Lillebror greps av ett vansinnigt hopp.
— Han kanske inte har nånstans att bo, sa han. Det kanske inte är nån, som rår om honom!
— Ä, det är det ju, sa Krister.
— Tig med dig du, sa Lillebror argt, det vet väl inte du!
Krister, som hade Joffa, vad begrep han, hur det var att inte ha någon hund, ingen enda hund alls!
— Kom du, lilla jycke, lockade Lillebror och kände sig mer och mer säker, att valpen inte hade någonstans att bo.
— Akta dig, så han inte följer med dig hem, sa Krister.
— Ja, men det får han, sa Lillebror. Jag vill, att han ska följa med.
Och valpen följde med. Ända hem till Lillebrors port följde han med. Och sedan tog Lillebror honom i famnen och bar honom uppför trapporna.
— Jag ska fråga mamma, om jag får ha honom, sa Lillebror ivrigt. Men mamma var inte inne. Det låg en lapp på köksbordet, att hon var nere i tvättstugan och att Lillebror kunde hitta henne där, om det var något han ville.
Men valpen satte iväg som en raket rakt in i Lillebrors rum, och Lillebror och Gunilla och Krister sprang efter. Lillebror var alldeles vild av fröjd.
— Han ville nog bo hos mig, sa han.
I samma ögonblick kom Karlsson på Taket inputtrande genom fönstret.
— Hejsan hoppsan, skrek han. Har ni tvättat hunn, eftersom han har krympt?
— Det här är ju inte Joffa, ser du väl, sa Lillebror. Det här är min hund.
— Det är det ju inte, sa Krister.
— Du har väl ingen hund, sa Gunilla.
— Jag, jag har tusen hundar oppe hos mig, sa Karlsson. Världens bästa hundskötare …
— Jag såg inga hundar, när jag var oppe hos dig, sa Lillebror.
— Dom var ute och flög, försäkrade Karlsson. Det är flygande hundar som jag har.
Lillebror hörde inte på Karlsson. Tusen flygande hundar var ingenting mot den här lilla söta valpen.
— Jag tror inte, att det är nån som rår om honom, sa han om igen.
Gunilla böjde sig ner över hunden.
— Det står i alla fall Ahlberg på halsbandet, sa hon.
— Och då förstår du väl, att det är dom, som rår om honom, sa Krister.
— Ahlberg kanske är dö’, sa Lillebror.
Vem Ahlberg än var, så tyckte han illa om honom. Men så kom han att tänka på någonting bra.
— Det kanske är jycken, som heter Ahlberg, sa han och såg vädjande på Krister och Gunilla. De skrattade retsamt.
— Jag har flera stycken hundar, som heter Ahlberg, sa Karlsson. Hejsan hoppsan, Ahlberg!
Valpen tog ett litet skutt mot Karlsson och skällde muntert.
— Där ser ni, skrek Lillebror. Han vet själv, att han heter Ahlberg. Kom här, lilla Ahlberg!
Gunilla fångade in valpen.
— Det står ett telefonnummer på halsbandet också, sa hon obarmhärtigt.
— Hunn’ har egen telefon, sa Karlsson. Säg åt honom, att han ringer hem till sin hushållerska och talar om, att han är bortsprungen. Det gör alltid mina hundar, när dom har sprungit bort sig.
Han klappade valpen med sin lilla knubbiga hand.
— En av mina hundar, som heter Ahlberg, han sprang bort sig häromdagen, sa Karlsson. Och då ringde han hem för att tala om det. Men han hade lite trassel med petmojen, så han kom till en gammal majorska borta på Kungsholmen istället, och när hon hörde, att det var en hunn i telefon, så sa hon: ’Det är fel nummer’. ’Vad svarar ni för då’, sa Ahlberg, för han är en sån klok hunn.
Lillebror hörde inte på Karlsson. Just nu intresserade han sig inte för någonting annat än den lilla valpen, och han brydde sig inte ens om, när Karlsson sa, att han kände sig upplagd för lite skoj. Men då plutade Karlsson med underläppen och sa:
— Jag är inte me’, om du bara ska hålla på med hunn’ hela tiden. Jag ska väl också ha nånting roligt!
Det höll Gunilla och Krister med honom om.
— Vi skulle kunna ha en trolleriföreställning, sa Karlsson, när han hade slutat tjura. Världens bästa trollerimakare, gissa vem det är!
Lillebror och Gunilla och Krister gissade genast, att det måste vara Karlsson.
— Då bestämmer vi, att vi har en trolleriföreställning då, sa Karlsson.
— Ja, sa barnen.
— Och så bestämmer vi, att det kostar en kola i inträde, sa Karlsson.
— Ja, sa barnen.
— Och så bestämmer vi att alla kolorna ska gå till välgörande ändamål, sa Karlsson.
— Nja, sa barnen lite fundersamt.
— Och så finns det bara ett riktigt välgörande ändamål, och det är Karlsson på Taket, sa Karlsson.
Barnen tittade på varann.
— Jag vet just inte…började Krister.
— Det bestämmer vi, skrek Karlsson, annars är jag inte me’.
Och så bestämdes det, att alla kolorna skulle gå till Karlsson på Taket.
Krister och Gunilla gav sig ut på gatan och talade om för alla ungar där, att det skulle bli stor trolleriföreställning uppe hos Lillebror. Och alla som hade åtminstone fem öre kvar av veckopengarna sprang till fruktaffären och köpte inträdeskola.
Kolorna avlämnades sedan vid dörren till Lillebrors rum, där Gunilla stod och tog emot dem och la dem i en ask med påskriften: ’För välgörande ändamål!’
Krister hade plockat fram stolar i en rad mitt på golvet, och där fick publiken sätta sig. I ett hörn av rummet var en filt upphängd, och där bakom hördes en del tissel och tassel och en hund som gläfste.
— Vad är det vi ska få se, sa en pojke, som hette Kirre. Det är väl bara smörja förstås, men då ska jag ha tillbaka min kola.
Varken Lillebror eller Gunilla eller Krister tyckte om Kirre, för han var alltid så mallig.
Lillebror, som hade hållit till bakom filten, klev nu fram. Han höll den lilla valpen i famnen.
— Ni ska få se världens bästa trollerimakare och filurhunden Ahlberg, sa han.
— Som sagt var…världens bästa trollerimakare, hördes en röst bakom filten, och fram klev Karlsson. På huvet hade han Lillebrors pappas höga hatt och över hans axlar hängde Lillebrors mammas rutiga förkläde, knutet under Karlssons haka med en liten prydlig rosett. Förklädet skulle vara istället för en sådan där svart mantel, som trollerigubbar har.
Alla klappade i händerna, alla utom Kirre. Karlsson bockade sig och såg mycket självbelåten ut. Så tog han av sig sin höga hatt och visade, att den var tom, precis som trollerigubbar brukar göra.
— Varsågod och se, mitt herrskap, sa han, här finns ingenting, absolut ingenting!
Nu trollar han nog fram en kanin ur hatten, tänkte Lillebror, för det hade han en gång sett en trollerigubbe göra. Det skulle bli roligt att få se Karlsson trolla fram en kanin, tänkte han.
— Som sagt…. här finns ingenting, sa Karlsson dystert. Och här kommer inte heller att finnas nånting, om inte ni lägger dit lite, fortsatte han. Jag ser, att här sitter en massa glupska små barn och äter kola. Nu låter vi hatten gå runt, och så lägger alla en kola i den. Det ska vara till ett mycket välgörande ändamål.
Lillebror gick runt med hatten, och där låg snart en liten bra hög med kola i den. Han gav Karlsson hatten.
— Det skramlar betänkligt, sa Karlsson och riste på hatten. Om den hade varit full med kola, så hade det inte skramlat alls.
Han stoppade i sig en av kolorna och började tugga.
— Det känns verkligen välgörande, sa han och tuggade belåtet.
Kirre hade inte lagt någon kola i hatten, fastän han hade en hel påse.
— Ja, mina kära vänner…och Kirre, sa Karlsson. Här ser ni filurhunden Ahlberg. Hunden som kan göra allt. Ringa i telefon, flyga, baka bullar, prata, lyfta på benet…allting!
Just då lyfte den lilla pudelvalpen verkligen på benet mot Kirres stol, och det blev en liten, liten pöl på golvet.