— Är det en hund, sa han. Är det en levande hund?
— Ja, det är din hund, sa pappa.
Och då rusade Bosse ut i tamburen, och sekunden efteråt kom han tillbaka och i sina armar bar han — å, det var väl inte sant! — i sina armar bar han en liten strävhårig taxvalp.
— Är det min levande hund, viskade Lillebror.
Han hade fortfarande tårar i ögonen, när han sträckte ut armarna efter Bimbo. Han såg ut som om han trodde, att valpen vilket ögonblick som helst skulle gå upp i rök och försvinna.
Men Bimbo försvann inte. Bimbo var i hans famn, och Bimbo slickade honom i ansiktet och gnydde och skällde och nafsade efter hans öron. Bimbo var alldeles kolossalt levande.
— Är du glad nu, Lillebror, sa pappa.
Lillebror suckade. Hur kunde pappa bara fråga? Han var så glad, så det gjorde ont någonstans inne i själen eller magen eller var det nu var det satt, när man var riktigt glad.
— Den där sammetshunden, förstår du, Lillebror, den skulle vara till leksak åt Bimbo, sa Bettan. Vi menade inte att retas med dig…så värst mycke, la hon till.
Lillebror förlät allting. Och förresten hörde han knappast på henne. För han pratade med Bimbo.
— Bimbo, lilla Bimbo, du är min hund.
Sedan sa han till mamma:
— Jag tycker, att Bimbo är ännu sötare än Ahlberg. För strävhåriga taxar är i alla fall dom sötaste.
Så kom han att tänka på att Gunilla och Krister skulle komma vilken minut som helst. Oj, oj, han förstod inte, att man kunde få ha så mycket trevligt på en enda dag. Tänk, nu skulle de få se att han hade en hund och en som verkligen var hans och som var den raraste, raraste, raraste på hela jorden.
Men så blev han orolig.
— Mamma, får jag ta med mig Bimbo, när vi far till mormor?
— Javisst, du får ha honom i den här lilla korgen på tåget, sa mamma och pekade på en hundkorg, som Bosse också hade hämtat in från tamburen.
— Ååå, sa Lillebror, ååå!
Just då ringde det på dörren. Nu kom Gunilla och Krister, och Lillebror rusade emot dem och skrek:
— Jag har fått en hund! Det är min egen hund!
— Nämen å, vad han är söt, sa Gunilla. Men sedan kom hon ihåg sig och sa:
— Har den äran! Den är från både Krister och mig, Hon räckte fram en påse kola. Och så kastade hon sig över Bimbo och skrek om igen:
— Å, vad han är söt!
Det tyckte Lillebror om att höra.
— Nästan lika söt som Joffa, sa Krister.
— Nästan sötare, sa Gunilla. Sötare än Ahlberg till och med.
— Ja, mycket sötare än Ahlberg, sa Krister. Lillebror tyckte, att Gunilla och Krister var väldigt trevliga båda två. Och han bjöd dem att stiga in till födelsedagsbordet.
Där hade mamma just satt fram fullt fullt med små goda smörgåsar med skinka och ost på och en hel massa kakor. Och mitt på bordet stod födelsedagstårtan med åtta ljus.
Och från köket kom mamma in med en stor tillbringare choklad. Hon började genast hälla upp i kopparna.
— Ska vi inte vänta på Karlsson, frågade Lillebror försiktigt.
Mamma skakade på huvet.
— Nu tycker jag, att vi struntar i Karlsson. För vet du, jag är nästan säker på att han inte kommer. Från och med nu struntar vi i honom helt och hållet. För nu har du ju Bimbo.
Ja, nu hade han ju Bimbo…men därför ville Lillebror i alla fall, att Karlsson skulle vara med på hans kalas.
Gunilla och Krister satte sig till bords, och mamma bjöd omkring smörgåsarna. Lillebror la Bimbo i den lilla hundkorgen och satte sig han också. Så gick mamma ut och lämnade barnen ensamma.
Bosse stack in näsan och skrek:
— Du sparar väl lite tårta, så att Bettan och jag också får en bit?
— Ja, det får jag väl göra, sa Lillebror. Fast egentligen är det orättvist, för ni har ju hållit på och käkat tårta i sju åtta år, innan jag föddes.
— Försök inte, en stor bit vill jag ha, sa Bosse och stängde dörren.
Knappt hade han gjort det, förrän det vanliga surret hördes, och in kom Karlsson.
— Har ni redan börjat, skrek han. Hur mycket har ni ätit?
Lillebror tröstade honom med att de inte hade hunnit äta någonting alls.
— Skönt, sa Karlsson.
— Ska du inte säga ’Har den äran’ åt Lillebror, sa Gunilla.
— Jaså, jo, har den äran, sa Karlsson, var ska jag sitta?
Det fanns ju ingen kopp åt Karlsson, och när han märkte det, plutade han med underläppen och såg tjurig ut.
— Jag är inte me’, om det ska vara så här orättvist. Varför har inte jag fått någon kopp?
Lillebror skyndade sig att ge honom sin. Och så tassade han försiktigt ut i köket och hämtade en annan kopp åt sig själv.
— Karlsson, jag har fått en hund, sa han, när han kom tillbaka. Han ligger där, han heter Bimbo.
Lillebror pekade på Bimbo, som hade somnat i sin korg.
— Jaså, det var ju roligt, sa Karlsson, pass för den smörgåsen …och den ... och den!
— Det var så sant, sa han sedan. Jag har en födelsedagspresent med mig åt dig, jag är den snällaste som finns.
Ur byxfickan drog han upp en visselpipa och räckte Lillebror.
— Den kan du ha och vissla på din Bimbo med. Jag brukar också vissla på mina hundar, fast mina hundar heter Ahlberg och kan flyga.
— Heter dom Ahlberg allihop, sa Krister.
— Ja, alla tusen, sa Karlsson. När ska vi hugga in på tårtan?
— Tack, snälla, snälla Karlsson för visselpipan, sa Lillebror. Å, vad det skulle bli roligt att ha den och att vissla på Bimbo.
— Fast jag kanske lånar den ibland, sa Karlsson. Ganska ofta kanske jag lånar den, sa han och fortsatte oroligt:
— Har du fått nån kola?
— Ja då, det har jag visst det, sa Lillebror. Av Gunilla och Krister.
— Den går direkt till välgörande ändamål, sa Karlsson och högg påsen. Han stoppade den i fickan, och sedan gick han lös på smörgåsarna.
Gunilla och Krister och Lillebror fick skynda sig det värsta de kunde för att få något med. Men som tur var hade mamma brett riktigt många.
Inne i vardagsrummet satt mamma och pappa och Bosse och Bettan.
— Hör, vad dom har roligt där inne, sa mamma. Å, vad jag är glad, att Lillebror fick sin hund, det blir besvärligt förstås, men det kan inte hjälpas.
— Ja, nu kommer han att glömma sina dumma fantasier om Karlsson på Taket, det är jag säker på, sa pappa.
Det skrattades och pratades inne i Lillebrors rum, och mamma sa:
— Ska vi inte gå in och titta på dom, dom är så söta, ungarna!
— Ja, kom går vi och tittar på dom, sa Bettan.
Och så gick de allihop, mamma och pappa och Bosse och Bettan för att ta sig en titt på Lillebrors födelsedagskalas.
Det var pappa, som öppnade dörren. Men det var mamma, som skrek till först. För det var hon, som först fick syn på den lilla tjocka farbrorn, som satt bredvid Lillebror.
En liten tjock farbror med gräddtårta långt upp över öronen.
— Nej, nu svimmar jag, sa mamma.
Pappa och Bosse och Bettan stod stilla och bara stirrade.
— Karlsson kom i alla fall, där ser du, mamma, sa Lillebror glatt. Å, vilken fin födelsedag det här var.
Den lilla tjocka farbrorn vispade bort lite av gräddtårtan, som han hade om munnen, och sedan vinkade han med en knubbig hand åt pappa och mamma och Bosse och Bettan, så att grädden yrde.
— Hejsan hoppsan, skrek han. Ni har visst inte haft den äran förut? Mitt namn är Karlsson på Taket…åja, åja, Gunilla, lägg för dig lagom, jag ska väl också ha lite tårta?
Han högg tag i Gunillas hand, som höll tårtspaden, och tvingade henne att släppa den.