”Hoj”, skrek Karlsson, ”det är inte bara Frida som ska ramla av stolen, nä, håll i er nu, alla husbockar och TV-gubbar, så ska ni få se vem som kommer ångande!”
Lillebror blev ännu oroligare.
”Vem kommer ångande?”
”Lillspöket i Vasastan”, skrek Karlsson. ”Hoj, hoj!”
Då gav Lillebror upp. Han hade varnat och försökt göra som pappa och mamma ville. Nu fick det bli som Karlsson ville. För så blev det ju alltid i alla fall. Karlsson fick filura och spöka och figurera hur mycket som helst, Lillebror tänkte inte längre hindra honom. Och när han väl hade bestämt sig för det kände han att det här nog kunde bli roligt. Han kom ihåg en annan gång när Karlsson hade varit spöke och skrämt bort tjuvar som ville ta mammas hushållspengar och allt matsilvret. Karlsson hade inte heller glömt det.
”Minns du hur kul vi hade”, sa han. ”Förresten …var är spökdräkten som jag hade då?”
Lillebror måste bekänna att mamma hade tagit den. Hon hade varit ganska arg den gången över lakanet som Karlsson hade förstört. Men sedan hade hon lagat hålen och gjort spökdräkten till ett lakan igen.
Karlsson fnyste när han hörde det.
”Sån där klåfingrighet retar livet ur mej. Aldrig får man ha nånting i fred här i huset.”
Han satte sig på en stol och tjurade.
”Ska det vara så här, så är jag inte me’. Ni får skaffa er spöken själva bäst ni vill.”
Men sedan sprang han fram till linneskåpet och öppnade dörren.
”Som tur är finns det ju fler lakan.”
Han ryckte till sig ett av mammas finaste linnelakan, men då kom Lillebror störtande.
”O, nej, inte det! Låt bli …här finns gamla kasserade lakan, dom duger väl.”
Karlsson såg missnöjd ut.
”Gamla kasserade lakan! Jag hade tänkt att Lillspöket i Vasastan skulle ha lite snygga söndagskläder. Fast för all del…det här är ju ändå inget bättre hus …ta hit lumpen!”
Och Lillebror rotade fram ett par trasiga lakan som han gav Karlsson.
”Om du syr ihop dom så kan det nog bli en spökdräkt”, sa han.
Karlsson stod där bister med lakanen i famnen.
”Om jag syr ihop dom! Om du syr ihop dom, menar du. Kom, vi flyger upp till mej, så att inte Husbocken rusar in mitt i tråcklingen!”
Den närmaste timmen satt Lillebror uppe hos Karlsson och sydde spökdräkt. I skolan i slöjden hade han lärt sig både förstygn och efterstygn och korsstygn, men att sy ihop två trasiga lakan till en spökdräkt hade ingen lärt honom. Det fick han försöka fundera ut själv. Han gjorde ett litet försök att be Karlsson om hjälp.
”Du kunde väl klippa till åtminstone”, sa Lillebror.
Karlsson ruskade på huvudet.
”Om jag skulle klippa till nåt skulle det vara din mamma, henne skulle jag vilja klippa till. Behövde hon gå och ta min spökdräkt kanske! Det är inte mer än rätt och lagom att du syr en ny. Sätt i gång nu och jämra dej inte!”
Dessutom, sa Karlsson, hade han alls inte tid att sy, han måste måla en tavla och det tvärt.
”Sånt måste man nämligen göra när man har fått inspiration, förstår du, och det fick jag alldeles nyss. Plopp sa det, det var inspirationen som kom!”
Lillebror visste inte vad inspiration var för någonting. Men Karlsson förklarade att det var en sorts sjukdom som satte åt alla tavelmålare, så att de bara ville måla och måla och måla i stället för att sy spökdräkter.
Och Lillebror satt där uppkrupen på hyvelbänken med benen i kors som en skräddare och sydde och snörpte, medan Karlsson själv inkrupen i spiselvrån målade sin tavla. Utanför stod mörkret svart, men inne hos Karlsson var det ljust och hemtrevligt, fotogenlampan lyste och i spisen brann en brasa.
”Du har väl varit flitig och duktig i slöjden, hoppas jag”, sa Karlsson. ”För jag vill i alla fall ha en snygg spökdräkt. Lite langett kring halsen skulle jag tycka om eller kanske kråkspark.”
Lillebror svarade inte. Han bara sydde, brasan sprakade och Karlsson målade.
”Vad målar du för nånting”, frågade Lillebror.
”Det får du se när det blir färdigt”, sa Karlsson.
Till sist hade Lillebror totat ihop en spökdräkt som han trodde kunde duga. Karlsson provade den och blev mycket belåten. Han flög ett par varv runt rummet för att visa upp sig.
Lillebror ryste. Han tyckte Karlsson såg så hemsk och spöklik ut. Stackars fröken Bock, hon ville ju ha spöken, och här fick hon minsann ett som kunde skrämma vem som helst.
”Nu kan Husbocken skicka bud efter gubbarna i TV”, sa Karlsson. ”För nu kommer snart Lillspöket i Vasastan, motoriserat, vilt och vackert och hemskt farligt.”
Karlsson flög runt rummet belåtet skrockande. Sin tavla brydde han sig inte om längre. Lillebror gick fram för att se vad det var Karlsson hade målat.
’Porträtt av mina kaniner’ stod det skrivet längst nere vid ramen. Men det Karlsson hade målat var ett litet rött djur som mest liknade en räv.
”Är det inte en räv det där”, frågade Lillebror.
Karlsson kom nersvävande och ställde sig bredvid honom. Han la huvudet på sned och kikade på sin tavla.
”Jo, visst är det en räv. Utan tvivel är det en räv målad av världens bästa rävmålare.”
”Ja men”, sa Lillebror, ” ’porträtt av mina kaniner’…var är kaninerna då?”
”Dom är inuti räven”, sa Karlsson.
6
Karlssons ringledning
Morgonen därpå vaknade både Bosse och Bettan med några konstiga röda utslag på kroppen.
”Scharlakansfeber”, sa fröken Bock, när hon hade synat dem. Detsamma sa doktorn som hon skickade efter.
”Scharlakansfeber! Bums iväg till epidemisjukhuset!”
Så pekade han på Lillebror.
”Och han där hålls isolerad tills vidare.”
Då började Lillebror gråta. Han ville inte hållas isolerad. Inte för att han visste vad det var, men det lät otäckt.
”Äsch”, sa Bosse, när doktorn hade gått, ”det betyder bara att du slipper gå i skolan och att du inte får träffa några andra barn. För smittans skull, förstår du.”
Bettan låg där med tårar i ögonen.
”Stackars Lillebror”, sa hon, ”vad du blir ensam! Vi borde kanske ringa efter mamma.”
Men det ville fröken Bock inte höra talas om.
”Absolut inte! Fru Svantesson behöver ha frid och ro. Kom ihåg att hon är sjuk hon också. Jag ska nog passa honom där!”
Hon nickade åt Lillebror som stod bredvid Bettans säng alldeles förgråten.
Sedan blev det inte tid att säga mycket mer, för ambulansen kom och hämtade Bosse och Bettan. Lillebror grät, visst var han arg på sina syskon ibland, men han tyckte ju så mycket om dem, och det var för sorgligt att de skulle komma på sjukhus.
”Hej då, Lillebror”, sa Bosse, när ambulansgubbarna bar iväg honom.
”Ajö, älskade lilla unge, var inte lessen! Vi kommer nog snart hem”, sa Bettan.
Lillebror stortjöt.
”Tror du ja! Men om ni dör då!”
Fröken Bock grälade på honom efteråt…hur kunde han vara så dum och tro att folk dog i scharlakansfeber!
Då gick Lillebror in i sitt rum. Där hade han Bimbo, honom tog han upp i sin famn.
”Nu har jag bara dej”, sa Lillebror och kramade Bimbo. ”Och så Karlsson förstås.”
Bimbo begrep nog att Lillebror var ledsen. Han slickade honom i ansiktet. Det var precis som om han ville säga:
”Ja, men du har ju mej i alla fall. Och Karlsson!”
En lång stund satt Lillebror där och kände hur härligt det var att Bimbo fanns. Ändå längtade han just då mycket efter mamma. Han kom ihåg att han hade lovat skriva till henne, och han bestämde sig för att göra det nu genast.
”Kära mamma”, skrev han. ”Det ser ut som den här familjen hollde på att ta slut fullstendigt Bosse och Bettan har sjalakansfeber och är på skukhus och jag är isolerad. Det gör inte ont men jag får väl sjalakan jag också och pappa är i London om han nu lever fast jag har inte hört att han är skuk men han är nog skuk eftersom alla andra är skuka. Jag längktar efter dej hur mår du förästen är du mycke skuk? Det är nåt med Karlsson som jag skulle tala om men det gör jag inte för då blir du bara orolig och du behöver frid och ro säjer Husbåcken hon är inte skuk och inte Karlsson heller fast det blir dom nog snart. Ajö lilla mamma, vila i frid!”