”Jag skriver inte mer”, sa Lillebror till Bimbo, ”för jag vill ju inte skrämma upp henne.”
Sedan gick han fram till fönstret och ringde efter Karlsson. Ja, han ringde verkligen. Karlsson hade nämligen gjort något mycket finurligt i går kväll. Han hade ordnat en ringledning mellan sitt hus på taket och Lillebrors rum där nere.
”Man kan inte fara och spöka på en slump”, sa Karlsson. ”Men nu haver Karlsson gjort världens bästa ringledning, så nu kan du ringa och beställa spökning just när Husbocken sitter på något lämpligt ställe och spanar ut i natten efter lilla hemska mej.”
Ringledningen bestod av en koskälla som satt fast under Karlssons taknock och ett snöre som gick från koskällan till Lillebrors fönster.
”Du drar i snöret”, sa Karlsson, ”klockan ringer uppe hos mej, vips kommer Lillspöket i Vasastan och Husbocken får stora dåndimpen, är det inte underbart?”
Visst var det underbart, det tyckte Lillebror också. Inte bara för spökeriets skull. Förut hade han fått sitta och vänta och vänta att Karlsson skulle behaga hälsa på. Nu kunde han ringa efter honom när han kände att han behövde tala med honom.
Och just nu kände Lillebror att han behövde tala med Karlsson. Han ryckte och slet i snöret och hörde hur koskällan ringde och ringde uppe på taket. Snart hörde han också Karlssons motorsurr, men det var en yrvaken och ganska sur Karlsson som kom inflygande genom fönstret.
”Tror du att det här är tänkt som nån sorts väckarklocka”, sa han snäsigt.
”Å, förlåt”, sa Lillebror, ”låg du och sov?”
”Det skulle du ha frågat innan du väckte mej. Du som sover som en gris jämt, du vet inte hur vi stackare har det som nästan aldrig kan få en blund i ögona. När vi nån gång har fallit i ro, å, då kunde man ju vänta sej att ens vänner skulle stå alldeles precis tysta och bara hålla andan i stället för att börja klämta i klockor som om elden vore lös.”
”Sover du så dåligt”, sa Lillebror.
Karlsson nickade surmulet.
”Ja, tänk för att jag gör det.”
Det var ledsamt att höra, tyckte Lillebror.
”Så synd om dej …har du verkligen sån usel sömn?”
”Urusel”, sa Karlsson. ”Ja, det vill säja om nätterna sover jag ju som en sten och på förmiddagarna också, nä, det är värst om eftermiddagarna, då ligger jag där bara och kastar mej.”
Han stod tyst en stund som om han sörjde över sin sömnlöshet, men sedan tittade han sig ivrigt omkring i rummet.
”Om jag skulle få nån liten present, då skulle jag kanske inte vara så ledsen för att du väckte mej.”
Lillebror ville inte att Karlsson skulle vara ledsen, och han började leta bland sina saker.
”Mitt munspel, skulle du vilja ha det?”
Karlsson högg munspelet.
”Ja, ett musikinstrument har jag alltid önskat mej, jo tack, jag tar det här …för du har väl ingen basfiol?”
Han satte munspelet för munnen och blåste några gruvliga toner. Sedan såg han på Lillebror med tindrande ögon.
”Hörde du? Nu gjorde jag genast en melodi. ’Lillspökets klagan’ heter den.”
Då sa Lillebror att det passade bra med klagosånger i det här huset där alla var sjuka, och han berättade för Karlsson om scharlakansfebern.
”Tänk, så synd om Bosse och Bettan”, sa Lillebror.
Men Karlsson sa att scharlakansfeber var en världslig sak och ingenting att bry sig om. Förresten var det bara bra att ha Bosse och Bettan på epidemin när stora spökeriet skulle sätta i gång.
Knappt hade han sagt det förrän Lillebror hoppade till av förskräckelse. Han hörde fröken Bocks steg utanför dörren och förstod att hon skulle kliva in i hans rum vilket ögonblick som helst. Karlsson begrep också att nu var det bråttom. Med ett plask kastade han sig på golvet och snodde iväg in under Lillebrors säng som ett litet nystan. Lillebror satte sig hastigt på sängen och bredde ut sin badrock över knäna, så att den skulle hänga ner och skymma Karlsson så mycket som möjligt.
I samma stund öppnades dörren och fröken Bock klev in med borste och skyffel i handen.
”Jag tänker städa här”, sa hon, ”gå ut i köket så länge!”
Lillebror blev så nervös att han började svettas.
”Nä, det vill jag inte”, sa han. ”Jag ska sitta här och vara isolerad.”
Fröken Bock tittade förargad på honom.
”Vet du vad det finns under din säng”, frågade hon.
Lillebror blev röd i ansiktet…hade hon verkligen redan sett Karlsson?
”Det…det finns inget under min säng”, stammade han.
”Tänk att det gör det”, sa fröken Bock. ”Där finns fullt med stora dammtussar som jag tänker sopa bort. Flytta dej!”
Lillebror blev alldeles vild.
”Nä, jag ska sitta här och vara isolerad”, skrek han.
Då började fröken Bock muttrande sopa i andra änden av rummet.
”Sitt där då i all sin dar, tills jag blir färdig här borta! Men sen får du vara så god och isolera dej i nåt annat hörn, envisa unge!”
Lillebror bet sina naglar och funderade, å, hur skulle det här gå? Men plötsligt ryckte han till och började fnissa. Det var Karlsson som killade honom i knävecket, och Lillebror var så kittlig.
Fröken Bock blängde på honom.
”Jojo, du skrattar du, fastän både mor och syskon ligger sjuka och lider! En del tröstar sej fort, tycks det.”
Om igen kände Lillebror hur Karlsson killade honom i knävecket, och nu fnissade han så våldsamt att han nästan ramlade av sängen.
”Kan man få veta vad det är som är så roligt”, sa fröken Bock syrligt.
”Hihi”, sa Lillebror, ”jag kom att tänka på en rolig historia …” Han funderade skarpt för att komma på någon historia.
”Den där om tjuren som jagade en häst, och då blev hästen så rädd så han klättrade opp i ett träd, har fröken Bock hört den?”
Bosse brukade berätta den historien, men Lillebror hade aldrig skrattat åt den, för han tyckte så synd om den stackars hästen som måste klättra i träd.
Fröken Bock skrattade inte heller.
”Kom inte med några gamla fåniga historier. Du vet mycket väl att hästar inte kan klättra i träd.”
”Nä, inte kan dom det”, sa Lillebror, precis som Bosse brukade säga. ”Men han hade ju en ilsken tjur efter sej, så vad tusan skulle han göra?”
Bosse hade sagt att man fick säga ’tusan’ när man berättade en historia med ’tusan’ i. Men det tyckte inte fröken Bock. Hon stirrade med avsky på Lillebror.
”Här sitter du och skrattar och svär, medan mor och syskon ligger sjuka och lider. Jag måste säja att jag är förvånad …”
Precis där blev hon avbruten. Från sängen hördes plötsligt ’Lillspökets klagan’, bara ett par korta skärande toner, men nog för att fröken Bock skulle hoppa till.
”Vad i all sin dar var det?”
”Inte vet jag”, sa Lillebror.
Men fröken Bock visste, hon!
”Det var toner från en annan värld, så säkert som aldrig det.”
”Från en annan värld …vad menas med det”, frågade Lillebror.
”Från spökenas värld”, sa fröken Bock. ”I det här rummet finns bara du och jag, och ingen av oss kan få fram såna toner. Det var inte ett människoläte, det var ett spökläte. Hörde du inte …det lät precis som en själ i nöd!”
Hon såg på Lillebror med uppspärrade ögon.
”Du gode Moses, nu måste jag skriva till dom i TV.”
Hon slängde ifrån sig borste och skyffel och satte sig vid Lillebrors skrivbord. Där fick hon fatt på papper och penna. En lång stund skrev hon ihärdigt. Sedan läste hon upp alltihop för Lillebror.