gläfste sällskapligt.
— Titta, en sån liten rar jycke, sa Lillebror alldeles själaglad. Titta, han är visst rädd för trafiken och vill gå med mig över gatan!
Lillebror var lycklig att få lotsa honom över precis hur många gator som helst. Kanske valpen kände det på sig, för den travade med över gatukorsningen, tätt tryckt mot Lillebrors ben.
— Vad söt han är, sa Gunilla. Kom här, lilla jycke!
— Nä, han vill vara hos mig, sa Lillebror och tog ett stadigt tag om valpen, han gillar mig.
— Han gillar mig också, så det så, sa Gunilla. Den lilla valpen såg ut som om han gillade alla i hela världen, bara de gillade honom. Och Lillebror gillade honom, å, vad han gillade honom! Han böjde sig ner och smekte valpen och lockade på honom och gav ifrån sig en hel massa små ömma läten, som allihop bara betydde, att den här valpen var den raraste, raraste, raraste hund som fanns. Valpen viftade på svansen och såg ut som om han tyckte det han också. Han gläfste och skuttade glatt med, när barnen svängde in på sin egen gata.