”Du kan hälsa Husbocken och hennes gamla doktor, att vad dom än begriper sej på, så inte är det scharlakansfeber. Bettan och jag kommer hem i morron.”
”Har ni ingen scharlakansfeber då”, frågade Lillebror.
”Tänk att vi inte har det. Vi har druckit för mycket choklad med bullar till, säjer doktorn här. Sånt kan man få utslag av om man är överkänslig.”
”Ett typiskt fall av bullfeber då”, sa Lillebror.
Men Bosse hade redan ringt av.
När Lillebror hade fått på sig kläderna gick han ut i köket för att tala om för fröken Bock att nu var det slut med isoleringen.
Hon hade redan börjat laga lunchen. Hela köket luktade starkt av kryddor.
”Inte mej emot”, sa fröken Bock, när Lillebror hade berättat att hela familjen skulle komma hem. ”Det är nog bra att jag slutar innan mina nerver är alldeles förbi.”
Hon rörde vilt i en kastrull som stod på spisen. Där hade hon något slags tjock stuvning, och hon kryddade den kraftigt med salt och peppar och curry.
”Så där ja”, sa hon. ”Man måste salta och peppra och kurra ordentligt, då blir det gott!”
Sedan tittade hon oroligt på Lillebror.
”Du tror väl inte att den där fasansfulla Karlsson kommer hit i dag igen? Det skulle vara så skönt om mina sista stunder här kunde få vara lite fridfulla.”
Innan Lillebror hann svara hördes utanför fönstret en glad röst som sjöng för full hals:
Där var Karlsson vid fönsterkarmen.
”Hejsan hoppsan, här kommer ert lilla solsken, nu ska vi ha roligt.”
Men då sträckte fröken Bock bönfallande sina händer mot honom.
”Nej, nej …nej, vad som helst bara vi slipper ha roligt!”
”Nåja, först ska vi äta förstås”, sa Karlsson och skuttade fram till köksbordet. Där hade fröken Bock dukat åt sig och Lillebror. Karlsson slog sig ner på den ena platsen och grep kniv och gaffel.
”Sätt i gång! Ta hit maten!”
Han nickade vänligt åt fröken Bock.
”Du kan gott sitta med vid bordet. Ta dej en tallrik och kom!”
Sedan vädrade han med näsborrarna.
”Vad får vi?”
”Ett ordentligt kok stryk”, sa fröken Bock och rörde ännu värre i sin stuvning. ”Det är vad du borde ha åtminstone, men jag är så öm i hela kroppen, så jag är rädd för att jag inte orkar springa i dag.”
Hon öste upp stuvningen i en karott och satte den på bordet. ”Ät ni”, sa hon. ”Jag ska be att få vänta tills efteråt. För doktorn har sagt att jag måste ha lugn och ro när jag äter.”
Karlsson nickade.
”Nåja, det finns väl några små skorpor i nån burk nånstans som du kan knapra i dej när vi har gjort slut på det här …ta dej du en liten brödkant i lugn och ro, gör det!”
Han öste ivrigt upp en stor portion på sin tallrik. Men Lillebror tog bara en liten klick. Han var alltid rädd för mat som han inte kände igen. Och sådan här stuvning hade han aldrig sett förr.
Karlsson började med att göra ett litet torn av sin stuvning och en vallgrav omkring. Medan han höll på med det tog Lillebror försiktigt sin första tugga …oj! Han flämtade till och fick tårar i ögonen. Hela munnen brände som eld. Men fröken Bock stod där och såg så förväntansfullt på honom, därför svalde han och teg.
Då tittade Karlsson upp från sitt tornbygge.
”Vad är det med dej? Vad gråter du för?”
”Jag …jag kom att tänka på nånting sorgligt”, stammade Lillebror.
”Jaså”, sa Karlsson och högg in på sitt torn med frisk aptit. Men så fort han hade svalt första tuggan gav han till ett tjut och hans ögon fylldes av tårar.
”Vad är det”, frågade fröken Bock.
”Antagligen rävgift …men det vet du väl bäst själv vad du har joxat ihop”, sa Karlsson. ”Fort, ta hit stora brandsprutan, elden är lös i halsen på mej!”
Han torkade tårarna ur ögonen.
”Vad gråter du för”, frågade Lillebror.
”Jag kom att tänka på nånting sorgligt jag också”, sa Karlsson.
”Vad då för sorgligt”, undrade Lillebror.
”Den här stuvningen”, sa Karlsson.
Men det tyckte inte fröken Bock om.
”Att ni inte skäms, ungar! Det finns tusentals barn här i världen som skulle ge vad som helst för lite sån här stuvning.”
Karlsson stack handen i fickan och drog fram anteckningsbok och penna.
”Får jag be om namn och adress på två av dom”, sa han.
Men fröken Bock bara muttrade och ville inte lämna någon adress.
”Det är väl små eldslukarbarn hela bunten, förstår jag”, sa Karlsson, ”som aldrig har gjort annat än käkat eld och svavel.”
Precis då ringde det på tamburdörren, och fröken Bock gick för att öppna.
”Vi följer med och ser vem det är”, sa Karlsson. ”Det kanske är nåt av dom där tusen eldslukarbarna som kommer och vill ge vad som helst för hennes eldgröt, och då måste vi se till att hon inte säljer för billigt …så mycket dyrbart rävgift som hon har vräkt i!”
Han följde efter fröken Bock, och det gjorde Lillebror också. De stod i tamburen tätt bakom henne när hon öppnade, och de hörde rösten därutanför som sa:
”Mitt namn är Peck. Jag kommer från Sveriges Radio Television.”
Lillebror kände att han blev alldeles kall. Han kikade försiktigt fram bakom fröken Bocks kjolar, och där stod en herre i dörren, tydligen en sådan där vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år som fröken Bock hade sagt att det fanns så många av i TV.
”Träffas möjligen fröken Hildur Bock”, sa herr Peck.
”Det är jag”, sa fröken Bock. ”Men jag har betalt både radio- och TV-licens, så försök inte!”
Herr Peck log vänligt.
”Jag kommer inte om licensen. Nej, det var dom där spökerierna ni skrev om …vi skulle gärna vilja göra ett program om det.”
Fröken Bock blev blodröd i ansiktet. Inte ett ord sa hon.
”Hur är det, mår ni inte bra”, frågade herr Peck till sist.
”Nej”, sa fröken Bock. ”Jag mår inte bra. Det här är den värsta stunden i mitt liv.”
Lillebror stod tätt bakom henne och kände det ungefär så han också. Du gode Moses, nu var det väl färdigt i alla fall! Vilken sekund som helst skulle den där Peck få syn på Karlsson, och när mamma och pappa kom hem i morgon, skulle huset vara fullt av sladdar och TV-kameror och lagom tjocka män och ingen husfrid, du gode Moses, hur skulle han få bort Karlsson!
Då fick han syn på den gamla träkistan som stod i tamburen, den som Bettan hade allt sitt teaterskräp i. Hon och hennes klasskamrater hade någon sorts fånig klubb och ibland brukade de hållas hos Bettan och klä ut sig och irra omkring och låtsas att de var några helt andra än de verkligen var - det kallades att spela teater och var ganska dumt, tyckte Lillebror. Men, å, vad det var bra att teaterkistan stod där just nu. Lillebror öppnade locket och viskade nervöst till Karlsson:
”Skynda dej …göm dej i kistan här!”
Och även om Karlsson inte förstod varför han skulle gömma sig, så var han inte den som nekade att filura om det behövdes. Han blinkade listigt åt Lillebror och tog ett skutt ner i kistan. Lillebror stängde fort igen locket. Sedan tittade han ängsligt på de två vid dörren …hade de märkt någonting?
Det hade de inte. För herr Peck och fröken Bock höll på att reda ut varför fröken Bock inte mådde bra.
”Det var inga spökerier”, sa fröken Bock med gråten i halsen. ”Det var bara eländiga pojkstreck alltihop.”
”Så då var det alltså inga spökerier då”, sa herr Peck.
Fröken Bock började nu gråta på allvar.
”Nej, det var inga spökerier …och jag kommer aldrig i TV…bara Frida!”
Herr Peck klappade henne tröstande på armen.
”Ta det inte så hårt, snälla fröken Bock. Det kanske kan bli i något annat sammanhang.”