”Vänta, jag såg en rolig grej här inne när jag var spöke.”
Han kom ut med en liten råttfälla i nypan. Den hade Lillebror fått tag i på landet hos mormor och haft med sig hem till stan.
”För jag skulle så gärna vilja fånga en råtta och tämja henne och ha till min”, hade Lillebror förklarat för mamma. Men mamma sa att i stadsvåningar fanns det gudskelov inga råttor, åtminstone inte i deras. Lillebror berättade det för Karlsson, men Karlsson sa:
”Det kan komma en råtta som ingen vet om. En liten överraskningsråtta som tassar hit bara för att din mamma ska bli glad.”
Han förklarade för Lillebror hur bra det skulle vara om de kunde fånga den där överraskningsråttan, för då skulle Karlsson kunna ha henne uppe i sitt hus på taket och om hon fick ungar, så kunde det så småningom bli en hel råttfarm.
”Och då sätter jag in en annons i tidningen”, sa Karlsson. ”Behöver ni råttor, ring genast Karlssons råttfarm!”
”Ja, och då kan det bli råttor i stadsvåningarna också”, sa Lillebror belåtet. Han visade Karlsson hur man gillrade fällan.
”Men det ska vara en ostbit eller en fläsksvål i den förstås, annars kommer det ingen råtta.”
Karlsson stack handen i byxfickan och drog fram en liten fläsksvål.
”Då var det ju bra att jag sparade den här vid middan, fast jag först tänkte slänga den i sopnedkastet.”
Han gillrade upp fläsksvålen och ställde sedan in råttfällan under Lillebrors säng.
”Så där! Nu kan råttan få komma när hon vill.”
De hade nästan glömt fröken Bock. Men nu hörde de slammer ute i köket.
”Det låter som om hon lagade mat”, sa Karlsson. ”Hon larmar med stekpannor.”
Och mycket riktigt. Från köket trängde där snart ut en svag men mycket god doft av köttbullar.
”Hon fräser upp köttbullarna som är kvar sen middan”, sa Lillebror. ”A, vad jag blir hungrig!”
Karlsson rusade mot dörren.
”Med språng till köket”, skrek han.
Lillebror tyckte att Karlsson var verkligt modig som vågade sig dit, men han ville inte själv vara sämre. Han följde försiktigt efter.
Karlsson var redan i köket.
”Hoj, hoj, jag tror vi kommer lagom till en liten supé, tror jag.”
Fröken Bock stod vid spisen och riste köttbullspannan, men nu släppte hon den och gick emot Karlsson. Hon såg arg och farlig ut.
”Försvinn”, skrek hon, ”ut härifrån, ut!”
Då drog Karlsson ner mungiporna och tjurade.
”Jag är inte me’ om du ska vara så där sur. Jag ska väl också ha några köttbullar. Förstår du inte att man blir hungrig av att fara och spöka en hel kväll.”
Han tog ett skutt fram till spisen och högg en köttbulle ur stekpannan. Men det skulle han inte ha gjort. Fröken Bock röt till och rusade på honom. Hon tog honom i nackskinnet och slängde ut honom genom köksdörren.
”Försvinn”, skrek hon, ”gå hem och stick inte hit näsan mer!”
Lillebror blev sprutande arg och förtvivlad …hur kunde någon göra så mot hans älskade Karlsson?
”Fy, vad fröken Bock är elak”, sa han med gråten i halsen. ”Karlsson är min lekkamrat och han får visst vara här.”
Längre kom han inte förrän köksdörren öppnades. In klev Karlsson, arg som ett bi, han också.
”Jag är inte me’ ”, skrek han. ”Jag är inte me’ om det ska vara så här! Kasta ut mej köksvägen …då är jag bara inte me’!”
Han sprang fram till fröken Bock och stampade med foten i golvet.
”Köksdörren, å fy …jag vill bli utkastad genom tamburdörren som annat fint folk!”
Fröken Bock tog ett nytt tag i nackskinnet på Karlsson.
”Gärna för mej”, sa hon, och fastän Lillebror sprang efter och grät och protesterade släpade hon iväg med Karlsson genom hela våningen och hävde ut honom genom tamburdörren, så att han skulle få det som han ville.
Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson
”Så där”, sa hon. ”Är det tillräckligt fint nu?” ”Ja, nu är det fint”, sa Karlsson, och då slog fröken Bock igen dörren bakom honom, så att det skrällde i hela huset. ”Äntligen”, sa hon och gick tillbaka till köket.
Lillebror sprang efter och grälade på henne.
”Fy, vad fröken Bock är elak och orättvis! Karlsson får visst vara i köket!”
Och det var han också! När fröken Bock och Lillebror kom dit stod Karlsson vid spisen och åt köttbullar.
”Jo, för jag vill bli utkastad genom tamburdörren naturligtvis”, förklarade han, ”så att jag kan gå in genom köksdörren och få mej några goda köttbullar.”
Då tog fröken Bock honom i nackskinnet och hävde ut honom för tredje gången, nu genom köksdörren.
”Det var då märkvärdigt”, sa hon, ”en sån fäfluga …men om jag låser dörren, då kanske det går att bli av med dej i alla fall.”
”Det är det man får se”, sa Karlsson milt.
Dörren slog igen bakom honom, och fröken Bock såg till att den blev låst ordentligt.
”Fy, vad fröken Bock är elak”, sa Lillebror. Men hon hörde inte på honom. Hon gick rakt på spisen, där köttbullarna puttrade så härligt i stekpannan.
”Kanske man nu äntligen kan få sej en köttbulle själv, efter allt man har fått stå ut med i kväll”, sa hon.
Då hördes en röst från det öppna fönstret.
”Gokväll i stugan, är det nån hemma? Och finns det nåra köttbullar kvar?”
Där satt Karlsson belåtet mysande på fönsterkarmen. Lillebror brast i skratt.
Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson
”Har du flugit från piskbalkongen?”
Karlsson nickade.
”Just det. Och här har ni mej igen, då är ni väl glada …särskilt du där borta vid spisen!”
Fröken Bock stod med en köttbulle i nypan. Hon hade tänkt stoppa den i munnen, men när hon fick syn på Karlsson blev hon stående orörlig och bara stirrade.
”Aldrig sett på maken till glupsk flicka”, sa Karlsson och gjorde en störtdykning över henne. I förbifarten knep han köttbullen, slök den raskt och steg sedan hastigt mot taket.
Men då blev det liv i fröken Bock. Hon gav till ett litet skrik, så fick hon fatt i en mattpiskare och satte efter Karlsson med den.
”Ditt okynnesfä, det var väl märkvärdigt om jag inte ska kunna mota ut dej!”
Karlsson kretsade jublande runt taklampan.
”Hoj, hoj, ska vi tampas nu igen”, skrek han. ”Så här kul har jag inte haft sen jag var barn och lilla pappa jagade mej Mälaren runt med flugsmälla, hoj, den gången hade vi roligt!”
Det bar iväg med Karlsson ut i hallen, och så började en rasande jakt genom hela våningen. Först flög Karlsson som skrockade och skrek av fröjd, efter följde fröken Bock med mattpiskaren, sedan kom Lillebror och sist Bimbo vilt skällande.
”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.
Fröken Bock var honom tätt i hälarna, men så fort hon kom för nära satte Karlsson upp farten och steg mot taket. Och hur fröken Bock än fäktade med mattpiskaren lyckades hon aldrig nudda mer än fotsulorna på honom.
”Aja, baja”, sa Karlsson, ”inte killas under fötterna, det gillas inte, då är jag inte me’!”
Fröken Bock flämtade och sprang, och hennes stora, breda fötter smällde mot parkettgolvet, stackarn, hon fick ju aldrig tid att sätta på sig skor och strumpor ens, för allt spökande och jagande som hade hållit på hela kvällen. Nu började hon bli trött, men hon tänkte inte ge upp.
”Vänta du bara”, skrek hon och löpte vidare efter Karlsson. Då och då gjorde hon små skutt för att komma åt honom med mattpiskaren, men Karlsson bara gapskrattade och flög undan. Lillebror skrattade också, det gick inte att låta bli. Han fnissade så att han fick ont i magen, och när jakten för tredje gången brusade fram genom hans eget rum kastade han sig på sin säng för att vila sig lite. Där låg han alldeles utmattad, ändå kunde han inte låta bli att fnissa, när han såg hur fröken Bock jagade Karlsson runt väggarna.