Sedan stoppade han raskt in ännu en köttbulle i munnen och kastade sig över bygglådan.
— Nu ska vi se, nu ska vi se, sa han och tömde ut alla bygg-grejorna på golvet.
Lillebror var tvungen att gå, fast han mycket hellre skulle ha velat stanna och se på, när världens bästa byggmakare satte igång på allvar.
Det sista han såg, när han vände sig om i dörren, var Karlsson, som satt på golvet, förnöjt sjungande för sig själv:
— Hurra, vad jag kan bra…hurra, vad jag är klok…och ganska, ganska lagom tjock…mums!
Det sista sjöng han sekunden efter det han hade svalt den fjärde köttbullen.
Mamma och pappa och Bosse och Bettan satt redan omkring matbordet. Lillebror gled ner på sin plats och tog på sig servetten.
— Lova en sak, mamma, och du pappa också, sa han.
— Vad är det vi ska lova, frågade mamma.
— Lova först, sa Lillebror.
Pappa ville inte riktigt gå med på att lova så där utan vidare.
— Vem vet, du kanske vill att jag ska lova dig en hund nu igen, sa han.
— Nej, det är ingen hund, sa Lillebror, fast det kan du gärna få lova, om du vill. Nej, det är nånting annat, och det är inget farligt alls. Lova att ni lovar!
— Nåja, vi lovar då, sa mamma.
— Jaha, nu har ni lovat att inte säga nånting till Karlsson på Taket om ångmaskinen, sa Lillebror belåtet.
— Ha, sa Bettan, hur ska dom kunna säga nånting till Karlsson, när dom aldrig får träffa honom?
— Dom får visst träffa honom, sa Lillebror triumferande. Efter maten. Han är inne i mitt rum nu.
— Nej, nu tror jag, jag satte en köttbulle i halsen, sa Bosse. Är Karlsson inne i ditt rum?
— Tänk för att han är det!
Detta var verkligen ett triumfens ögonblick för Lillebror. Å, om de kunde skynda sig att äta, så skulle de få se…
Mamma smålog.
— Det blir verkligen roligt för oss att få träffa Karlsson, sa hon.
— Ja, det sa Karlsson också, försäkrade Lillebror. Äntligen var de färdiga med fruktsoppan. Äntligen reste sig mamma från bordet. Nu var det stora ögonblicket inne.
— Kom allesammans, sa Lillebror.
— Det behöver du inte be oss, sa Bettan. Jag kan inte bärga mig, innan jag får se den där Karlsson.
Lillebror gick före.
— Kom ihåg vad ni har lovat, sa han, innan han öppnade dörren till sitt rum. Inte ett ord om ångmaskinen!
Så tryckte han ner dörrhandtaget och öppnade.
Karlsson var borta. Han var borta. Det låg ingen liten tjock klump nere under filtarna i Lillebrors säng.
Men mitt på golvet reste sig ur byggklossarnas virr-varr ett torn. Ett mycket högt och mycket smalt torn. Fastän Karlsson naturligtvis kunde bygga både lyftkranar och annat, hade han den här gången nöjt sig med att stapla byggklossar på varann, så att det blev detta mycket höga och mycket smala torn. Upptill pryddes tornet av något, som tydligen skulle föreställa en kupol. Det var en liten rund köttbulle.
3
Karlsson leker tält
Lillebror fick en besvärlig stund. Mamma tyckte inte om att man använde hennes köttbullar till prydnader, och hon trodde visst, att det var Lillebror som hade dekorerat tornet så fint.
— Karlsson på Taket…började Lillebror, men då sa pappa strängt:
— Vi ska inte ha några mer Karlsson-fantasier nu, Lillebror!
Bosse och Bettan bara skrattade.
— Sicken en Karlsson, sa Bosse. Skulle han tvunget behöva sticka iväg just när vi ville hälsa på honom!
Lillebror åt sorgset upp köttbullen och plockade in sina byggklossar. Det var inte lönt att tala mer om Karlsson just nu. Men det var tomt efter honom, väldigt tomt.
— Nu dricker vi kaffe och struntar i Karlsson, sa pappa och klappade tröstande Lillebror på kinden.
De drack alltid kaffet framför brasan i vardagsrummet, det gjorde de nu i kväll också, fast det var varm, ljus vår och lindarna på gatan utanför redan hade fått små gröna löv. Lillebror tyckte inte om kaffe, men han tyckte om att sitta med mamma och pappa och Bosse och Bettan framför brasan.
— Blunda ett slag, mamma, sa Lillebror, när mamma hade ställt kaffebrickan på det lilla bordet bredvid öppna spisen.
— Varför ska jag blunda?
— Jo, för du har sagt, att du inte vill se att jag äter socker, och jag tänker ta mig en bit nu, sa Lillebror.
Han behövde något att trösta sig med, det kände han tydligt. Varför hade Karlsson givit sig iväg? Man fick verkligen inte göra så — försvinna och bara lämna efter sig en liten köttbulle.
Lillebror satt på sin älsklingsplats på spiselhällen så nära brasan han kunde komma. Den här kaffedrickningsstunden efter middan var nästan det trevligaste på hela dagen. Man fick prata med pappa och mamma, och de hörde på, vad man sa, det var inte alltid de hade tid till det annars. Det var roligt att höra på Bosse och Bettan också, hur de retades med varann och allt deras prat om ’plugget’!, ’Plugget’ var tydligen en helt annan och finare sorts skola än småskolan som Lillebror gick i. Lillebror ville gärna berätta om sitt plugg’ också, men det var ingen mer än mamma och pappa som intresserade sig för vad som hände där. Bosse och Bettan bara skrattade åt det, och Lillebror aktade sig noga för allt som kunde få Bosse och Bettan att skratta på det där retsamma viset. Det var förresten inte lönt, att de försökte retas med honom, han var en mästare i att retas tillbaka — det måste man kunna, när man hade en bror som Bosse och en syster som Bettan.
— Nå, Lillebror, kunde du läxan idag, undrade mamma.
Det var inte prat av det slaget som Lillebror tyckte om. Men eftersom mamma inte hade sagt nånting om sockerbiten nyss, så fick han väl stå ut med att hon frågade så där.
— Ja då, jag kunde visst läxan, sa han buttert.
Han tänkte hela tiden på Karlsson. Hur kunde någon människa begära, att han skulle komma ihåg något om läxan, så länge han inte visste, var Karlsson hade blivit av!
— Vad hade ni i läxa då, frågade pappa. Lillebror blev irriterad. Skulle de hålla på så där hela tiden? Det var väl inte därför man satt framför brasan och hade det skönt — för att folk skulle prata om läxor.
— Vi hade alfabetet, sa Lillebror hastigt. Hela långa alfabetet, och jag kan det — först kommer A och sen kommer alla dom andra bokstäverna!
Han tog en sockerbit till och tänkte på Karlsson igen. De fick prata och surra omkring honom bäst de ville, Lillebror tänkte på Karlsson och undrade, om han skulle få se honom mer.
Det var Bettan, som väckte honom ur hans drömmerier.
— Lillebror, hör du inte? Vill du tjäna 25 öre? Långsamt fattade Lillebror, vad det var hon sa. Han hade inget emot att tjäna 25 öre, men det berodde ju på vad det var Bettan ville att han skulle göra.
— 25 öre, det är for lite, sa han tvärsäkert. Det är så dyrt nu för tiden allting. Hur mycket tror du att en femtiöresglass kostar till exempel?
— Ja, vad ska jag hugga till med, sa Bettan och såg finurlig ut. 50 öre kanske?
— Ja, det är just det den gör, ser du, sa Lillebror. Och då förstår du väl, att 25 öre är för lite.
— Du vet ju inte, vad det är frågan om än, sa Bettan. Det är inget du ska göra — det är bara nånting som du ska låta bli att göra.
— Vad då ska jag låta bli?
— Du ska låta bli att visa dig här i vardagsrummet i kväll.
— Pelle kommer, förstår du, sa Bosse. Bettans nya kille!
Lillebror nickade. Jaså, det var så de hade räknat ut det. Mamma och pappa skulle gå på bio, och Bosse skulle på en fotbollsmatch och Bettan skulle sitta i vardagsrummet och kuttra och Lillebror skulle vara förvisad till sitt rum — mot en futtig ersättning av 25 öre. En sån familj man hade egentligen!