”Oj, det var hemskt medan det höll på”, sa hon. ”Men tänk, tänk, vilket TV-program det ska bli! Frida har inte varit med om något som ens liknar det här.”
Hon satt där och gladde sig som ett barn. Bara ibland ryste hon, när hon tänkte på spökjakten nyss.
”Uppriktigt sagt så räcker det med spökerier nu”, sa hon. ”Måtte jag slippa se den där fulingen igen!”
Knappt hade hon sagt det så hördes inne i Lillebrors garderob ett dovt råmande, och mer behövdes inte för att fröken Bock skulle börja skrika igen.
”Hörde du! Sanna mina ord, nu har vi spöket i garderoben …å, jag tror jag dör.”
Lillebror tyckte synd om henne, men han visste inte vad han skulle säga för att trösta henne.
”Ånej”, sa han till sist. ”Det är nog inget spöke …tänk om det är en liten ko …ja, vi ska hoppas att det är en liten ko.”
Men då hördes en röst från garderoben:
”Liten ko! Tänk för att det inte är det!”
Garderobsdörren öppnades, ut kom Lillspöket i Vasastan i sin vita dräkt som Lillebror hade sytt. Med dova spöksuckar steg det till väders och började kretsa kring taklampan i små korta svängar.
”Hoj, hoj, världens farligaste spöke och ingen liten ko!”
Fröken Bock skrek. Runt runt for spöket, fortare och fortare gick det, värre och värre skrek fröken Bock, vildare och vildare blev spöket.
Men då hände något. Spöket tog ut svängarna lite för nätt, och rätt som det var hakade spökdräkten upp sig på en pigg som stack ut från lampan.
Ratsch, sa det i de gamla sköra lakanen, dräkten for av och blev hängande på sin pigg, och runt kring lampan flög Karlsson i sina vanliga blå byxor, sin rutiga skjorta och sina rödrandiga strumpor. Han var så i tagen att han inte själv märkte vad som hade hänt. Han bara flög och flög och suckade och stönade mer spökaktigt än någonsin. Men på fjärde varvet la han plötsligt märke till det där som hängde i lampan och svajade för luftdraget när han flög förbi.
”Vad är det för ett skynke ni har hängt opp i lampan”, sa han. ”Är det nån sorts flughåv?”
Lillebror kunde bara jämra sig.
”Nej, Karlsson, det är ingen flughåv.”
Då tittade Karlsson neråt sin trinda kropp och såg olyckan, såg sina blå byxor, såg att han inte längre var Lillspöket i Vasastan utan bara Karlsson.
Han landade framför Lillebror med en liten förlägen duns.
”Nåja”, sa han, ”en olycka kan hända den bäste, det har vi fått exempel på nu …nåja, det är ju en världslig sak i alla fall!”
Fröken Bock satt vit i ansiktet och stirrade på honom. Hon kippade efter luft som en fisk på torra land. Men till sist lyckades hon pressa fram ett par ord.
”Vem …vem …du gode Moses, vem är det där?”
Och Lillebror sa med gråten i halsen:
”Det är Karlsson på taket.”
”Och vem”, flämtade fröken Bock, ”vem är Karlsson på taket?”
Karlsson bugade sig.
”En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år …tänk för att jag är det!”
8
Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson
Det blev en kväll som Lillebror aldrig glömde. Fröken Bock satt på en stol och grät, och Karlsson stod en bit ifrån och såg nästan skamsen ut. Ingen sa något, allting var eländigt.
”Det är sånt här man får rynkor i pannan av”, tänkte Lillebror, för så brukade mamma säga ibland. Det var när Bosse kom hem med tre underbetyg på en gång eller när Bettan tjatade och ville ha en liten kort fårskinnspäls just som pappa skulle betala TV-apparaten eller när Lillebror hade kastat sten på skolgården och fått sönder en fönsterruta, då suckade mamma och sa: ”Det är sånt här man får rynkor i pannan av!”
Precis så kände Lillebror det också just nu. Usch vad allting var obehagligt! Fröken Bock grät så att det sprutade. Och varför? Bara för att Karlsson inte var något spöke.
”Där rök mitt spökprogram”, sa hon och glodde argt på Karlsson. ”Och jag som redan har gått och sagt till Frida …”
Hon slog händerna för ansiktet och grät så pass att ingen kunde höra vad det var hon hade sagt till Frida.
”Men jag är ju en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år”, försökte Karlsson trösta henne. ”Jag kunde väl komma och vara i den där burken …kanske med någon liten nussika eller så!”
Fröken Bock tog händerna från ansiktet och såg på Karlsson, hon fnyste.
”Vacker och genomklok och lagom tjock man, det skulle just vara nånting att komma dragande med, såna har dom fullt i TV!”
Hon tittade argt och misstroget på Karlsson …den där lilla tjockisen, nog var han väl en pojke, fastän han såg ut som en liten farbror? Hon frågade Lillebror:
”Vad är det där för en figur egentligen?”
Och Lillebror svarade som sanningen var:
”Det är min lekkamrat.”
”Jag kunde väl tro det”, sa fröken Bock.
Sedan grät hon igen. Lillebror var häpen. Här hade mamma och pappa gått och inbillat sig att bara någon fick syn på Karlsson, så skulle det bli ett fasligt liv och alla skulle komma sättande och vilja visa honom i TV. Men den enda som nu verkligen hade sett honom, hon grät och tyckte att Karlsson var värdelös, eftersom han inte var något spöke. Att han hade propeller och kunde flyga imponerade inte på henne.
Karlsson steg just till väders för att hämta ner sin spökdräkt ur lampan, men fröken Bock bara glodde på honom argare än någonsin och sa:
”Propellrar och manickar och jag vet inte allt vad ungar ska ha nu för tiden! Snart flyger dom väl till månen också, innan dom ens har börjat skolan!”
Hon satt där och ilsknade till mer och mer, för nu förstod hon minsann vem det var som hade knyckt bullarna också och råmat utanför fönstren och skrivit spökskriften på köksväggen. Tänk att ge barn apparater så att de kunde flyga omkring och gäckas med gammalt folk på det viset! Alla spökerierna som hon hade skrivit till Sveriges Radio om, det var inget annat än pojkstreck, och hon orkade inte se den där lilla tjocka uslingen längre.
”Gå hem med dej, du där …vad du nu heter!”
”Karlsson”, sa Karlsson.
”Det vet jag”, sa fröken Bock ilsket, ”men du har väl något förnamn också?”
”Jag heter Karlsson i förnamn och Karlsson i efternamn”, sa Karlsson.
”Reta mej inte så att jag blir arg, för det är jag redan”, sa fröken Bock. ”Förnamn, det är det som man kallas, vet du inte det? Vad kallar din pappa dej när han ropar på dej?”
”Busunge”, sa Karlsson belåtet.
Fröken Bock nickade instämmande.
”Där sa han ett sant ord, din pappa!”
Och Karlsson höll med henne.
”Jojo, när man var liten, då var man allt en riktig busunge då! Fast det var länge sen, nu för tiden är man ju världens snällaste!”
Men fröken Bock hörde inte längre på honom. Hon satt tyst och grubblade och började visst lugna sig lite.
”Nåja”, sa hon till sist, ”jag vet åtminstone en som blir glad över det här!”
”Vem då”, frågade Lillebror.
”Frida”, sa fröken Bock bittert. Sedan försvann hon med en suck ut i köket för att torka upp vattnet och ställa undan baljan.
Karlsson och Lillebror tyckte det var skönt att bli ensamma.
”Vad folk kan bråka om småsaker”, sa Karlsson och ryckte på axlarna. ”Jag har väl inte gjort henne nåt heller!”
”Nä”, sa Lillebror, ”bara tirriterat henne lite kanske. Men nu ska vi vara så snälla.”
Det tyckte Karlsson också.
”Visst ska vi vara snälla! Jag är alltid världens snällaste. Men roligt vill jag ha, annars är jag inte me’.”
Lillebror funderade och försökte hitta på något roligt åt Karlsson. Men det behövdes inte, för det gjorde Karlsson själv. Han rusade in i Lillebrors garderob.