”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.
”Du ska få för hoj, hoj”, flämtade fröken Bock. Hon fäktade vilt med mattpiskaren och lyckades verkligen mota in Karlsson i ett hörn bredvid Lillebrors säng.
”Nu du”, skrek fröken Bock, ”nu har jag dej allt!”
Sedan gav hon till ett tjut, så att det slog lock för öronen på Lillebror. Då slutade han fnissa.
”Oj”, tänkte han, ”nu är Karlsson fast!”
Men det var inte Karlsson som var fast. Det var fröken Bock. Hon hade kört stortån i råttfällan.
”Äåårsch”, sa fröken Bock, ”ååårsch!”
Hon drog fram foten och stirrade förstummad på det där besynnerliga som hängde fast vid hennes stortå.
”Oj oj oj”, sa Lillebror, ”vänta, jag ska ta bort den …å, förlåt, det var inte meningen!”
”Äåårsch”, sa fröken Bock, när Lillebror hade hjälpt henne loss och hon äntligen fick mål i mun igen, ”varför har du en råttfälla under din säng?”
Lillebror tyckte verkligen synd om henne, och han stammade förtvivlad:
”För att …för att …vi ville ha en överraskningsråtta i den.”
”Fast inte en sån där stor en”, sa Karlsson, ”utan en liten söt med lång svans.”
Fröken Bock såg på Karlsson och stönade.
”Du …du …nu ska du ut härifrån!”
Och hon satte efter honom med mattpiskaren igen.
”Hoj, hoj”, skrek Karlsson. Han flög ut i hallen, och så rasade jakten vidare in i vardagsrummet och ut ur vardagsrummet, in i köket och ut ur köket och in i sängkammaren …
”Hoj, hoj”, skrek Karlsson.
”Du ska få för hoj, hoj”, flämtade fröken Bock och gjorde ett extra högt skutt för att smälla till honom med mattpiskaren. Men hon hade glömt alla de där möblerna som hon själv hade vält omkull innanför sängkammardörren, och när hon nu gjorde sitt höga skutt for hon på huvudet över den lilla bokhyllan och hamnade med ett brakande på golvet.
”Hoj, nu blir det väl jordbävning i övre Norrland igen”, sa Karlsson.
Men Lillebror skyndade ängsligt fram till fröken Bock.
Karlsson ar inget spöke utan bara Karlsson
”O, hur gick det”, sa han, ”O, stackars fröken Bock!”
”Hjälp mej till sängen, är du snäll”, sa fröken Bock.
Och det gjorde Lillebror, åtminstone försökte han. Men fröken Bock var ju så stor och tung och Lillebror var så liten. Han orkade inte. Då kom Karlsson nerflygande.
”Åja, försök inte”, sa han till Lillebror. ”Jag vill väl också vara med och kånka. För jag är världens snällaste, det är inte du!”
De tog i av alla krafter, Karlsson och Lillebror, och till sist lyckades de verkligen lämpa fröken Bock i säng.
”Stackars fröken Bock”, sa Lillebror. ”Hur känns det, gör det ont nånstans?”
Fröken Bock låg tyst en stund och kände efter.
”Jag har nog inte ett helt ben i min kropp”, sa hon till sist. ”Men ont gör det egentligen inte …bara när jag skrattar!”
Och så började hon skratta så att sängen skakade.
Lillebror tittade förskrämd på henne, vad tog det åt henne?
”Säja vad man vill”, sa fröken Bock. ”Ett par rediga språngmarscher har jag fått mej i kväll, och du gode Moses vad det piggar upp!”
Hon nickade energiskt.
”Vänta bara! Frida och jag är med i husmorsgymnastiken, och vänta nu bara till nästa gång, då ska Frida få se på en som kan ränna!”
”Hoj”, sa Karlsson, ”ta med dej mattpiskaren, så kan du jaga Frida längs hela gymnastiksalen och pigga upp henne också.”
Fröken Bock blängde på honom.
”Du ska vara tyst när du talar till mej! Tig och gå och hämta några köttbullar åt mej!”
Lillebror skrattade förtjust.
”Ja, för man får aptit av att springa”, sa han.
”Och gissa vem som är världens bästa köttbullshämtare”, sa Karlsson. Han var redan på väg ut i köket.
Sedan åt Karlsson och Lillebror och fröken Bock en liten god supé på sängkanten. Karlsson kom tillbaka från köket med en fullastad bricka.
Karlsson är inget spöke utan bara Karlsson
”Jag såg att det fanns äpplekaka med vaniljsås, så jag tog det också. Och så lite kokt skinka och ost och prickekorv och syltgurka och ett par sardiner och lite leverpastej, men var i all världen har du gömt gräddtårtan?”
”Det finns ingen gräddtårta”, sa fröken Bock.
Karlsson drog ner mungiporna.
”Så då är det meningen att man ska bli mätt på lite köttbullar och äpplekaka och vaniljsås och kokt skinka och ost och prickekorv och syltgurka och ett par små ynka sardiner då?”
Fröken Bock såg honom stint in i ögonen.
”Nej”, sa hon med eftertryck. ”Det finns ju leverpastej också.”
Lillebror kunde inte minnas att det någonsin hade smakat så gott att äta. Och de hade så trevligt, han och Karlsson och fröken Bock, när de satt där alla tre och mumsade och åt. Men rätt som det var skrek fröken Bock:
”Du gode Moses, Lillebror är ju isolerad, och så har vi släppt in honom där!”
Hon pekade på Karlsson.
”Nä, vi har inte släppt in honom. Han har kommit själv”, sa Lillebror. Men ändå blev han orolig.
”Tänk, Karlsson, om du får scharlakansfeber nu!”
”Um …um …”, sa Karlsson, för han hade munnen full med äpplekaka, och det dröjde innan han kunde tala.
”Scharlakansfeber …hoj! Den som en gång har haft världens bullfeber utan att stryka med, den biter inget på.”
”Då gick inte det heller”, sa fröken Bock med en suck.
Karlsson stoppade i sig den sista köttbullen, sedan slickade han av fingrarna och sa:
”Visst är det lite skral mathållning här i huset, men för övrigt trivs jag bra. Så jag kanske isolerar mej här jag också.”
”Du gode Moses”, sa fröken Bock.
Hon blängde på Karlsson och på brickan som nu var alldeles tom.
”Det blir inte mycket kvar där du har gått fram”, sa hon.
Karlsson reste sig från sängkanten. Han klappade sig på magen.
”När jag haver ätit, då lämnar jag bordet”, sa han. ”Men det är också det enda jag lämnar.”
Sedan vred han på startknappen, motorn började surra, och han flög tungt mot det öppna fönstret.
”Hejsan hoppsan”, skrek han. ”Nu får ni i alla fall klara er utan mej en stund, för nu har jag bråttom!”
”Hejsan hoppsan, Karlsson”, sa Lillebror. ”Måste du verkligen ge dej iväg?”
”Redan”, sa fröken Bock bistert.
”Ja, nu måste jag skynda mej”, skrek Karlsson. ”Annars kommer jag för sent hem till kvällsmaten. Hoj, hoj!”
Och borta var han.
9
Stolts jungfrun hon flyger och far
Dagen därpå sov Lillebror länge. Han vaknade av att telefonen ringde, och han rusade ut i hallen för att svara. Det var mamma.
”Älskade barn …å, så förskräckligt!”
”Vilket då”, frågade Lillebror sömnigt.
”Allt det du skrev om i ditt brev. Jag blir ju så orolig.”
”Varför då”, frågade Lillebror.
”Det förstår du väl”, sa mamma. ”Stackars lilla unge …men jag kommer hem i morron.”
Lillebror blev glad och klarvaken på en gång. Fast han förstod inte varför mamma kallade honom ’stackars lilla unge’.
Knappt hade Lillebror lagt på luren förrän det kom en ny signal. Det var pappa som ringde ända från London.
”Hur mår du”, sa pappa. ”Ar Bosse och Bettan snälla?”
”Det skulle jag inte tro”, sa Lillebror. ”Men det vet ju inte jag, för dom ligger på epidemin.”
Det hördes att pappa blev orolig.
”Epidemin, vad menar du?”
Och när Lillebror hade förklarat vad han menade sa pappa precis som mamma.
”Stackars lilla unge …jag kommer hem i morron.”
Sedan var samtalet slut. Men strax efteråt ringde det igen. Den här gången var det Bosse.