”Hör här, ska du få höra!”
Till Sveriges Radio-TV. Min syster Frida Bock har varit med i eran serie om andar och spöken. Jag tyckte inte att det var något bra program, sedan får Frida tycka vad hon vill. Bättre upp får det allt lov att vara, och det kan det också bli. För nu har jag själv hamnat i ett riktigt spökhus, och här har ni en lista över mina spökerier.
1. Underliga råmande läten utanför fönstret och det var ingen ko för vi bor fyra trappor upp, det liksom bara råmade.
2. Saker och ting försvinner mystiskt, till exempel bullar och små inlåsta gossar.
3. Dörrar låsas från utsidan medan jag är på insidan, förklara det om ni kan!
4. Hemsk spökskrift på köksväggen.
5. Plötslig sorgemusik under städning. Man ville liksom bara gråta då.
Kom genast hit, för detta kan bli ett program som låter tala om sig.
Högaktningsfullt
P.S. Hur kom ni på idén att ha just Frida i TV?
Sedan sprang fröken Bock full av iver ut för att posta sitt brev. Lillebror kikade ner på Karlsson. Där låg han under sängen med tindrande ögon, men nu kröp han fram, nyter och glad.
”Hoj”, skrek han, ”vänta bara tills i kväll när det blir mörkt, då ska Husbocken få nånting att verkligen skriva till TV om.”
Lillebror började fnissa igen, och han tittade ömt på Karlsson.
”Det är kul att vara isolerad bara man är isolerad med dej”, sa Lillebror.
Ett litet ögonblick tänkte han på Krister och Gunilla som han ju brukade leka med. Egentligen borde han väl vara ledsen för att han inte fick träffa dem nu på en tid.
”Men det gör detsamma, det är roligare att leka med Karlsson”, tänkte Lillebror.
Fast just nu hade Karlsson inte tid att leka mer. Han måste hem och laga sin ljuddämpare, sa han.
”Det duger inte att Lillspöket i Vasastan kommer dånande som en flygande tunna, förstår du. Nej, tyst och spöklikt och hemskt ska det vara, så att raggen reser sej på Husbocken.”
Sedan gjorde Karlsson och Lillebror upp om ett särskilt signalsystem för sin ringledning.
”Om du ringer en gång”, sa Karlsson, ”så betyder det ’Kom hit genast’ och om du ringer två gånger, så betyder det ’Kom inte hit för all del’ och tre gånger betyder ’Tänk att det finns nån i världen som är så vacker och genomklok och lagom tjock och modig och bra på alla sätt som just du, Karlsson’.”
”Varför ska jag ringa om det”, frågade Lillebror.
”Jo, för man ska säja vänliga och uppmuntrande saker åt sina vänner ungefär var femte minut, och jag kan inte ränna här så ofta, förstår du väl.”
Lillebror tittade fundersamt på Karlsson.
”Jag är ju din vän, va? Men jag vet just inte att du säjer nånting sånt där åt mej.”
Då skrattade Karlsson.
”Det är väl skillnad i all sin dar. Du, du är ju bara en liten dum pojke!”
Lillebror nickade. Han visste att Karlsson hade rätt.
”Men tycker du om mej i alla fall då?”
”Ja, det gör jag minsann”, försäkrade Karlsson. ”Jag vet inte själv varför, men jag brukar grubbla på det, när jag ligger sömnlös på eftermiddagarna.”
Han klappade Lillebror på kinden.
”Visst tycker jag om dej, och nånting måste det ju bero på …kanske för att du är så olik mej, stackars lilla barn!”
Han flög upp i fönstret och vinkade adjö.
”Och om du ringer som om elden vore lös”, sa han, ”så betyder det antingen att elden är lös eller också ’Nu har jag väckt dej igen, käre Karlsson, ta med dej en stor väska och kom hit och hämta alla mina leksaker …du får dom bara för det’!”
Sedan var Karlsson borta.
Men Bimbo kastade sig på golvet framför Lillebror och piskade med svansen så att det smällde mot mattan. Det var hans sätt att visa när han var riktigt glad åt någon och ville att man skulle bry sig om honom. Lillebror la sig på golvet bredvid honom. Då for Bimbo upp och skällde av fröjd. Sedan kröp han ihop på Lillebrors arm och slöt ögonen.
”Du tycker allt det är bra att jag är hemma från skolan och är isolerad”, sa Lillebror. ”Du, Bimbo, du tycker visst att jag är bäst i världen.”
7
Lillspöket i Vasastan
Lillebror hade en lång, ensam dag, och han längtade innerligt efter kvällen. Det var nästan som en sorts julafton tyckte han. Han lekte med Bimbo och tittade på sina frimärken och räknade lite för att inte bli efter sina kamrater i klassen. Och när han trodde att Krister måste vara hemkommen från skolan ringde han till honom och berättade om scharlakansfebern.
”Jag kan inte gå till plugget, för jag är isolerad, förstår du!”
Det lät ganska fint tyckte han, och det tyckte visst Krister också, för han blev alldeles tyst.
”Du kan gärna tala om det för Gunilla”, sa Lillebror.
”Har du inte långtråkigt”, frågade Krister när han fick mål i mun.
”Nähä då”, sa Lillebror, ”jag har ju …”
Sedan teg han. Han hade tänkt säga ’Karlsson’, och det fick han inte för pappa. I våras hade Krister och Gunilla visserligen träffat Karlsson flera gånger, men det var innan pappa hade sagt ifrån att man inte fick tala om honom med någon enda människa. Vid det här laget hade Krister och Gunilla nog glömt honom, och det var bara bra, tyckte Lillebror.
”För nu har han blivit min egen hemliga Karlsson”, tänkte han. Han sa hastigt adjö till Krister.
”Hej då, nu har jag inte tid mer.”
Det var dystert att äta middag ensam med fröken Bock, men hon hade gjort riktigt goda köttbullar. Lillebror åt många. Till efterrätt fick han äpplekaka med vaniljsås. Då började han tro att fröken Bock kanske inte var alldeles hopplös ändå.
”Det bästa med Husbocken är äpplekakan”, tänkte Lillebror, ”och det bästa med äpplekakan är vaniljsåsen och det bästa med vaniljsåsen är att just jag äter den.”
Ändå var det ingen rolig middag, när så många platser vid bordet stod tomma. Lillebror längtade efter mamma och pappa och Bosse och Bettan, allihop i tur och ordning. Nej, det var verkligen inget roligt, dessutom pratade fröken Bock hela tiden om Frida, och henne var Lillebror redan ganska trött på.
Men så kom kvällen. Det var höst nu och blev tidigt mörkt. Lillebror stod vid sitt fönster blek av spänning och såg stjärnorna brinna uppe över hustaken. Han väntade. Det här var värre än julafton. Då var det bara tomten man väntade på, och vad var det mot Lillspöket i Vasastan …ingenting! Lillebror bet nervöst sina naglar. Han visste att nu väntade också Karlsson där uppe någonstans. Fröken Bock satt ute i köket med fötterna i en balja vatten. Hon tog sitt dagliga fotbad, men sedan skulle hon komma och säga godnatt åt Lillebror, det hade hon lovat. Då var det dags att klämta i klockan. Och sedan …du gode Moses, som fröken Bock brukade säga …du gode Moses, vad det här var spännande!
”Kommer hon inte snart, så spricker jag”, mumlade Lillebror.
Då kom hon. In genom dörren klev fröken Bock på stora, nytvättade, bara fötter, och Lillebror spratt till som en liten fisk så rädd blev han, ändå hade han ju väntat henne och visste att hon skulle komma.
Fröken Bock tittade misslynt på honom.
”Varför står du där vid öppna fönstret i bara pyjamasen? Gå och lägg dej!”
”Jag …jag ser på stjärnorna”, stammade Lillebror. ”Vill inte fröken Bock också se på dom?”
Det sa han så listigt för att få henne fram till fönstret. På samma gång stack han omärkligt in handen bakom gardinen där snöret fanns, och gav det ett kraftigt ryck. Han hörde hur det ringde uppe på taket. Det gjorde fröken Bock också.
”Jag hör klockklang i rymden”, sa hon. ”Så konstigt!”