”Vad gjorde du då”, frågade Lillebror.
”Ja, vad skulle jag göra”, sa Karlsson. ”Jag bytte strumpor, det gick inte med mindre. Högt uppe i trädet på en liten ynklig gren och med fara för mitt liv, där satt jag och bytte strumpor.”
”Haha, nu ljög du allt”, sa Lillebror. ”Uppe i trädet hade du väl inga strumpor att byta med?”
”Du är inte lite dum du”, sa Karlsson. ”Hade jag inga strumpor att byta med?”
Han drog upp byxorna och pekade på sina små tjocka ben i randiga korviga strumpor.
”Vad är det här då”, sa han. ”Är det inte strumpor kanske? Två stycken, om jag inte ser fel. Och satt jag inte där på min gren och bytte så att jag fick vänsterstrumpan på högerfoten och högerstrumpan på vänsterfoten, gjorde jag inte det kanske? Bara för att vara min gamla mormor till lags?”
”Ja, men det blev du väl inte torrare om fötterna av”, sa Lillebror.
”Har jag påstått det”, sa Karlsson, ”har jag det?”
”Ja, men då …”, stammade Lillebror, ”då bytte du ju strumpor alldeles i onödan!”
Karlsson nickade.
”Förstår du nu vem som har världens tjatigaste mormor? Din mormor tjatar för att det är nödvändigt, när man har ett sånt förhärdat barnbarn som du. Men min är världens tjatigaste, för hon tjatar på mej alldeles i onödan, kan du äntligen få in det i din arma skalle, va?”
Men sedan slog Karlsson till ett gapskratt och gav Lillebror en liten knuff.
”Hejsan hoppsan, Lillebror”, sa han. ”Nu struntar vi i våran mormor båda två, nu ska vi ha lite roligt, tycker jag.”
”Hejsan hoppsan, Karlsson, det tycker jag också”, sa Lillebror.
”Har du fått nån ny ångmaskin”, undrade Karlsson. ”Minns du hur kul vi hade när vi sprängde den förra i luften? Har du inte fått nån ny, så vi kan göra om det igen?”
Men Lillebror hade inte fått någon ny ångmaskin, och Karlsson såg rätt missnöjd ut över det. Men så fick han till all lycka syn på dammsugaren som mamma hade glömt kvar i Lillebrors rum när hon dammsög där för en stund sedan. Med ett litet glädjeskrik sprang Karlsson fram och vred på strömbrytaren.
”Världens bästa dammsugarsugare, gissa vem det är?”
Och han satte i gång att dammsuga av alla krafter.
”Får jag inte ha lite snyggt omkring mej så är jag inte me’”, sa han. ”Det behöver rensas upp i det här snusket. Vilken tur för er att ni fick hit världens bästa dammsugarsugare.”
Lillebror visste att mamma hade dammsugit hela rummet så ordentligt, och det sa han till Karlsson, men Karlsson hånskrattade.
”Fruntimmer kan inte handskas med såna här apparater, det vet väl varenda människa. Nej, så här ska det gå till”, sa Karlsson och började dammsuga en av de tunna, vita gardinerna, så att den åkte halvvägs in i dammsugaren med ett litet fräsande.
”Nej, låt bli”, skrek Lillebror. ”Gardinen är för tunn, ser du inte att den fastnar i dammsugaren …låt bli!”
Karlsson ryckte på axlarna.
”Ja, om du vill leva i snusk och orenlighet, så gärna för mej”, sa han.
Utan att stänga av dammsugaren började han slita och dra i gardinen. Men den satt hårt fast, och dammsugaren ville inte släppa taget.
”Försök inte”, sa Karlsson till dammsugaren. ”För här har du Karlsson på taket, världens bästa dragkampare.”
Han slet till ordentligt och fick ut gardinen. Då var den ganska svart och dessutom lite trasig.
”Å, titta så gardinen ser ut”, sa Lillebror olyckligt. ”Titta, den är alldeles svart!”
”Jojo, och en sån gardin tycker du inte behöver dammsugas, lilla snuskpelle där”, sa Karlsson.
Han klappade Lillebror på huvudet.
”Men var inte lessen, du kan nog bli en bra karl ändå, fastän du är så lortaktig av dej. Förresten ska jag ta och dammsuga dej lite …eller har din mamma gjort det redan?”
”Nej, det har hon verkligen inte”, sa Lillebror.
Karlsson kom med dammsugaren i högsta hugg.
”Ja, se fruntimmer”, sa han. ”Dammsuga hela rummet och så glömma bort den allra snuskigaste pjäsen! Kom, vi börjar med örona!”
Aldrig förr hade Lillebror blivit dammsugen, men nu blev han det, och det killade så att han skrek av skratt. Karlsson gjorde det ordentligt. Han dammsög honom i öronen och i håret och runtom halsen och under armarna och på ryggen och på magen och ända ner till fötterna.
”Det är sånt här som kallas höstrengöring”, sa Karlsson.
”Om du visste vad det killar”, sa Lillebror.
”Ja, det skulle du egentligen betala extra för”, sa Karlsson.
Efteråt ville Lillebror göra höstrengöring på Karlsson.
”Nu är det min tur. Kom, jag ska dammsuga örona på dej!”
”Det behövs inte”, sa Karlsson. ”För dom tvättade jag i september förra året. Här finns det som är mycket mer nödvändigt.”
Han tittade sig omkring i rummet och upptäckte Lillebrors frimärke som låg på bordet.
”Små otäcka små papper ligger och skräpar överallt”, sa han. Och innan Lillebror hann hejda honom hade han sugit in Rödluvan i dammsugaren.
Då blev Lillebror förtvivlad.
”Mitt frimärke”, skrek han. ”Nu har du sugit in i Rödluvan, det förlåter jag dej aldrig.”
Karlsson stängde av dammsugaren och la armarna i kors över bröstet.
”Förlåt”, sa han, ”förlåt att man är en snäll och hjälpsam och renlig liten människa som bara vill göra sitt bästa här i livet, förlåt för det!”
Det lät som om han tänkte börja gråta.
”Det tjänar ingenting till”, sa han och rösten darrade. ”Man får ändå aldrig något tack …bara skäll och skäll!”
”O”, sa Lillebror. ”O, var inte lessen, men du förstår, Rödluvan …”
”Vad är det för en gammal rödluva du väsnas om”, frågade Karlsson, och nu grät han inte längre.
”Hon är på frimärket”, sa Lillebror. ”Mitt finaste frimärke.”
Karlsson stod stilla och funderade. Så började hans ögon lysa och han log finurligt.
”Världens bästa påhittarlekare, gissa vem det är? Och gissa vad vi ska leka …Rödluvan och vargen! Vi leker att dammsugaren är vargen och jag är jägaren som kommer och sprättar upp magen på honom, och, hoj, kommer Rödluvan ut.”
Han såg sig ivrigt omkring.
”Har du nån yxa nånstans? Såna här dammsugare är hårda som järn.”
Lillebror hade ingen yxa, och det var han glad för.
”Man kan ju öppna dammsugaren och låtsas att man sprättar upp vargens mage.
”Om man vill fuska, ja”, sa Karlsson. ”Det är inte så jag brukar göra när jag sprättar upp vargar, men eftersom det inte finns nåra grejer i det här eländiga huset, så får vi väl låtsas då!”
Han slängde sig på magen över dammsugaren och bet i handtaget.
”Dumma dej”, skrek han. ”Vad sög du i dej Rödluvan för?”
Lillebror tyckte att Karlsson var bra barnslig som lekte så barnsliga lekar, men det var ändå roligt att titta på.
”Lugn, bara lugn, lilla Rödluva”, skrek Karlsson. ”Sätt på dej mössan och galoscherna, för nu ska du ut!”
Och så öppnade Karlsson dammsugaren, och allt som fanns i den tömde han ut på mattan. Det blev en stor grå otäck hög.
”Oj, du borde nog ha tömt det i en papperspåse”, sa Lillebror.
”Papperspåse …står det så i sagan, va”, sa Karlsson. ”Står det att jägaren sprättade upp vargens mage och tömde ut Rödluvan i en papperspåse, står det det?”
”Nä”, sa Lillebror, ”det gör det förstås inte …”
”Nå, så tig då”, sa Karlsson. ”Försök inte hitta på sånt som inte står, för då är jag inte me’!”
Sedan kunde han inte säga mer, för det kom en vindpust från fönstret och en hel massa damm flög upp i näsan på honom. Då måste han nysa. Han nös rakt i dammhögen. Det satte fart på en liten papperslapp som flög iväg över golvet och la sig alldeles framför Lillebror.